Elände som affärsidé

Googlar man (maj 2022) på ”kända svenska influencers” får man 91 300 träffar på 0,44 sekunder. Kan man spåra några mönster bland dem och vad de skriver? 

Jovisst: 

1/ Influencers (eller hellre vill jag kalla dem influensare, i dessa pandemitider) har numera blivit en egen bransch. Enligt undersökningsföretaget Beatly finns det betydande influensare inom mode, heminredning, träning och finans med flera
2/ Många av dem är kvinnor, de flesta kring 30 år eller yngre, men det finns även några manliga sådana.
3/ De har medvetet byggt upp sin influensarroll under lång tid och många har miljontals följare
4/ De har konsekvent insett sin betydelse och tjänar miljontals kronor på sin självvalda roll
5/ Mycket av innehållet baseras på elände: dålig egen psykisk status, ätstörningar, misshandel i nära relationer, taskig barndom, smärtsamma förlossningar, dålig arbetsmiljö, missbruk i olika former, frånvarande föräldrar etcetera. Kort sagt: de har gjort sitt eget elände till en bärande och lönsam affärsidé. Och följare verkar älska innehållet, det vill säga, att läsa om elände – andras elände.

I DN Lördag (7/5) Iåter tidningen poddprofilen Fredrik Söderholm tala ut i fyra sidor om sitt missbruk, en försvunnen pappa och en svår uppgörelse med mamman liksom en närgången beskrivning av sin hjärnblödning. I DN (5/4) ondgör sig krönikören Hanna Hellquist över ”att prata om graviditeter som går åt helvete är ett heltidsjobb”. I SvD (6/3) finns en sex sidor (= tre uppslag) lång artikel på temat droger, svek och rå smärta, en aningslös hyllningsartikel till Ola Rapace och Fredrik Söderholm ”som gjort succé med sin självutlämnande podd ´Sorry, allt gick åt helvete´”. Ola Rapace kan skryta med att betraktas som alfahanne, omgiven av historier om maktmissbruk, aggressionsproblem, kärleksaffärer och havererade inspelningar. Fredrik Söderholm beskrivs i artikeln som den ”skandalomsusade mediepersonligheten som….. straffade ut sig från offentligheten genom att livesända sitt återfall (till droger, min anmärkning) på sociala medier”. Förebilder? Allt förklaras och ursäktas av att podden är ett uttryck för att ”undersöka manligheten och den manliga sårbarheten”. Fake news – vem bryr sig? Spotify gör också en stor affär genom en podd som utmanar till att ansöka om vara ”Sveriges sämsta folkbildare”. Hur kul är det?

Här finns alltså ett gäng förvirrade ungdomar och några äldre som använder sitt eget elände som ett sätt att påverka andra miljontals följare för att påverka dem. Sen när har just begreppet ´elände´ blivit ett positivt försäljningsbudskap? Vad är det med eländet som gjort det så attraktivt? Varför väljer sådana bekanta influensare som Therese Lindgren, Isabella Löwengrip, Alex Schulman, Greta Thunberg, Misslissibel med flera, att kasta sin ångest på sina följare? Vad annars hoppas de annat än kvantiteten, att få så många följare som möjligt? Kvantitet är tydligen viktigare, än kvalitet i innehållet. Vill vi ha det så?

Influensarna förstår mycket väl sin betydelse och gör sitt jobb bra. De vet sitt värde och utnyttjar det. So far so good. Finns det ett problem då? Ja, det finns det. I en ”Söndagsintervju” med Martin Wicklin på SR P1 intervjuas Alexandra Pascalidou. Hon är mycket utelämnande och full av energi om att berätta om alla sina eländen. Här finns hela kittet att lägga ut för en skuldbelagd omvärld som inte gör något: flyktingbakgrund, fem-sex olika och tillfälliga bostäder i olika svenska orter, taskig fadersrelation, bristande förståelse från sina uppdragsgivare inom media, oberörda sociala myndigheter, skamkänslor inför syskon och mamma, problem med att folk inte förstår oberättade historier från alla möjliga bekanta i en situation liknande hennes, ja det finns hur mycket elände som helst. Men hon ser sitt uppdrag som att bidra till en bättre värld, att lyfta fram alla oberättade historier och få folk att vakna. Att allt detta är självpåtaget undviker hon nogsamt att berätta. Men jag beundrar hennes kamp och offervillighet och intervjun är mycket lyssninsgvärd liksom hennes målmedvetna arbete med att bygga sitt eget varumärke.

Men vem vill använda eländet som affärsidé annat än dem som vill frossa i sitt eget? Och vari ligger de törstiga och klickpilska mediernas nyhetsvärde?

Göran Sachs, Stockholm, observatör och outfluencer