Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Känslan av självbestämmande upprätthåller konsumtionssamhället

Publicerad: 16 april 2021, 07:55

Katarina Graffman och Jacob Östberg lyssnar till Lisa Ajax ”I don't give a...” och tänker på hur övertygelsen om vår egen unicitet och fria vilja samspelar med konsumtionssamhällets fortlevnad.


Katarina: Häromdagen hörde jag Lisa Ajax låt ”I don’t give a…” på radion. I låten sjunger hon om och om igen om hur lite hon ”gives a fuck”, alltså hur lite hon bryr sig om vad andra tycker och tänker. Hon bara kör sin grej, slår hon fast. För att verkligen banka in budskapet flankeras hon understundom av en kör som i sköna harmonier stärker budskapet ”fuck what they say, fuck what they say, fuck what they say…”

Låten fångar en tidsanda som man kan hitta mängder av exempel på i till exempel kvälls- och veckotidningarnas självhjälpssektioner eller i diverse reklambudskap. En tidsanda som säger att vi i dag i högre utsträckning än någonsin tidigare är fria att förverkliga oss själva på just det alldeles unika sätt som just vi finner stå i samklang med vilka vi är. Inte sällan möts man av villfarelsen att det knappast längre är möjligt att prata om några grupperingar i samhället av subkulturkaraktär eller dylikt eftersom alla bara kör sin alldeles egen grej. 

Jacob: Det är just den känslan av att vi bara gör vår grej, att vi ”don’t give a fuck what the others say” för att än en gång citera Ajax, som legitimerar att konsumtionssamhället tuffar vidare i samma gamla hjulspår trots att många av oss kanske åtminstone under några korta ögonblick nås av insikten att det inte riktigt leder till de positiva konsekvenser som vi hoppas på. 

Konsumtionssamhället legitimeras av att vi upplever att vi bara följer vår inre röst. Det är denna inre röst som styr oss att göra vissa konsumtionsval, tänker vi oss. Det känns bra när vi tänker oss att vi inte bryr oss ett skvatt om vad de andra säger. Vare sig andra människor runtomkring oss eller företagen som med sina olika marknadsföringstekniker försöker förmå oss att nappa på just deras erbjudanden. Vi gillar tanken på att vi är starka, förnuftiga och självständiga. 

Skulle fler av oss känna att ”Herregud, jag har ingen kontroll, jag är som en jäkla flipperkula som studsar runt och bränner pengar utan mer tydlig riktning än att jag förr eller senare kommer att trilla ner i hålet längst ner mellan flipprarna och det blir game over”, ja då skulle vi sannolikt inte vara lika glada och tacksamma. Men så känner vi ju inte. Vi sitter ju i förarsätet. Vi bara kör vår grej och av en festlig slump så råkar grejen vara just det som andra i en liknande situation råkar höra sin inre röst säga. Som det kan bli.

Katarina: Vad vi ser här är ett fenomen som handlar om att vi kollektivt måste tro på den här förklaringen om att vi bara kör vår grej för att vi inte ska känna oss lurade. Vi måste tro att vi är autonoma, för annars är vi ju bara viljelösa kappvändare och det låter ju inte så kul. Det är således viktigt att vi upprätthåller denna konsensus om hur saker och ting är beskaffade, annars känner vi oss fåniga. 

Jacob: Precis så. Vi sitter fast i ett ideologiskt system där vissa förhållanden framstår som fullkomligt självklara och vi omöjligen kan tänka oss att någonting skulle kunna vara annorlunda. Vi upplever det som att detta är den naturliga marknadsdynamiken och att det vore naivt att tro att det överhuvudtaget skulle kunna vara på något annat vis.

Katarina Graffman

doktor i antropologi

Jacob Östberg

professor i reklam och pr

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.