Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

Konsumtion ända in i döden

Publicerad: 1 Juni 2020, 07:43

Katarina Graffman och Jacob Östberg planerar sina egna begravningar och inser att konsumtionen följer människan ända ner i graven.


Ämnen i artikeln:

Jacob ÖstbergKatarina Graffman

Katarina: I dessa dystra tider kunde det ju vara skäl att tala lite om antropologiska perspektiv på död, begravning och konsumtion. Kanske tänker vi att döden väl ändå är den definitiva slutpunkten och att den därför borde vara ointressant ur ett konsumtionsperspektiv. Men icke, även i döden snurrar konsumtionshjulet vidare. 

Vi färdas framåt i livet genom olika faser, barndom, tonår, ansvarsfas, småbarnsfas, pensionering och så vidare. Olika faser innebär skiftande sociala positioner och är förknippade med olika förväntningar. I flertalet av dessa faser introduceras vi för nya konsumentmarknader. Varje fas har sina pryttlar, appar och coacher som man bara måste ha för att överleva, menar marknaden. Att till exempel bli gravid innebär plötsligt att hela ens liv invaderas av godhjärtade företag som säljer absolut nödvändiga bebispryttlar; utan dessa blir man ingen ”riktig” förälder.

När någon dör försätts de anhöriga i en sorts liminal fas under sorgetiden. Att befinna sig i en sådan fas innebär att man blir mer mottaglig för de erbjudanden från marknadens som utlovar lindring av den sorg man upplever. Kanske är en lättklädd dam som vågat böjer sig fram över de olika kistalternativen inte något vi ser i vår kultur – man kan ju undra varför vissa kulturer använder det gamla tricket men det sägs att den lättklädda damen symboliserar ett fruktsamt liv (om det är det liv som precis avslutats eller det liv som väntar efter döden, är det upp till betraktaren att avgöra) – men är ett exempel på hur konsumentbeteenden och kulturella praktiker relaterade till döden kan ta sig uttryck.

Vad som är på uppåtgående nu är ”hållbara begravningar”. Hur kan man till exempel få människor att begrava en anhörig utan vanliga kläder, endast iklädd en tunn ekologisk papperssärk, helst naken om det ska vara riktigt miljövänligt? I många kulturer har det varit självklart att begravas med sina bästa kläder på tillsammans med sina bästa prylar då idén om att ett fortsatt liv väntade på andra sidan. Vem vill träda in i det livet naken? Men som tur är finns det ju kulturer som inte tror på ett liv efter detta, det är jägare- och samlaresamhällen och det moderna industriella samhället, det vi själva befinner oss i. Kanske går det lättare att få ett genomslag för papperssäcken här. Men betyder det att vi tycker det är helt ok att avkläda oss vår identitet, som ju våra konsumtionsvaror är ett uttryck för, när döden inträffat? Vill du begravas naken?

Jacob: Alltså, jag har ju inte ens bestämt vad jag ska ha på mig imorgon så vad jag ska ha på mig – eller inte ha på mig – på min egen begravning har jag faktiskt inte alls funderat på. Jag måste medge att jag inte har lagt så mycket tid eller energi överhuvudtaget på att fundera på min egen begravning. Eller död, för den delen. Och detta är ju symptomatiskt för den tid vi lever i, där döden till stora delar har osynliggjorts. Vi ska leva, vara ungdomliga och vitala långt in i pensionsåldern, men vi ska banne mig inte dö. Döden ses som ett misslyckande, som en förolämpning mot vårt i övrigt rationella samhälle, som sociologen Zygmunt Bauman uttryckte saken. I en tid när marknaden på en aggregerad nivå ger löften om att kunna lösa vilka problem som än skulle kunna uppstå, blir döden en anomali, ett olyckligt bevis på att det inte riktigt fungerar på det viset.

Katarina: Det är ju i ljuset av just det man också kan förstå vad som händer när någon kändis dör. Då tillåts vi plötsligt sörja på ett sätt som kanske inte är comme il faut när en anhörig dött. Offentligt uttryckt sorg med starka känslor står i skarp kontrast till vår kulturs mer reserverade och privata beteenden relaterade till död och sorgebearbetning. Att sörja kändisar är ett sätt för människor att kunna ge utlopp för känslor (samtidigt som kändiskulturen hedras) utan att framstå som löjliga.

Jacob: Döden finns ju där, trots allt, och måste hanteras vilket det givetvis kan göras bizniz på. I den fina antologin Death in Consumer Culture samlar min kollega Susan Dobscha en rad exempel på hur vi hanterar döden i vår nutida konsumtionskultur. Där diskuteras bland annat dödsindustrin med allt från mer eller mindre fantasifulla begravnings- och minnesvarianter (varför inte en kista som man kan streama musik till så att det inte behöver vara så jäkla tyst när man ligger där sex fot under marknivå) till dödsturism, där inte minst Chernobyl fått ett uppsving efter Johan Rencks lyckade TV-serie.

En samling svenska kollegor kommer snart ut med antologin När vi tänkte på döden (med redaktörerna Emilie Reinhold och Oscar Wandery, Makadam förlag) där en mängd spännande perspektiv ges från fenomen som palliativ vård, döden på museum och vad man egentligen gör när man går till kyrkogården. I den antologin skriver jag tillsammans med Tommy Jensen ett kapitel där vi diskuterar Black Metal som en av få kulturyttringar som faktiskt närmar sig döden rakt på, utan omskrivningar och hur detta blir något slags ultimat autenticitetsanspåk som mainstreamkulturen gärna vill försöka kapitalisera på. Spoiler alert: det går sisådär.

Du brukar ju säga, Katarina, att du verkligen hatar allt som Burzum, Mayhem och inte minst Gorgoroth har gett ut och att du hellre dör än tvingas lyssna på sån skit. Men vad ska du göra sen då, när du väl är död?

Katarina: Jag vet i alla fall vad för musik som ska spelas på min begravning. När jag ligger där i kistan med mitt Gucci-munskydd i falskt pytonskinn, iordninggjord för anhöriga att ta ett sista farväl, spelas Boris Vian och låten ”Je suis snob” som slutar med orden: ”Et le jour de ma mort. J’veux un suaire de chez Dior!” ( … då jag dör vill jag ha en liksvepning från Dior.)

Foto Jeremy Iwanga

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.