Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Björn Rietz: När osannolikt blir sannolikt

Låt oron och vaksamheten befruktas av hoppfullhet och tillit - då blir människan som starkast.

Publicerad: 2 maj 2022, 08:01

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

”Det kommer inte att hända”, sa han med myndig stämma. Konversationen jag överhörde på Espresso House mellan ett par män i 40-plusåldern i början av året fick mig att känna mig ännu äldre än mina 65 år. Av det högljudda samtalet att döma arbetade de inom finanssektorn och diskuterade nu eventuella räntehöjningar. Väsentliga höjningar betraktade de som omöjliga av skäl jag inte riktigt begrep.

Samma vecka hade jag gått igenom gamla dokument i vårt skärgårdsställe, det som mina föräldrar en gång köpte på sextiotalet och då var en stuga med endast sommarvatten, utedass och väggar tunnare än Stefan Ingves frisyr. I en pärm fanns en låneförbindelse från mitten av åttiotalet. Bankens ränta på farsans lån var 18,55 procent. Ja, du läste rätt. När jag köpte samma hus 1993 var boräntan nere i modesta 12,5 procent. Men enligt de båda männens övertygelse skulle alltså svenskarna aldrig kunna hamna i ett tillnärmelsevis så påfrestande ekonomiskt läge att styrräntan höjs med flera procentenheter. ”Riksbanken kommer inte våga”, sa den ene. ”Då blir de Riskbanken”, fnissade den andre. Det var i januari.

Det kommer inte att hända 2: En helt annan diskussion på byrån femton år tidigare. Vi hade just fått Försvarsmakten som kund och vi ironiserade vilt kring att försvaret haft bössorna riktade österut alldeles för länge och att det nu skulle handla om helt andra uppgifter, vilket i och för sig var riktigt. Då. Nu vet vi.

Lägg till Donald Trumps seger i presidentvalet 2016, brexit och ett okänt virus som spred sig över hela jorden, så inser du strax att det osannolika har en lika irriterande som oroväckande benägenhet att inträffa, oavsett oddsen.

Vi vägrar inse att det värsta kan hända eftersom vi inte vill att det ska hända. I stället väljer vi att tro att den goda kraften ska vinna. Dumt? Nej, inte alls så säkert. Kanske är det just hoppet och tron på det godas seger som gör oss till hela människor, tänker jag. Med kraft att resa oss när dammet lagt sig.

Och min spaning är att det just är den här livsnödvändiga optimismen som saknas hos den ryska kollektiva mentaliteten. Genom sekler under skiftande autokratier av despotiska ledare, från Nikolaj I och Peter den store till Josef Stalin och Vladimir Putin, har man invaggats i att det ändå inte är någon idé att kämpa emot. Bättre då att anpassa sig, se om sitt hus här och nu. I morgon kan någon ha tagit det ifrån dig. Inte banken nödvändigtvis, utan en skurk som säger sig ha laglig rätt till det. När misstron mot allt och alla härskar, när hoppet om en bättre framtid uteblir, säger man att ”äh, vad fan, alla andra skor sig, så varför inte jag?” Så föds och göds ett korrupt samhälle.

En före detta kollega fick jobb på internationell byrå i Moskva för några år sedan. Hen arbetade med ett av världens största varumärken och dess reklam i Ryssland. Till hens förvåning betalade byrån en sorts dold kickback till kundens marknadschef och vd. Man tog i princip av kundens reklambudget och satte in pengar på vd:ns och marknadschefens privata konton. När hen ifrågasatte detta blev svaret ett leende följt av ett ”vi måste, alla gör så”.

Till sist en homage till Benjamin Disraeli (1804–1881), brittisk premiärminister och romanförfattare som varnade för Rysslands expansion. Våren 2022 är hans kända ord värda särskild begrundan: ”Prepare for the worst, hope for the best.”

 

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Björn Rietz

copywriter och krönikör

Ämnen i artikeln:

Björn Rietz

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.