Christina Knight: Hur mår du, kära reklambransch? Och hur mår vi?

Den här våren har jag haft många, långa samtal och fikastunder med personer som lämnat sitt jobb i branschen, av egen fri vilja eller ofrivilligt. Vissa har fått gå på grund av så kallade ’dåliga tider’, andra har funderat över vad de egentligen vill göra, vad som är ’viktigt på riktigt’ och därför valt att lämna.

Oavsett skälet, har alla de jag pratat med också blickat tillbaka och reflekterat kring vad de älskar respektive gillar mindre med reklambranschen. På plus-listan kommer människorna; fantastiska kollegor och kunder, variationen i uppdrag, energin och magin i det kollektiva tänkandet och skapandet. På minus-listan hamnar bland annat stressen och negativa eller till och med toxiska byråkulturer där det råder brist på allt från gott ledarskap och tydliga målbilder till representation; jämställdhet och mångfald.

Resumé har i ett antal artiklar tidigare adresserat just konsekvenserna av branschens baksidor som utbrändhet och andra symptom på stress. Enligt en undersökning* toppar kommunikatörer listan på de som har störst psykisk ohälsa. Kanske just för att några av de faktorer som har en förebyggande effekt på den psykiska hälsan är just gott ledarskap, kontroll i arbetet, balans mellan arbete och fritid, mellan arbetsinsats och belöning, tydliga mål och anställningstrygghet.

Om detta resonerar jag regelbundet med min kära vän och kollega, Kat Gordon, grundaren av The 3 Percent Conference och numera i rollen som CEIR – Creative Entrepreneur in Residence – på byrån Eleven i San Francisco. Rollen togs fram då byrån identifierade att branschen i stort behövde uppmärksamma  den mentala hälsan och hur den hänger samman med allt från arbetstider, hybridmodeller och samarbetsformer till den icke-konsensus som ofta följer på en mindre homogen, mer diversifierad arbetsplats.

Sedan Kat tillträdde i december 2021 har hon genomlyst allt från hur byrån rekryterar ny talang, hur kreativa briefer skrivs, hur byrån pitchar och ’on-boardar’ nya uppdragsgivare till hur byråns arbete med CSR på riktigt genomsyrar både byråkulturen och det arbete som lämnar byrån. Som en följd av den eviga diskussionen – jobba hemifrån eller på plats eller både och – inkluderar Kats uppgift också att analysera och anpassa arbetsformer efter individuella behov, inte minst kring ’neuro-diversity’/neurologisk mångfald och med extra stöd till den som har utmaningar med sin mentala hälsa. Likt en bläckfisk med många armar omfamnar Kat därmed många av de frågor som normalt sätt hamnar på många olika bord och därmed kanske också mellan stolarna – hos HR, VD eller CD, till exempel.

Jag tänker att just de här frågorna också är de vi behöver finna svar och bättre lösningar på – för att branschen ska komma tillbaka med full och friskare kraft, för att färre ska vilja lämna och fler ska vilja komma tillbaka.

Den som vill veta mer om Kats filosofi och arbete kan med fördel prenumerera på hennes tankar – https://katgordon.substack.com eller kanske från hängmattan läsa hennes bok The Future Belongs to Belonging.

Även om jag inte håller med full ut i Kats citat som jag avrundar med här, så är det ett ganska skönt avbräck i den intensivt pågående diskussionen kring AI och andra fullt fantastiska framtida möjligheter. Det finns något viktigt att hämta i tanken att om vi alla upplever mening och tillhörighet, kommer vi alla må mentalt så mycket bättre – och därmed kunna nå infinity and beyond som Buzz Lightyear brukar säga. Så här säger Kat:

’What if the greatest advancements of our next 100 years have nothing to do with technology. Or space travel. Or virtual reality. What if, instead, the ultimate promise of our next Century hinges upon an ancient premise: belonging. When we have the psychological safety to fully be ourselves, our imagination enters a higher order of operation and unleashes breakthrough thinking the likes of which we’ve never seen.’

* Rapport från Skandia och Försäkringskassan