Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

John Mellkvist: ”För den ständigt lärande var det aldrig bättre förr”

Publicerad: 5 juli 2021, 07:40

Bo Bergström.

Foto: Svenska Designpriset

John Mellkvist minns den nyligen bortgångne branschkollegan och vännen Bo Bergström.


Ämnen i artikeln:

John MellkvistKrönika

Bo Bergström, eller Bosse som han var med de flesta, lämnar en innehållsrik karriär i reklambranschen bakom sig. Han var art director på namnkunniga byråer som Aggerborgs, Ehrenstråhle, Blomquist och Falk & Pihl och var sedan med och grundade Alm & Co 1983. Alla fina uppdrag till trots, är det kanske ändå som utbildare och pedagog han gjort allra störst avtryck. Åtminstone för oss medelerfarna kommunikatörer. Från 1991 och nio år framåt var han ansvarig för art director-utbildningen Art2 på Berghs. 

Gemensamt för många art directors av klassiskt snitt, är ett nära förhållande till fotografiet – ett verktyg lika mycket som en passion. För Bosse – utbildad i konst -och litteraturvetenskap samt pedagogik vid Stockholms universitet och ovanpå det en examen vid Grafiska Institutet – som även var begåvad med ett välutvecklat analytiskt bildseende, blev det naturligt att gå ett steg till. Parallellt med arbetet på Berghs blev han alltmer involverad i fotografernas utbildning och att stärka deras kommunikativa färdigheter.

Bosses kommunikationskunnande och stora referensbank resulterade i en gedigen produktion av kurslitteratur, bland annat den uppskattade boken ”Effektiv visuell kommunikation”, därtill otaliga föreläsningar på universitet och högskolor både i Sverige och utomlands. Helt central i sammanhanget har så klart hustrun Lena varit. Bosse och Lena var lika mycket ett par som ett team, som på ett inspirerande sätt balanserade sina roller som livs- och arbetslagkamrater. 

En definition av en mentor är någon som inte bara ser utan också bryr sig om din utveckling. Det vill säga, det handlar både om professionella och medmänskliga kvaliteter. Det främsta beviset för Bosses förmåga som både lärare och mentor, är alla de framgångsrika kreatörer och kommunikatörer som haft honom som handledare. Jag tänker inte lista namn här, då jag skulle missa många och denna spalt inte har plats åt dem alla – men det som verkligen blir tydligt efter att ha läst flera innerliga farväl från tidigare elever – är hur mycket Bosse betytt för deras egna resor mot att bli etablerade och respekterade yrkespersoner.  

Somliga menar att det blir svårare att träffa nya vänner ju äldre man blir. Inte om man har ett öppet sinne, säger jag då. Bosse var själva sinnebilden av ett öppet sinne och då blir vännerna många. Du vet säkert vad jag menar, när det händer. Du gör en ny bekantskap, där startsträckan blir minimal och lämnar en känsla av att ni känt varandra så mycket längre än vad som är fallet. Precis så upplevde jag mitt första möte med Bosse.

Vi träffades som juryledamöter i Svenska Designpriset för ungefär fem år sedan – och vi fann varandra så gott som omedelbart. Bosse hade en bildning och ett intresse för samtiden av det slag du inte bara kan läsa- utan måste leva dig till. Radarn var alltid påslagen, blicken framåt, i en ständig jakt efter bevis för en pågående utveckling. Bosse fastnade aldrig i dåtiden, utan använde den för att ge perspektiv, fallhöjd och färgstyrka i sitt berättande. För att göra dig uppmärksam på något. Eller bara bättre. Här och nu. Han hade förmågan att förmedla en historia så att du verkligen blev en medpassagerare, men också den alltför sällsynta gåvan att framföra en avvikande åsikt på ett sätt som fick dig att – i stället för att gå i polemik – tänka ett varv till, ofta med ett leende.

Bosse var en person med starka åsikter, men jag vill hellre kalla det tydliga uppfattningar, eftersom det han tog ställning för eller emot aldrig grundades på slentrianmässiga, nedärvda eller lånade tankar, utan på hans egna dito. En solid kombination av lång erfarenhet och stark passion. Han hade självsäkerheten och integriteten att vara den förste i rummet att uttrycka sin uppfattning och sedan stå fast vid den – men också karaktären och den intellektuella hederligheten att kunna byta ståndpunkt, om argumenten var tillräckligt goda. Lägg sedan till det där öppna sinnet som ständigt släpper in nya impulser och du får en person som klippt och skuren för juryarbete.

Jag ser Bosse så tydligt framför mig i det där rummet på Södra vägen i Göteborg där vi setts varje år i slutet av augusti för att gå igenom flera hundra inskickade bidrag till Svenska Designpriset. Fönstret står öppet och släpper in den sensommarvarma luften och ljudet av något vägarbete utanför. Bosse spatserar omkring där bland pannåhögar och boktravar i sina svarta jeans och sin vita skjorta med kort ärm. Han stannar till här och där, för att närstudera en boksida, granska ett typsnitt eller känna på en flaskform. Han säger inget men man ser att han tänker.

Han tittar upp. Ögonen plirar till på ett förväntansfullt och lite pillemariskt sätt. Han slår ihop händerna med en distinkt klapp.

”Vad säger du John, ska vi sätta i gång?”

John Mellkvist

Ämnen i artikeln:

John MellkvistKrönika

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.