Hur pratar du med dig själv?

Jag ska börja med att erkänna att jag är svag för smicker. Vilket är anledningen till att denna text är en uppföljare på mitt förra inlägg, som en vänlig själ kommenterade var bra och att hon såg fram emot uppföljaren.

Mer än hälften av talarna inleder med att presentera sig genom att betona sin ålder eller hur många år de jobbat – med en ursäktande underton antingen om hur gamla de är eller hur länge de har varit hos samma arbetsgivare.

Detta slår mig efter att haft förmånen att lyssna på ett antal seminarier under senaste veckorna.

En annan sak jag noterar är att målgrupper fortfarande primärt beskrivs med ålder.

Jo, det sätts även andra etiketter på dem – men först och främst vilket åldersspann det handlar om.

I en presentation får vi veta att målgruppen 35 – 42 år är ”old”.

Jag träffar några jobbarkompisar från förr varav en skrattar och utbrister att han nu känner sig som ”en av rävarna” vi hade som kollega på den tiden vi jobbade ihop.

Samtidigt reflekterar jag över hur jag själv på senare tid sagt att ”jag känner mig som 25 år igen”, tack var mitt skifte av jobb och intresse från marknadsföring till hjärnträning.

Så när jag nu riktar mitt pekfinger till marknadsföringsbranschen pekar jag samtidigt tre fingrar på mig själv:

– Vår bransch är på tok för åldersfixerad!

Trots att vi vet att ”äldre blir yngre” för varje generation är vi ändå fast i att sortera människor i samma åldersfack som vi alltid gjort.

Trots att det var 100 år sedan tanter la håret och alla farbröder hade hatt är det ändå som att när vi passerar ett visst åldersstreck så är vi om inte passé så ointressanta.

Jag ska inte gå in på det alla redan vet gällande köpkraften hos ”äldre” och så vidare, utan i stället kasta lite andra funderingar på er:

Studier har visat att vi i genomsnitt tänker ca 70 000 tankar varje dag, varav ungefär 95% är samma som vi tänkt tidigare.

En del av tankarna är ”bara tankar” och en del, som handlar om vad vi säger till oss själva, kallas ibland för ”självprat”.

Det här ”självpratet” är ett av områdena den mentala träningen syftar till att programmera så att det hjälper/stärker oss i stället för tvärtom.

Professorer och forskare inom neurovetenskapen är rörande överens om att ”det hjärnan gör mycket av blir den bra på”.

Alltså: genom att tänka mycket på, och att prata mycket om, att en viss uppnådd ålder är ett problem – blir vi bra på att tänka och tycka just så.

-Jag vet inte, men jag skulle inte tro att Keith Richards självprat handlar jättemycket om att han är för gammal för att spela gitarr.

Och att Lena Endre (en av mina favoriter) skulle gå runt och övertyga sig själv om att hon är ”slut som artist” för att hon fyllt år ett visst antal gånger håller jag också för osannolikt.

Om alla vi som jobbar med marknadsföring (kom igen nu!) bestämmer oss för att vårt kollektiva självprat i väsentligt mindre utsträckning ska handla om vikten av rätt ålder, tror jag att vi skulle kunna göra skillnad både vad gäller rekryteringar och målgruppsdefinitioner.

Exempelvis låta bli att associera specifika åldrar med intressen, egenskaper eller rent av värde som kund*, potentiell kund eller tänkbar medarbetare.

För de av er som är med på resonemanget och vill att en specifik tanke/tankebana ska sluta dyka upp i huvudet handlar det om att sluta ge den uppmärksamhet.

Detta är lätt i teorin, men inte alltid lika enkelt i praktiken.

Att fokusera på vad vi ska sluta tänka på blir kontraproduktivt på samma sätt som att försöka jaga sömnen när vi är stressade över att vi verkligen behöver somna.

Knepet är att koppla bort känslan från tanken.

Vilket innebär att låta tanken få dyka upp när den behagar göra det – men inte ge den någon energi.

Detta finns det metoder för vilket jag inte kommer att gå in vidare på här, mer än att nämna en av dem: Lars-Eric Uneståhls ”ORKA-modellen”.

I en bransch som lever för akronymer kanske den skulle kunna få fäste?

Vad den står för låter jag er få ta reda på själva och avslutar i stället med att påminna om att människor är betydligt mer än siffror.

Och att all kommunikation sker på mottagarens villkor – oavsett hur gamla de är.

*PS. Om jag som exempel skulle värderas utifrån ålder av mitt försäkringsbolag är jag i dagsläget betydligt mindre intressant än jag var när jag för 30 år sedan blev deras kund. Mina mest lönsamma år som kund ligger idag bakom mig. Vad ett försäkringsbolag som tänker så däremot missar i sin analys är att jag har tre barn, som alla kommer att bli kunder i ett försäkringsbolag om inte allt för lång tid. Tror ni att jag kommer att rekommendera barnen ett bolag som behandlar mig som mindre intressant på grund av min ålder, eller det som behandlar mig som mer intressant tack vare min lojalitet?

Daniel Collin

Läs fler inlägg av Daniel Collin här.