Yasmine Winberg: Medietränare, se hit!

När skatteutskottets ordförande Jörgen Hellman (S) pressas med frågor om sin boendesituation spelar det ingen roll hur många bevis som läggs fram. Stugan på vischan, där han påstår att han är skriven och bor ”till 20–30 procent av tiden”, har inget avlopp. Inte heller någon toalett. Väggarna ser fallfärdiga ut och nedfallna träd har blockerat vägen till tomten. Sophanteringen är obefintlig.

”Sopor?”, frågar Jörgen Hellman reportern. ”Nej, men jag har inga sopor när jag är där. Står det att jag bor i Stockholm på min Facebook? Nej, men det är en gammal Facebook. Har ingen granne sett mig där? Nej, men bonden vet att jag brukar ta en promenad över åkern och låna hans toalett.”

Reportern Richard Aschberg bjuder på en journalistisk fröjd i SVT:s ”Uppdrag granskning” när han avslöjar att Jörgen Hellman, på grund av sin påstådda hemvist på vischan, har plockat ut 700 000 kronor för traktamente och ersättning för övernattningslägenhet i Stockholm. Jörgen Hellman bjuder på … ja, vadå?

Vad hade hänt om Jörgen Hellman i stället sa: ”Ja, jag har fanimej lurat systemet och roffat åt mig skattepengar trots att jag är ordförande i skatteutskottet. Det var kul så länge det varade, men nu får jag nog allt ta och avgå.” Utgången hade varit densamma, men Jörgen Hellman hade nog också, på ett Netflixlikt Clark Olofsson-manér, vunnit en och annan sympatisör.

Liksom den marknadschef som (aldrig någonsin) vågade säga: ”Fan, vi är jävligt dåliga på det här med hållbarhet för att vara ärlig. Verkligen skitkassa. Släpper ut så jävla mycket skit i atmosfären så att ozonlagret ser ut som en schweizerost. Men vi ska bli bättre. Följ oss på resan”.

Eller en Ulf Kristersson/Magdalena Andersson-karaktär som säger: ”Vi fuckade upp här, och felprioriterade posterna i budgeten. Vi har lärt oss någonting av det och gör det förhoppningsvis inte igen.”

I stället tvingas man titta på en partiledardebatt efter annan med politiker som tävlar i lögner. Aldrig minns man vad någon har sagt eftersom ingenting känns på riktigt. Det är roligare att titta på färg som torkar.

Vi lever i en tid där tekniken gjort det möjligt att fejka alltifrån framgång i krig till företag à la Theranos och livshistorier som Anna Delveys. I en tid där politiker inte längre kan skoja och skratta eftersom dagens samhällsklimat gör att allt missförstås och hamnar i sociala medier. Om man skalar bort humor, skratt och sanning finns det inte särskilt mycket av mänsklighetens goda bukett kvar att plocka från. Och så finns det de som undrar varför vi har ett tilltagande politikerförakt.

Vi har alla våra roller att spela. Politikern sin. Marknadschefen sin. Och vore min utopi verklighet skulle vi journalister inte ha något jobb kvar, så på så vis får jag väl vara tacksam över sakernas tillstånd. Men visst vore det uppfriskande om en enda medietränare där ute slutade stöpa landets makthavare i en och samma förljugna form.