Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag10.04.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

”Kommunikationsmissen som kraschade Palmemordsutredningen”

Publicerad: 28 Februari 2020, 08:07

Bara en vecka efter mordet på Olof Palme var den 34 år långa utredningens största kommunikationsmiss ett faktum. Niclas Karnhill, presschef på IP-Only, spanar om vad kommunikationsbranschen kan lära sig av misstaget.


Det är den 6 mars 1986. Det är mindre än en vecka sedan mordet på Olof Palme när spaningsledare Hans Holmér gick in till ytterligare en fullsatt presskonferens. När han satte sig längst fram vid podiet var han endast någon minut från att göra det största kommunikationsmisstaget under den i dag 34 år långa mordutredningen. Han blickade ut över havet av journalister, tog ett snabbt andetag och presenterade sedan fantombilden.

”Vi har allt att vinna, men ingenting att förlora”, var motiveringen till att offentliggöra bilden som skulle föreställa Palmes mördare. Och vi som såg Holmér på tv trodde på varenda ord. Han var självsäker, bestämd och hade den där pondusen som bara en polis på en presskonferens kan ha.

Men låt oss backa några dagar och se hur fantombilden uppkom. Över 30 personer såg mördaren på brottsplatsen eller i dess anslutning. En 22-årig kvinna tillhörde inte dem. Hon befann sig i stället flera kvarter bort, 20 minuter efter mordet, när hon såg en mystisk man vars ansikte sedan skulle bli fantombilden. Detta var bakgrunden till bilden som polisen valde att offentliggöra, en bild som man i dag inte ens själva tror är mördaren.

Och effekterna skulle bli katastrofala. Fantombilden visade en man med svart hår, markerad näsa och skarpa ansiktsdrag, vilket naturligtvis innebar att alla som hade tips om personer med annat utseende tvekade i det längsta med att kontakta polisen. Fel signalement ger fel tips, men ännu allvarligare – det ger färre rätta.

Så, vad kan en gammal fantombild från åttiotalet lära dagens kommunikationsbransch? En hel del faktiskt.

1. Generellt överskattar vi små sannolikheter och underskattar stora. Precis som när vi spelar Lotto gör vi det när vi publicerar fantombilder – eller när vi räknar på genomslag för egna PR-kampanjer. Knepet är att vara känslokall. Att vara objektiv och i detalj kartlägga sannolikheter och konsekvenser. Ett beslut baserat på känslor är mänskligt, men när det handlar om stora kommunikationsbeslut måste vi ofta vara omänskliga.

2. Om det då är små sannolikheter, och hemska konsekvenser, så måste man våga att vara tyst. Holmér föll tyvärr i överkommunikationsfällan, något vi kommunikatörer alla gjort någon gång. Och här får man ha viss förståelse för Holmér som aldrig ansågs bättre än sin senaste presskonferens – kraven på nyheter var enorm. Sedan är ju Holmérs ”ingenting att förlora” första budordet i överkommunikationsbibeln.

3. Slutligen – Palmegruppen blev kär i teorin med kvinnan och mystiska mannen på bakgatan, och som så ofta när man blir kär så blir man immun mot saker som talar emot – även uppenbara sanningar. Det är ingen tillfällighet att det heter ”kär och galen” och inte ”kär och logisk”. Men det finns medicin mot tunnelseendet, och en av de bästa är att skapa en arbetsgrupp som är diversifierad, med personer som har olika perspektiv. Jag vet inte, men något säger mig att Palmegruppen inte var en sådan.

Det hade inte ens gått en vecka innan mordutredningen kraschade på grund av en kommunikationsmiss. Men misstag har något fantastiskt i sig. Lärdomar. Låt oss omfamna dem.

Niclas Karnhill, presschef, IP-Only.

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.