Fredrik Jerlov: Kommunikatörers kompetens borde användas till annat än att sälja korv och bilar

Sitter på en altan i Kapstaden med ett glas och tittar ut över två oceaner. I Sydafrika är inget som i Sverige och allt som i Sverige. Jag är här av helt andra anledningar än reklam, men kreatörens öga är aldrig stängt.

Jag ser ett land i splittrande misär. Ute i ”the rural area” besökte jag en av provinsens bästa skolor. Elevernas resultat är i internationell toppklass. Men när det skall till nummer ett eller nummer två är de hänvisade till ett hål i marken. VA – rinnande vatten – är en lyx de inte ens drömmer om. Två dagar senare är jag på altanen på lyxhotellet och klagar när rosévinet inte är tillräckligt välkylt.

Eder krönikörskribent är i sanning förvirrad. Man vill ju göra något åt det här, men hur ska det gå till? Alla med insikter pratar om politiken och korruptionen, som vore de oöverstigliga hinder. Systemet är sin egen värste fiende. Säkert är det så. Men omöjligt att hantera? I detta på alla tillgångar så rika land?

Ge mig några helsidor och en djungeltrumma. Låt mig kommunicera med folket, uppifrån och ner och nerifrån och upp. Låt mig berätta hur enkelt det skulle kunna vara – i teorin. Låt mig förklara hur man bygger ett samhälle genom förtroende. Låt mig berätta om vad som är möjligt om man litar på varandra och – om än en aning motvilligt – till sist betalar sin skatt. Låt mig berätta om jämlikhetens välsignelser och att demokrati skapar energi.

Jerlov är naiv. Det är sedan gammalt. Jag vet, men likafullt är jag säker på att just kommunikation är lösningen på många av problemen man brottas med här. Man förstår inte varandra och vill inte förstå varandra. Förutfattade meningar är sanningar här i ännu högre utsträckning än hemma hos oss. Frustrerande. Men just perceptioner – är det inte det vi ”strategiska kommunikatörer” plockar fram på våra powerpoints innan första kaffekoppen är uppdrucken under workshopen?

Tänk om någon tillräckligt upplyst kapitalstark människa, myndighet, organisation, företagare, bestämde sig för att väcka liv i Mandelas tes om försoning, och fortsatte ett steg till: Med rikstäckande reklam på temat ”Nu tar vi tag i det här landet”. Fredligt, bestämt, konstruktivt. Demokrati. Utbildning. Infrastruktur. Medveten om att det skett och sker via till exempel Facebook-revolutioner runtom i världen tycker jag det går så långsamt. Här nere kan man inte låta bli att bli otålig.

Tänk om en reklambyrå fick uppdraget och resurserna att skapa opinion som sätter press som skapar förändring? Omöjligt? Nix. Jag (och många med mig) har gjort det många gånger hemma i Sverige. Genom reklam som sätter ljuset på samhällsproblem kan man tvinga politiken att anpassa sig efter opinionen. Jag har själv påverkat politiker genom reklam rörande allt från mer resurser till kultur – till mer jämställdhet – till mer liberalism – till mer kollektivtrafik. En gång bidrog vi till att spårvagnarna fick vara kvar i Göteborg (vi föreslog de skulle döpas till namn efter uppskattade göteborgare – och så är det än i dag.) Eftersom jag tror att vi alla är lika inuti, tror jag utveckling genom opinion genom kommunikation skulle vara möjligt här också.

Nu har jag druckit rosevin. Alla debattartiklar blir inte bäst då. Inser det. Men jag är tillräckligt nykter för att – på allvar – tycka att vår kompetens i den här branschen borde användas till mer än att sälja korv och bilar. Vi vet hur man påverkar människor. Ibland tänker jag att vi är viktigare än politiker.