Engström-koden – kommunikationsknepen som lurade en nation

Om du mot förmodan inte redan hört talas om Stig Engström så kommer du garanterat göra det senare i år. Då kommer nämligen Netflix nästa storsatsning ha premiär – serien om Engström med Sveriges skådespelarelit i rollerna. Tv-bolagen slogs om hans historia, vilket inte var konstigt. Den är nämligen på gränsen till ofattbar. Men bara nästan. 

Historien når sin kulmen 10 juni 2020 när han pekades ut som skäligen misstänkt för mordet på Olof Palme. Chefsåklagaren och polisutredningen lyckades inte bevisa honom som skyldig, men av alla heta spår var han det mest intressanta. Man ”kom inte längre” i utredningen, och den lades därför ner i samband med utpekandet. Enligt många bedömare är det den största mordutredning någonsin. Den hade pågått i 34 år, samlat på sig 250 hyllmeter utredningsmaterial och kostat drygt 600 miljoner skattekronor. 134 personer har erkänt mordet. Engström var inte en av dem.

Motiveringen kring utpekandet av Engström tog en och en halv timma på Åklagarmyndighetens presskonferens, och kan kort sammanfattas så här. Han stämplade ut från arbetet på Skandia ungefär 60 meter från mordplatsen och två minuter innan mordet. Enligt egen uppgift var Engström mitt bland händelserna på mordplatsen – som ett hjälpsamt vittne. Allt hade varit frid och fröjd om inte två saker framkom när utredningen i detalj undersökte ögonvittnenas första utsagor. Ingen av dem hade sagt att de sett Engström som vittne, samtidigt som mördarens signalement liknade hans eget.

Men kritik till utpekandet finns, inte minst hos de som under flera år, ibland decennier, slagits för andra teorier. Deras vanligaste kritik är att det är oförståeligt att en gärningsman själv kontaktar polisen, gör sig allmänt känd och dessutom har fel karaktär. Det ”känns inte rätt” enligt dem. Det är förståeliga invändningar, men om man funderar över Engströms situation, hans olika val, och gräver lite djupare händer något spännande. För det som vid första anblick tycks fria Engström, kan i själva verket betyda något annat. Det enda som krävs är ett öppet sinne, kreativitet och lite kommunikationspsykologi. Så, välkommen till Engström-koden. Så här kan det ha gått till.

Hans första kommunikationstrick var att skapa ett alter ego. Det var inte optimalt, men av bara dåliga val var det här det minst dåliga. Han var redan knuten till mordplatsen och enligt vittnen hade mördaren liknande signalement som Engström. Så om han inte skulle uppfattas som gärningsman så insåg han att det enda han kunnat vara på mordplatsen var ett vittne. Så han blev ett. Verktyget från och med nu blev att agera utifrån Perspective Taking-teorin. Detta perspektivbyte innebar att allt han sade från denna stund skulle vara saker som ett hjälpsamt vittne skulle kunna säga. Vittnesrollen blev hans nya persona, den mask Jung sade att man tog på sig för att undvika att visa sin riktiga natur.

Andra kommunikationstricket var att synas – överallt och helst hela tiden. Det här är omdiskuterat då kritiker menar att det var helt vansinnigt att en gärningsman visade upp sig och därmed kunde avslöjas av vittnen. Men sätter man sig in i Engströms knepiga situation fanns logik i hans agerande. Mördarens signalement fanns redan där, som sagt, och han kunde inte trolla bort sig själv från mordplatsen. Den enda han kunde påverka var vad han gjorde där.

Så han startade en personvalskampanj med målet att bli vittnet med hela svenska folket. Redan dagen efter mordet tipsade han Svenska Dagbladet och därefter Rapport. Decennier innan dygnet runt-livestreams från sociala medier var Rapport det man fick hålla tillgodo med på kvällarna, det var lägerelden alla satt framför och genomslaget var därför enormt. Här fick Engström tre minuter på bästa sändningstid, något han skickligt utnyttjade till att marknadsföra sig själv som vittne. Enligt Illusory Truth-teorin så uppfattas ett budskap sannare ju fler gånger den repeteras, så när Expressen hoppade på Engström-tåget med ett uppföljningsreportage fanns det inte längre några anledningar att tvivla på honom och hans roll på mordplatsen. Att ett ensamt ögonvittne skulle gå emot den allmänna bilden av Engström, som media dopat med trovärdighet, och våga peka ut honom som gärningsman var inte troligt. Även detta har för övrigt stöd i forskning, bland annat det som kallas Semmelweis-effekten. Enligt denna teori tenderar vi nämligen att reflexmässigt strunta i ny kunskap om det går emot allmänhetens uppfattning. Och hos den var Engström nu ett vittne, inget annat.

Läs mer: Skandia om utpekade Palme-mördaren: ”En väldigt speciell situation” 

Tredje kommunikationstricket var att bli folklig, något han skulle visa sig bli en mästare på. Kritiker säger att han var otänkbar som gärningsman då han inte hade passande personlighet – han var ju bara en enkel kommunikatör, ordningsam och lojal arbetande på fina försäkringsbolaget. Och trevlig var han också. Ironiskt nog var det här exakt den bild Engström ville uppnå. Och han fick god hjälp av Mere-Exposure-effekten, som säger att man generellt gillar det man ofta exponeras för och känner igen. Detta kan förklara att Engström lät sig fotas vid sitt köksbord av Svenska Dagbladet och dessutom satt välklädd och verbal vid sitt skrivbord när Rapport filmade honom på hans kontor. Vardagliga situationerna och vänliga uppträdandet i medierna skapade förståelse och sympati för Engström i landets tv-soffor. Och det blev inte sämre av att han gjorde något så populärt och folkligt som att kritisera polisen. Han kunde varit din kollega i fikarummet eller mannen bredvid dig på busshållplatsen. Han blev en av oss.

Vi lämnar nu 80-talet och förflyttar oss några decennier bakåt i tiden. Efter några struliga år på Sigtuna humanistiska läroverk gav han studierna en ny chans, denna gång på Stockholms universitet. Här vände det. Engström började studera kommunikation och hittade äntligen något han både passade för och trivdes med. Han visade fina studieresultat och blev så småningom elevrådsordförande. En av hans utbildningar på universitet var IHR, institutet för högre reklamutbildning, som var ansedd som en av de vassaste och hårdaste utbildningarna i sitt område. Förutom att ha högmotiverade elever, såsom Engström, var IHR också känt för dess breda syn på kommunikation, där teorier inom psykologi och beteendevetenskap var självklara och centrala. Här kan Engström-koden tagit sina första, darriga steg.

Niclas Karnhill, presschef