Jag trivs bäst i öppna landskap. Not.

Med retrospektiv blick förvånar det mig att jag lyckats åstadkomma något överhuvudtaget, kreativt alltså.

Låt mig förklara. De första sex åren av min karriär, som copywriter på Hall & Cederquist, satt jag i eget rum, visserligen vägg i vägg med min gudomliga art director Helena Sundelin (nu From), men jag och min skrivmaskin hade chambre separée.

De följande trettio åren har jag suttit, som copy och CD, i öppna landskap. Närmast att likna vid transithallen på JFK (före pandemin) eller ett snabbköp inför fredagsmyset. Mitt skrivbord har varit en receptionsdisk, en busshållplats, en avställningsyta för diskussioner och kaffekoppar. Socialt hur trevligt som helst. Och som chef har det säkert också skickat rätt signaler – jag är tillgänglig, ’approachable’. Jajamensan, hela tiden, välkommen fram.

Hur jag har lyckats tänka en enda hel tanke i denna kakofoni av röster, samtal, skratt, delande av recept, kärleksbekymmer, krogragg och senaste avsnittet av ’Filosofiska Rummet’ (tack Henrik!) är mig en gåta.

Denna insikt har så klart kommit till mig nu, när jag i snart två års tid suttit i ett tyst rum, ja, faktiskt i ett helt tyst hus eftersom min man kunde vara på sitt jobb. Socialt katastrofalt. (Kan jag ens visa mig i publika sammanhang igen, nu när understället verkar ha växt ihop med min kropp?)

Men kreativt? Underbart och välgörande. Jag hinner reflektera ostört, pröva tankar, formuleringar och idéer och låta dom marinera, växa till sig, alternativt självdö medan jag tar en skogspromenad med hunden. Min erfarenhet verkar ha stöd av forskningen och av Anders Hansen, ni vet han med Skärmhjärnan. Forskningen visar nämligen att det är svårt att prestera maximalt i öppna kontorslandskap eller så kallade aktivitets-baserade kontor, bland annat för att våra hjärnor är utvecklade för att upptäcka faror. Och störande rörelser och ljud uppfattas som faror – det är ett nedärvt beteende som räddat oss från anfallande björnar och illasinnade grannar.

Dessutom kan arbetsminnet bara fokusera på det vi gör just nu, så varje gång vi blir störda tappar vi fokus. Sedan kan det ta upp till 25 minuter att komma tillbaka mentalt till den ursprungliga mentala nivån. 25 minuter; ja, ni läste rätt!

Studier visar också att det öppna landskapet utövar en social press (på ett sätt visserligen bra – annars skulle vi väl alla hasa runt i underställ och raggsockor). Men nackdelen är att många sitter kvar i det öppna rummet, med sina kollegor, fast de inte upplever att de kan fokusera och leverera. Det sociala trycket är helt enkelt för stort; man vill vara med om allt som händer och inte en asocial tråkmåns som går undan till ett tyst rum.

Tack pandemin för denna insikt (också det enda positiva som kom ut ur den).

Om jag startade byrå nu skulle jag bygga en arbetsplats med ett öppet, socialt café i mitten och runt om det, enskilda arbetsrum för 1-2 personer max. Dessutom tillgång till vilorum och med absoluta krav på att jobba hemifrån minst två, helst tre dagar i veckan. Det skulle innebära en kreativ revolution och ett välmående utan like, tro mig.

Sen får Ulf Lundell säga vad han vill.

Christina Knight
Executive Creative Director och grundare, Mad Women Academy

Här kan du läsa mer av Christina Knight.