Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

måndag17.05.2021

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

En röst för frilansarna: Orolig för att coronapandemin ska krossa drömmar

Publicerad: 1 december 2020, 13:22

Evelina Rönnbäck

Foto: Sebastian Wiklund

”Jag vet att allting alltid hänger på mig, om jag tappar motivationen eller om jag slappnar av för mycket, vet jag att det är mig det hela kommer gå ut över mig i slutändan”, skriver Evelina Rönnbäck i ett perspektiv om situationen under pandemin där frilansare ofta hamnar mellan stolarna för regeringens stödåtgärder.


Ämnen i artikeln:

FrilansCoronaviruset

Vi alla vet vad som pågår runtom i världen, och vi alla är på ett eller annat sätt påverkade av pandemin. Jag vill i detta meddelande tala om frilansare, men jag skriver också detta med stor ödmjukhet inför alla de andra branscher, arbetstagare, arbetsgivare eller arbetslösa som också har sin story. Jag ber inte om sympati, men däremot hoppas jag kunna vara en röst för fler personer som sitter i samma sits som mig. 

Jag har jobbat som frilansare sedan 2012, det vill säga i nästan tio år. Jag vet hur det är att alltid behöva ta hänsyn till ovisshet, toppar och dalar. Att anpassa mig efter dalarna och någorlunda veta hur en kan navigera sig i dessa. Att frilansa innebär i de flesta fall att också ta en risk. En risk som jag likt många andra gärna tar för att också kunna göra det en älskar och brinner för. Detta är jag självklart mycket tacksam över att kunna göra, för jag förstår också att alla kanske inte ens ha möjlighet att kunna satsa på sina drömmar på detta vis.

När jag gav mig in i mitt jobb som frilansfotograf visste jag att jag behövde gå all-in för att kunna leva på detta. I perioder jobbar jag även med annat, men företagandet finns alltid med mig. Under tiden handlar det också om att arbeta med framförhållning för att jag också ska kunna jobba heltid med frilansandet efter en sådan här period. När en sedan går in i detta krävs fullt åtagande och hundraprocentigt engagemang. Här handlar det inte om att få timlön för det arbete som läggs ned, utan det mesta gör jag utan att veta om ”det kommer komma in något” för det, men på något vis brukar det ändå lösa sig.

I våras hade jag jobbat upp en grund inför våren och sommaren, framförhållningen fanns där. Mars månad kom, och inom loppet av två veckor hade jag förlorat alla planerade uppdrag (förutom ett). Likt andra perioder som inte varit så fullspäckade började jag så klart leta nya vägar, försöka tänka om, tänka kreativt, långsiktigt och hållbart. Ofta brukar det på ett eller annat sätt gå att hitta någon väg, men som jag skrev i ett tidigare inlägg; det här året och den här hösten har inte liknat något annat genom mina år som fotograf. Det gör ont att tänka på det snart tio-åriga arbetet, som i så många fall handlat om överlevnad och långsiktigt arbete – att arbetet i dag hänger på en så pass skör tråd, trots allt som ligger bakom det.

Låt mig ge några exempel. Självklart är den ekonomiska biten en extremt utmanande faktor i dagsläget. Vissa stöd har getts till kulturvärlden, men kraven för dessa har varit snäva och har för mig, likt många andra kulturarbetare, inte kunnat applicerats på våra mindre mer flytande verksamheter. Skulle vi som företagare i stället vilja söka A-kassa måste vi istället lägga våra företag vilande – detta skulle innebära att vi inte får marknadsföra oss själva inte synas, inte nätverka – inte bygga på vår framtid – vilket i princip hela en jobbexistens handlar om. Långsiktighet, långsiktighet, långsiktighet. Detta har inneburit att många småföretagare också varit tvungna att lägga ner sina verksamheter, eftersom det helt enkelt inte gått att överleva ekonomiskt annars. I viss mån finns alternativet att i stället söka andra jobb inom andra områden eller kanske passa på att studera – men även detta är saker som också påverkar en frilansares arbete och de stödåtgärder som getts. Inte minst eftersom det också tar mycket från den tid som annars hade gått att läggas på frilansandet, vilket också innebär att arbetsbördan och arbetstiden för många blir väldigt, väldigt hög.

Att vara i detta är tungt. Mycket av frilansarbetandet handlar om att alltid driva på framåt. Jag vet att allting alltid hänger på mig, om jag tappar motivationen eller om jag slappnar av för mycket, vet jag att det är mig det hela kommer gå ut över i slutändan ändå. Det är sällan saker kommer gratis och att ligga på latsidan är inte ett alternativ. Jag tror att många av oss frilansare har en väldigt stark motor inom oss, inte minst för att vi brinner så mycket för det vi gör. Personligen har jag definitivt hittat vägar att ge mig tid till att inte alltid vara i mitt företagande, jag måste kunna acceptera och tillåta mig själv att ta viloperioder och att få tänka och göra annat. Detta faller sig ofta mer eller mindre naturligt att hitta till den balansen.

Även i detta försöker jag intala mig själv att det inte behöver definiera hela min framtid, men oron i mig finns också. Jag vet inte hur denna period kommer påverka mitt framtida jobb och jag ser också många av mina kolleger runtom i världen som varit tvungna att lägga ner. Jag försöker att intala mig själv att jag gör det bra och att inte lägga skuld på mig själv för att jag för första gången någonsin kämpar med att hitta motivation. Det är svårt att motivera sig när en kämpar timme efter timme efter timme, men då knappt något kommer ut från det. Personliga lärdomar javisst, å ena sidan är det nog det som jag hittar kraft i, men å andra sidan eller i vissa tillfällen vill jag bara kasta alla klyschiga lärdomscitat i soptunnan, sådana citat jag i andra fall hittar mycket driv ifrån. Ofta kryper det i bröstet, stressen lever sitt egna liv där inne, sömnlösa nätter för att jag inte alltid lyckas lugna hjärnan. 

Grundläggande ekonomiska behov är som sagt ett faktum, men vad som gör mig ännu mer ledsen är oron över att coronapandemin också ska krossa drömmar. Mitt jobb är min passion och min dröm. För mig är även mitt jobb, vad som känns som mitt bästa verktyg för att också på något litet vis kunna bidra med något större. Mitt främsta verktyg för att dra mitt strå från stacken för en bättre värld. Vi frilansare har också den möjligheten att arbeta på ett sätt som ger oss tiden att fokusera, djupdyka och genom våra medel lyfta ämnen som också har betydelse för andra. Om inte vi kan finnas kvar skulle det också innebära att mycket av denna kraft och detta medel skulle gå förlorat. 

Det kan inte vara lätt att tillgodose allas behov, det förstår jag. Men att däremot lyssna till personer inom de olika branscherna är monumentalt. Låt röster inom dessa komma till tals, även oss små. Vi är knappast samhällets största kassako, kanske kräver vi heller inte så mycket, men snälla, se oss och stötta vår existens, det är det minsta vi kan begära. Och till er andra frilansare eller du inom annan bransch som också kämpar: låt dig själv känna. Ditt problem är inte mindre värt än någon annans. Fortsätt kämpa, du är inte ensam.

Evelina Rönnbäck, frilansande skribent och fotograf

Ämnen i artikeln:

FrilansCoronaviruset

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.