Krishanteraren dömer ut Göran Lambertz strategi: ”Offerkoftan sitter väldigt dåligt”

Våldtäktsanklagelsen mot Göran Lambertz och den efterföljande presskonferensen har varit på mångas läppar den senaste tiden. Förtroendet för honom är för de flesta kört i botten. Man ska ju inte sparka på den som ligger ner. Visst, han är friad i juridisk mening men samtidigt dömd i den mediala domstolen. Å andra sidan så tycker jag inte att det är Göran Lambertz som är offret i den här historien. Tvärtom. Den offerkofta han ivrigt försöker klä på sig - trots sitt kladdande, svaga kött och ande - klär honom väldigt dåligt. Därav dessa rader.

Det tog inte mer än tre minuter från att den första pushnotisen om ”toppjuristen som misstänktes för våldtäkt” plingade till i telefonen, till att en av mina närmsta vänner ringde och berättade att det handlar om den före detta justitiekanslern och hovrättsrådet Göran Lambertz. Närmast chockerande och verkligheten överträffar som bekant oftast dikten. Dessutom visar det att information sprids snabbt och digitalt är just den här typen av information lätt att få tag på snabbt, även i de fall medierna med omsorg om de inblandade inte namnges.

Toppjuristen kom fram till att i detta fall var det bättre att framträda med eget namn. Ur ett krishanteringsperspektiv kan jag faktiskt tycka att det var ett rimligt beslut – om du sitter på de anklagades bänk och anser dig vara oskyldig, då ska du uppträda som en oskyldig och inte som en brottsling. I det ligger att öppet berätta ”din” berättelse. Draget öppnade i det här fallet också för att prata mer om målsäganden, exempelvis det faktum att vederbörande anmält flera män för just våldtäkt de senaste åren och att en förtalsprocess finns med i bilden. Säkert lyckades han med den strategin så ett frö av osäkerhet och eftertänksamhet bland medier och mediekonsumenter. Så långt ganska lyckat alltså.

Sen ska man komma ihåg att Göran Lambertz i kommunikativ mening har ägnat mestadelen av 2000-talet till att begrava sin egen professionella trovärdighet genom att försvara Quickdomarna och försöka måla upp Sture Bergwall som en farlig mördare, utan varken konkreta bevis eller motiv. Han har misslyckats kapitalt med det mesta i den vägen och Leif GW Persson har inte heller varit imponerad av ”toppjuristens” gallimatias till resonemang; ”Han vore en tillgång i Nordkoreas Högsta Domstol, men inte i vår”, sade Leif GW Persson i Veckans brott för några år sedan att bero på Lambertz argumentation och fyllde på med ”Han sitter ju bara och ljuger.”

Den senaste tiden har vi på Lambertz egen önskan om att omnämnas vid namn i medierna kunna följa hans totala personliga kollaps ur förtroendehänseende.

Det som Göran Lambertz försöker göra är att återta initiativet och göra sig själv till offer i sin egen historia. På så sätt vill han rentvå sitt namn och av bara farten så har han i en direktsänd presskonferens namngivit kvinnan som anmält honom, smutskastat hennes karaktär och försökt att göra misstänkta våldtäktsmän till offer för rättsosäkerhet – samtidigt som de flesta normalt fungerande tänkande människor inser att rättsosäkerheten kring just våldtäkter och den låga uppklaringen som regel kan kopplas till anmälaren. Det vill säga kvinnan i fråga är oftast ett offer för rättsosäkerhet.

Den kamikaze-presskonferens som Lambertz ordnade i sin trädgård och som olyckligtvis kablades ut direkt i media innehöll, trots allvaret, en del häpnadsväckande inslag. Vi är vana med att jurister, särskilt på högre nivå, väljer orden väldigt noga. Men så var inte fallet när Lambertz ställde sig framför sin mexitegelvilla:

”Vi blev ganska berusade och jag är lite kladdig när jag blir berusad och jag hade sagt det till henne. Hon hade avvisat mina kramar. Jag tafsar inte, jag kladdar lite med kramar och pussar på huvudet och kinden så där, hon hade avvisat det på det sätt som man kan förvänta sig.”

--

”Jag för svag i köttet och anden och vi gick upp till övervåningen till sovrummet och hade samlag. Jag har ett antal väldigt tydliga minnen hur det var.”

--

”Jag skämdes som sjutton för att jag hade haft sex med henne för jag var som en fadersfigur för henne men nu känner jag inte det för det är hon som är skurken.”

Allt ovan alltså signerat Lambertz.

Om man ska vara djävulens advokat (för övrigt ovanligt passande uttryck i sammanhanget), så tror jag att hans öppna strategi hade kunnat fungera bättre, om han bara hade visat sitt offer mer respekt, tagit på sig mer av ansvaret för det som inträffat och formulerat sig mer koncist och strikt kring händelserna. Jag vet ju faktiskt inte vad som har hänt och min erfarenhet är att de flesta människorna är beredda att lyssna, försöka förstå och förlåta missgärningar. Men så som hans ord föll blev det hela surrealistiskt och det var i kommunikativ mening medial harakiri.

Även detta misslyckades alltså ”toppjuristen” med. Den karln har sannerligen otur i både tänkande och handling. Och cv:t är långt. Men man ska inte sparka på den som ligger. Därför känns sensmoralen i historien väldigt given: Man ska inte heller inte kladda på den som inte vill.

Hampus Knutsson
Seniorkonsult och krishanterare på Prime