Myten om idétjuven

Jag hörde talas om idéstölder långt innan jag egentligen visste vad en idé var. Det kan ha varit första dagen på första byrån, någon fnös över något bra som någon annan gjort. ”Den är snodd.” ”Har sett förr…” ”Ripoff.”

Det var så det började. Jag fick med tiden lära mig att jag arbetade i en bransch full av tjuvar. Att alla (andra) snodde andras idéer snabbare än pannåklistret torkade bakom avdragen som skulle skickas till Ägget. Byråerna snodde ur knyckeböckerna. Och ännu värre, kunderna snodde av spekande byråer. En värld av gangsters. Utan moral och utan respekt för upphovsrätt.

Jag levde länge i den känslan. Den strök liksom medhårs. Idéstölder var enda förklaringen till varför de uppenbart talanglösa konkurrenterna plötsligt kunde leverera något som höll höjd. Bara andras fusk kunde förklara den egna bristen på framgång.

Med åren kommer insikter. En dag har jag under längre eller kortare tid jobbat ihop med flera hundra kollegor. Om branschen består av idétjuvar måste alltså många av tjuvarna jobbat hos mig. Men jag kan inte tänka på en enda medarbetare som öppet, dolt eller ens av misstag föreslagit någon annans idé. Inte en enda.

Efter 35 år i branschen. Snarare är min känsla att redan existerande/publicerade idéer alltid utgjort en slags antites i vårt arbete:

”Så ska vi/kan vi inte göra.” Att bli anklagad för idéstöld kan vara det värsta en kreatör kan råka ut för på jobbet. Med åren kommer insikter. Jag förstår också nu att vår attityd till att stjäla idéer inte varit ovanlig. Tvärtom. Vi har tänkt som alla andra: ”Sno får de göra på annat håll.” Jag kan inte tänka på en enda konkurrent som öppet, dolt eller ens av misstag föreslagit en uppenbart stulen idé. Inte en enda. Efter 35 år i branschen. Inga kunder heller faktiskt, jag har inte sett någon av alla våra ratade men lysande spekidéer dyka upp i ett nytt sammanhang.

Visst finns tillfällen när en idé ser ut som en annan. Det händer, är till och med vanligt. Men det är inte, menar jag, ett resultat av bristande moral. Snarare en konsekvens av att vi i branschen lever i samma kontext med samma kulturella preferenser. Vi inspireras av samma saker, arbetar med samma verktyg och ofta – tyvärr – med briefer som skickar oss i samma riktning. Det konstiga är att inte ännu mer ser likadant ut.

Idéstölder är nog mycket ovanligt. Men myten frodas. Överallt vårdas idén om ”alla andra” som snor. Sett ur perspektiv går det alltså att förklara med det självhävdelsebehov som självklart är starkt i en bransch som vår. Egna bristande framgångar förklaras enklast av att alla andra fuskar. Mänskligt, men inte så konstruktivt. Här finns att jobba på.