Björn Rietz: När dimman lättar

Inte en fyr, inte ett skär i sikte. Stranden och klippan framför huset är insvepta i skir linneväv som förmiddagssolen vill bränna bort. Men uppgiften tycks Moder Sol övermäktig. Den nyss så ömtåliga väven som var nära att brista i styrkan av ljuset har förtätats. Som om linnet förstärkts med grå, grova bomullsfibrer vars brutala budskap lyder ”här göre sig ljuset ej besvär”. Sinnesstämningen hos människan följer gärna ljuset. Men emellanåt är de varandras kontrahenter. Det är alls inte självklart att uppsluppenheten och livsglädjen infinner sig när en klorofyllstinn natur kallar oss. Vemodet finns alltid där, som en skoningslös påminnare om att inget är för evigt. Kärleken, vänskapen och minnena är liksom livet självt oss bara till låns.

Likt när vi som barn lånade en spännande, underbar bok från biblioteket och önskade att den aldrig skulle ta slut och sorgen som uppstod med insikten om att sista bladet snart skulle vändas. Och boken obönhörligen måste lämnas åter.

Naturen och fysiken lärde oss att välkomna ett visst mått av motstånd. Den jordsöta smaken av sommarens vildhallon och stunsiga svenska blåbär behöver något att ta spjärn emot. Pistagenötter bjuder på välkommet tuggmotstånd samt en lite bitter ton som skapar en balans ovanpå kulan av gräddig vaniljglass till bären. 

Från grundskolans fysiklektioner har jag mest vaga minnen; som prat om något som kallades friktionskoefficienten. Somligt fick mot förmodan fäste; en fjunig fjortonåring upplevde det tydligen som spännande att friktion föder energi. 

Och innerst inne vet vi det allihop: melankolin och vemodet är våra närmaste vänner. De är inte alltid så roliga att hänga med, ibland går de oss på nerverna men det må vara dem förlåtet. Vi behöver dem för att få nödvändiga perspektiv på det äventyr vi kallar livet. Detta magnifika som innehåller hela spektrum av färger, inte bara sommargrönt och Aperolkaramelligt utan även dovare nyanser, ibland gränsande till de mörkaste mörka. 

Emellanåt känns det som vårt allmännas ambition att kurera allt svårmod misstar melankolin för depression eller psykisk ohälsa. Ledsamt eftersom stänk av melankoli snarare är tecken på psykisk hälsa och ibland även särartad begåvning. Som därför förtjänar att omfamnas och hyllas eftersom den till skillnad från depression inte är förlamande utan tvärtom förlösande avseende kreativiteten.  

Kan det flitiga förskrivandet av psykofarmaka ha något att lära av alla dem som med sin sårbara känslighet skapat odödliga verk inom musik, litteratur, film och teater? Kanske skulle teknokrater och medicinare fråga sig hur dessa kulturella giganter kunde ge oss mästerverk med melankolin som ledsagare? Tänk om vi medicinerat dem alla till spralligt sällskapliga muntergökar – Leonard Cohen, Karin Boye, Edvard Munck, John Steinbeck, Édith Piaf, Vincent van Gogh, Lou Reed, Edith Södergran, John Lennon, Ingmar Bergman ... 

När melankoliska sinnesstämningar diagnostiseras med medicinska termer, krymper utrymmet för vad vi betecknar som normalitet. Framtidens konstnärssjälar blir då avvikande, brännmärkta i än större bemärkelse. Vi verkar alla inom den bransch som kanske förlorar mest när mänsklig melankoli förväxlas med sjuklig depression och psykisk ohälsa. Det är sådant man funderar kring när dimman lättar vid horisonten.

Glad midsommar! Men blir den inte glad är det också helt i sin ordning.