Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

Mellan snorunge och gubbjävel

Publicerad: 21 Juni 2017, 14:30

Björn Rietz är krönikör i Resumé.

Det här är första gången en föräldrageneration delar intressen, åsikter och smak med sina vuxna barn. Vad betyder det?, undrar Björn Rietz.


Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

Det plingar till i telefonen när jag sitter i bilkön försjunken i 18-åringens Spotify- spellista som han delat. Det är hans äldre bror, 21 år, som skickar ett Imessage där han kräver att jag kollar in John Olivers senaste avsnitt av "This week tonight", sedan ett par år kanske världens roligaste politiska satir.

Det är också dessa bröder som tipsat mig om ett par andra brorsor: The Avett Brothers som lyfter indie/ americana-musik till nästa nivå. Och det är mina söner som fått mig att upptäcka Marc Marons WTF podcastshow (WTF står givetvis för "What The Fuck" och är sedan några år USA:s populäraste podcast där vanliga snubbar som Barack Obama lättat sina hjärtan).

Du fattar.

Du fattar att jag som förälder till två kringtjugoåringar har en direktlina in till 90-talisternas värld där förändringen är den enda konstanten. En upplevelse jag delar med andra föräldrar födda på 50- och 60-talen.

Detta är förmodligen första gången som en föräldrageneration delar intressen, åsikter och smak med sina nästan vuxna barn. När vi 50-talister var i 20-årsåldern och släppte loss Jimi Hendrix och Jethro Tull ur plastgrammofonerna vrålade farsor och morsor "Stäng av det där satans oljudet!". Pappa bar hatt till jobbet och titulerade sina polare med "broder". Föräldrarna tyckte "Helgonet" med Roger Moore var för våldsam för en 12-åring (jämför med "Assassin's creed"!) och aldrig att man fick gå till skolan med ett litet hål på Leejeansen.

Lögnen blir inte mindre lögn av att upprepas. Som att 35–40-åringar är mer nyfikna på det nya än 55-plussare.

Ha! Innan de unga männen som är mina söner fick rakgrejer i julklapp, var deras mor och jag som de flesta 35–40-åringar. Ständigt oroliga för barnen. Stressade av aktiviteter hit och aktiviteter dit. Räddhågset upptagna av att vara viktiga på jobbet. Därutöver hade vi åldrande och sjuka föräldrar som behövde omsorg. Precis som de flesta andra mitt i livet var vi följaktligen konstant trötta. Om vi tog till oss något nytt var det oftare orsakat av den tvångsmässiga känslan av att man måste hänga med, än av genuin nyfikenhet. Man tvingades till prioriteringar.

Detta är både självklart och naturligt varför det förefaller närmast befängt när SVT tvingar bort uppskattade medarbetare för att de har uppnått 67, bara några år efter att barnen lämnat hemmet och de har all tid och energi i världen att ge av sig själva. Inte är det bättre inom kommunikationsindustrin som får stryk på sociala medier där oändliga trådar kring åldersstigmatisering delas.

Det är lika onödigt som beklagansvärt. Lika beklagansvärd som klyschan "vi måste få in lite ungt, friskt blod". Oftast uttalad antingen av skitnödiga, nervously hip strax-femtioåringar eller normalkorkade typer ur alla ålderssegment som osvikligen missar att tänka efter innan de öppnar truten.

Åldern är irrelevant så länge nyfikenheten och glädjen över att skapa finns. Och den senare får kraft av att låta sig befruktas av unga människors driv och intressen. Skulle skaparglädjen utebli är det förstås dags att googla retirement in sunny Portugal.

Naturligtvis är gemensamma intressen behäftat med vissa komplikationer: Alla tre män i familjen har skostorlek 42. Vill jag vara säker på att kunna ha mina nya sneakers i morgon gör jag klokt i att gömma dem under sängen i kväll.

Björn Rietz, copywriter
björn@rietz.se

Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.