Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

”Guldspadar, guldägg, guldlejon – vårt behov av bekräftelse är abnormt”

Publicerad: 4 Maj 2016, 11:05

Björn Rietz är krönikör i Resumé.

Ett restaurangbesök får Björn Rietz att begrunda den guldfeber som råder i branschen.


Ämnen i artikeln:

Björn RietzGuldägget 2016Guldägget

Till en början var han saklig och föreföll kunna bemästra ilskan, den som vi kände från gymnasieåren och nu helst ville undvika, särskilt som vi ännu inte hunnit få in varmrätten. Han lutade sig fram mot oss:

"Hon är bara ute efter att plocka några skalper och hämta hem en guldspade. På vägen målar hon upp en hel bransch av skurkar i sin jävla tidning. En bransch som till och med Ohly vet levererar jobb och miljarder till statskassan."

Det där sista yttrades med uttrycket hos en valp som just har fråntagits ett saftigt märgben.

Mmm, sa jag och serverade mig själv ett glas av chablis grand crun som jag varit fräck nog att välja eftersom det var han som bjöd oss andra två gamla skolkompisar; vi som fortfarande tampades med villalån.

"Ohly?", sa den tredje av oss, hon som var kvinna och psykolog. "Har inte han slutat?" Jag nickade och vi båda ägnade någon halv minut åt att fundera över om han återgått till jobbet som tågkonduktör, eller hade han möjligen belönats med en ambassadörspost? "Kuba eller Nordkorea?", fnissade vi innan vår kompis återförde oss till vad vi redan misstänkte var hans valda ämne för kvällen – journalister. Företrädesvis sådana som inte begrep ett skit av vad vi andra tillför landet.

"Vifta bara med en guldspade eller Stora journalistpriset så laddar de bössorna och siktar på vad fan som helst som rör sig." Vi passade runt brödkorgen. "Guldspade?" Hon såg frågade på honom. "Journalisternas guldägg ungefär", förklarade jag i vetskap om att jag genom åren aldrig missat att informera henne och övriga vänner om dessa mina ­reklamtroféer.

"När så den här stora rättegången mot banken sätter i gång, är det samma journalist som bevakar processen och, som av en ren händelse, i princip samma dag som rättegången inleds, släpper en roman som handlar om exakt samma sak, bara lite andra namn och så. Och själv skriver hon att vi banker uppträder 'kladdigt'. "

Här drog han fram en rosa dagstidning ur portföljen, slog upp tidningen över våra brödassietter så att de nybredda brödbitarna smetade fast vid den. "Kladdigt?!", halvt skrek han. "Snacka om att kasta sten i ... Nej värre förresten, som att bränna av en granatkastare i glashus." Nu hade hans tryckkokare definitivt lättat på locket. Vi låtsasläste lite artigt.

"Hur i helvete kan en redaktör tillåta sådant här? Du som skriver malliga krönikor i den där reklamtidningen som du inte kan låta bli att lägga ut på Facebook, vad säger DU? Är det seriös journalistik det här?" Det hade plötsligt blivit jobbigt att bli bjuden och jag ångrade lite att jag inte valt husets vita i stället.

I visst avseende kan man ge min finanskompis rätt. Vad som är svårt att förstå för den övervägande del av mänskligheten som uteslutande arbetar för pengarna, är att journalister och reklamkreatörer likt kulturarbetare mäter framgång i andra valutor än kronor, dollar och euro. För oss handlar det om fame, respekt och, vad man lite slängigt kan kalla, intellektuell status.

Guldspadar, guldägg, guldlejon ... Jo då, några av oss vill gärna ha lite extra gullpengar också. Somliga lite mer än gärna och spänner bågsträngen längre än vad som är klädsamt. Andra ser inte bjälken i sitt eget öga medan de yvas över flisan hos sin nästa.

Oavsett – enbart stålar räcker inte för oss. Vi vill mer. När du en dag erhållit branschkollegernas vördnad, vill du ha ännu mer. För som varje annan människa vars renommé föregår hennes steg, har du själv gått på myten om dig själv. Den illa dolda beundran som den nya junioren på redaktionen eller byrån utsöndrar, värmer i magen likt en kopp varm choklad med vispgrädde en mulen novembersöndag.

För vi drivs av att visa oss duktiga. Vårt behov av omgivningens bekräftelse är enormt, i svårare fall abnormt. Vi blir höga på framgången och bär den med oss ända in till middagsbjudningen med vännerna. Där skämtas den klädsamt bort, draperad i en kalkylerat avvägd självironi.

Ty vi är varken bättre eller sämre än dem vars framsteg och gärningar endast räknas i sedelbuntar. Vi är människor vi också. Det sista är förmodligen också skälet till att man beställer in en grand cru när någon annan står för notan.

Björn Rietz
Copywriter, RIETZ
bjorn.rietz@rietz.se

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.