Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag27.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

En kamp mellan två arketyper

Publicerad: 4 November 2020, 09:30

Donald Trump och Joe Biden.

Varumärkesstrategen Thomas Brenemark om hur narrativet om den ensamme anarkistiska hjälten Donald Trump samt ”average Joe” Biden fångat de amerikanska väljarna: ”Stora fiender är en nödvändighet. Det är här medier lånat sig till att bli en förstärkning av Trumps berättelse”.


Ämnen i artikeln:

Joe BidenPresidentvalet 2020Donald Trump

Hur kan man begripa den dyrkan som Trumps fans har? Hur kan djupt religiösa betrakta Trump som en räddande moralisk riddare i stället för omoraliskt förfall? Hur kan inget Trump gör rubba fansen, oavsett hur illa det är? Svaret finns delvis i en ikonisk hjältesaga och hur den används. Livet är vardagens eviga ekorrhjul där vaniljglass till efterrätt är en spännings-höjare. Det är verkligheten - men de flesta av oss har ingen lust att se oss själva i det sega evighetshjulet. Amerikaner kanske än mer än andra vill hellre se sig i ett liv där man kan involveras i en ensam hjältes kamp mot omöjliga odds. En historia där det händer de mest osannolika saker gång efter gång. Den eviga ensamma hjälten-historien är något som finns i alla kulturer men i USA är den mer än så. I USA är den en religion.

Amerikaner odlar en närmast religiös sentimental stolthet över historien om att som individ övervinna förtryckt av starka korrupta krafter. Det är den historien landet är grundat på. Det gör att konsumtionen av ensamma hjältar är omättlig. Alla behöver ha sin egen variant av den oavsett vilken arketyp och person man själv är. Ta Obama, en personlighet som det inte är svårt att koppla till en arketyp som Den Vise. Klok men lite avskärmad. Han hade sin hjältehistoria i sin resa som färgad fram till president. Ta Biden. En typisk Everyman eller Medelsvensson på ren svenska. Gamle Joe har varit en hygglig prick genom hela livet och lyckats ta sig fram trots att livet bjudit på en hel del svårigheter. Hans kamp har varit mot livets jävligheter och det skapar sympati. Trump är en helt annan variant. Inget i livet har jävlats med Trump. Han har inte gjort någon klassresa, han har inte blivit skjuten, fått någon nära honom mördad, haft någon dödlig sjukdom. Hans lyxliv skiljer han sig från i stort sett alla andra tidigare presidenter. Det är den bakgrunden som gjorde att många amerikakännare räknade bort honom i förra valet. 

Vad de inte hade räknat med är hur Trumps karaktär som anarkistisk hjältearketyp kunde använda tröttheten hos allmänheten över ett ogenomträngligt politiskt ekosystem. Det som krävdes var ett avstamp i en kultur som alltid längtar efter en ensam hjälte, en systematiskt konsekvent kommunicerad offerkofta, konspirationsteorier och lite socker.

Sockret var pengar. Sänkta skatter. Trump vet hur reaktiv aktiehandeln är så sänkta skatter kommer snabbt skapa fler nöjda företagare och förmögna. Utmaningen är att en konservativ politik kräver balans i ekonomin, att man inte spenderar mer än man har. Att sänka skatter kostar. Trump har kunnat öka USA statsskuld, det vill säga spendera mer än man har, utan att republikaner har slagit bakut trots att ökad statsskuld är tvärs emot republikanernas kärnfråga. Ökad statskuld innebär nytryckande av pengar vilket är ett problem att hantera vid något tillfälle. Men inte om man bara har fyra eller åtta år som sin horisont.

Pengar är dock rationella saker och det enda alla är överens om är att Trumpfansens hysteri inte kan förklaras rationellt. Så är det. Om man inte sätter in allt som är Trump i en historia om en ensam man som slåss mot stora drakar. Den episka berättelsen som är det närmaste man kan komma en nationell religion i USA, där den ensamme hjälten ges särskilda friheter, även olagligheter. Där det är inte den ensamme som är problemet utan hans stora fiender som tvingar honom till att bli värre och värre. Det är till och med så att ju vansinnigare sakerna är desto mer fördjupas tron på historien om den ensamme hjälten mot överheten och att han behöver få amnesti för i stort sett vad han än gör. Han är inte den trista vardagen. Han är allas önskan att stå upp mot överheten. Det som kan vara utmanande att förstå är hur den kan överskugga allt annat. 

Här spelar allmänhetens trötthet på det politiska ekosystemet och allmänhetens generella informationströtthet in. Båda de sakerna gör att Trump har kunnat ta på sig en offerroll och mot all logik fått folk att tro på den och hjälten blir aldrig en hjälte utan stora fiender.

Stora fiender är en nödvändighet. Det är här medier lånat sig till att bli en förstärkning av Trumps berättelse. När Trump säger att ’Jag slåss inte bara mot Biden utan mot falska medier, techgiganter och stora donatorer’ så är deras storhet inte ett hot mot Trump utan en förutsättning för berättelsen och något som gynnar honom.

Om man utgår från Den Ensamme Hjälten så är det lättare att förstå den amerikanska förkärleken till konspirationsteorier. I Sverige är konspirationsteorier något vi förknippar med rena foliehattar och en del de grumliga tankemönster som lutar år brunt där man yrar om Soros, Rothshild, Gates och judar styr världen i det fördolda. I USA finns det där och flera varianter av ’deep state’ som allmänt tankegods. Det är även offerrollen gentemot någon stor kraft som konstitutionens rätt att bära vapen lutar sig mot. I Sverige tror de flesta att amerikanernas vapenkärlek bottnar i rädsla för rånare när den i grunden är misstänksamheten mot någon form av korrupt deep state. Det är därför inte polisen kan fungera som ersättare för det skydd vapnen ger. Polisen kan ju i något tillfälle bli en del av den deep state var och en måste kunna skydda sig mot.

Trumps fans är inte mottagliga för fakta som säger emot det de tror på. Det spelar ingen roll att de pengar man fått är något man tagit från de som ska betala tillbaka dem i framtiden. Det spelar ingen roll att Trump infört mobbing som ledarskapsverktyg, utrikespolitiska försämrade relationer, lögner, att anställa hela familjen som i en bananrepublik och rena vansinnigheter som att politisera ett virus och tala om att tvätta insidan med desinfektionsmedel. Inget är den ensamme hjältens ansvar eller fel utan det ligger på de stora onda. När olja och kol blir lika konkurrenskraftigt som is blev när kylskåp uppfanns så är det de ondas fel, inte en naturlig utveckling. De stora bolagen har redan för framtiden övergett de energislag som Trumps fans tror han värnar om. De lyssnar inte på hans ord och de ser längre än fyra år.

Trump ger USA den enda gemensamma religion landet har: dyrkan av den ensamme hjälten mot den onda övermakten. Landet lever avsnitt för avsnitt i den berättelsen. Medan USA gör det så rullar världen på och försöker hantera verkligheten som innebär att vi alla lever på en liten blå boll med en tunn atmosfär som enda skinn mellan oss och den enorma tomheten i universum. Världen försöker hantera verkligheten medan Trumps fans istället väntar på nästa avsnitt av sin lokala såpa. Underhållning är Trumps gebit. Han har bättre än någon annan levererat på den moderna tidens behov av enkla slagord. Han har bättre än någon annan förstått att det inte längre handlar om att man själv ska kunna sin hisspitch utan att folk ska kunna den. De behöver inte mer än slagorden. De vill inte ha mer. De vill bara att det ska låta bra och stämmer med deras dröm. Trumps fans identifierar sig med honom. Trump anklagar demokraterna för identitetspolitik men ingen har så stark identitetsstyrning som Trumps fans.

Det är inte politik. Trump är drömmen om den historia landet är byggt på. Ett narrativ. En berättelse. Utmaningen är att hjälten vid något tillfälle måste ta av sig offerkoftan och börja leva ett vardagsliv. Vem tror att vi får se Trump göra det? Att Trumps fans ska vilja dit?  

Thomas Brenemark 3 november 2020

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.