Här kommer de nya vinnarna

Just nu genomför studenter vid Berghs School of Communication sin praktik. Under fyra veckor ska de visa framfötterna, nosa på sin framtid och insupa ambiencen på en byrå. Du som har någorlunda milage inom branschen blir kanske, som jag, nästintill tårögd när du minns din egen stapplande debut. Förväntningarna lyste i ögonen och du bar oförstördhetens silvriga aura kring dig.

Skillnaden är att de flesta av praktikanterna i år praktiserar hemma. Efter att müsliresterna hjälpligt sopats undan från ett minimalt köksbord (om de har lyckan att ha funnit tillfälligt tak över huvudet i en andrahandsetta för 11.000/månaden), upplever de vår dynamiska bransch via skärm. Det suger, men trösten utgörs av att det är lika för alla. Och att det någonstans, någon dag, finns ett slut på helvetet. Somliga, kanske till och med många, av dem hanterar därför besvikelsen med lite av jävlaranamma. För de förstår att de inte själva är skyldiga till den uppkomna situationen. It is what it is, liksom.

Just det beteendet är ett uttryck för en mycket omskriven överlevnadsstrategi. Den kallas KASAM vilket står för känsla av sammanhang. Forskningen bakom den härrör från intervjuer med överlevare från nazisternas koncentrationsläger. Att se sammanhanget och erfara en känsla av acceptans, fann man vara i hög grad bidragande till att man kunde gå vidare trots de horribla upplevelserna. En form av stoicism*.

Entrén till arbetslivet 2021 påminner i stämningen kring den som rådde när min farsa var nybakad jurist krigshösten 1939. Då efterfrågade man folk som kunde hantera en kulspruta. Idag vill man ha dig som kan hantera en spruta. Världen omkring präglas av samma svajiga osäkerhet. Ena stunden hopp, i den andra förtvivlan.

Därför förvånas åtminstone inte jag om generationen som väntar på att få kliva ut i arbetslivet, kommer att bära på ett stärkt psykologiskt skydd när de i framtiden möter motstånd och problem av grövre karaktär. Ungefär som barn som tidigt mist en kärleksfull mamma eller pappa. Studier visar att de besitter en särdeles förmåga att hantera motgångar senare i livet. De har brunnit av sorg men kommit ut på andra sidan som en hel människa.

Igen: It is what it is. Och det är lika för alla. Alla unga, vill säga. För oss med fötterna i den predigitala tidsåldern är det väsentligt enklare. Vi som fått allt, som redan manifesterat våra roller och erövrat positioner. Ändå är det vi som gnäller högst. Medan den första efterkrigsgenerationen som riskerar att få det sämre än sina föräldrar välkomnas av tvåsiffrig arbetslöshet och absurda amorteringskrav grundade på högst tvivelsamma politiska beslut, sitter vi i solitär självömkan och tjurar över att vi inte kan glassa i Verbiers snösoliga pister. Eller snyftar över att vi inte kan träffas på rödvinsdränkta parmiddagar. Istället blir vi mörkröda i nyllet när vi upprörs över ”oansvariga” unga. De som nu bär på en brinnande längtan efter att få upptäcka världen. Samma längtan som vi själva en gång bar på.

Så under tiden jag och mina boomervänner gömmer oss bakom skämskudden en stund, kan ni praktikanter förbereda er för att snart kunna zooma ut från mötesplattformarna och hänga med nya arbetskompisar IRL. När vi allihop fått våra efterlängtade stick i armen är det ni som reser er från köksborden och går stärkta ur skiten och gör världen till er. Era motgångar idag blir er styrka imorgon. Ni är one-of-a-kind.

*) Stoicismen menar att vi bestämmer över vår vilja, vår inställning och våra ”inre ting”.

Allt som ligger utanför ens kontroll får man enbart förhålla sig till.