Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag14.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

När vi alla blev bajsnödiga näspetare

Publicerad: 20 Mars 2020, 13:38

Hamstringen av toalettpapper bidrar till att slå hål på myten om den rationella och fria konsumenten, det skriver Katarina Graffman och Jacob Östberg.


Katarina: Sociala medier översvämmas av bilder från livsmedelsaffärer med hyllor som gapar tomma, inte bara matvaror som går att lagra är slut, även toalettpapper har blivit synnerligen åtråvärt. 

Det är många nu som är minst sagt trötta på alla skriverier om Corona, eller virussjukdomen covid-19 som den ju egentligen heter. Men jag kan inte låta bli att fascineras över det som utspelar sig nu, mitt framför våra ögon. Flertalet mänskliga beteenden som normalt envist förnekas blommar nu ut i full prakt. 

En person berättade för mig hur fånigt och irrationellt han tycker det är när människor hamstrar mat och toapapper utan någon anledning, att det skulle råda brist på mat och toapapper har ingen varnat, eller ens pratat, om. Ändå, när han var i butiken drogs han med, ryckte åt sig två paket toarullar i en grupp som alla rusade fram till toapappershyllan, köpte tre paket makaroner och ett antal konserver. Han berättade skamset om detta. 

I vår förra bok, Vi är vad vi köper, skrev vi om den mest seglivade myten i det moderna samhället, den om att vi som konsumenter gör fria val. Vem man än frågar svarar att ”självklart fattar jag självständiga beslut” – rationella beslut baserade på fakta. Det är ju så vi så väldigt gärna vill föreställa oss att det funkar. I boken använder vi följande liknelse:

”Sitter vi och tror att vi styr, medan det i själva verket är någon annan som håller i ratten? Är vi som barn på tivoli som åker sådana där bilar som går på räls? I varje bil finns en ratt, ibland till och med två, och barnen styr koncentrerat bilarna uppfyllda av känslan över att ha kontroll. När de kliver ur bilarna i slutet av banan, stolta över att ha rattat bilarna alldeles själva, får de dessutom beröm av föräldrarna som spelar med i charaden. På samma sätt sitter vi som konsumenter och styr för glatta livet och tar åt oss äran när det går bra och accepterar skammen när det går dåligt, trots att mycket av det vi gör kanske i själva verket går på räls.”

När vi utsätts för en krissituation som ruckar på det normala och vardagliga bubblar de beteenden upp som människan i det moderna rationella samhället nogsamt försökt kontrollera. Plötsligt börjar vi bete oss som en flock oroliga djur som ängsligt agerar på omgivningens ängslan och rusar mot toapappershyllan…

Jacob: Samtidigt är det så intressant att se hur just beskrivningarna av våra flockbeteenden har en så negativ klang. Det blir ytterligare en manifestation av tanken på att endast autonoma beslut där en person tar hänsyn till vad som gynnar just hen (som enskilt subjekt), utan att låta sig influeras av andra, är rationella. Låter vi oss påverkas av flocken har vi omedelbart degraderats till någon slags irrationella pajaser som bara jamsar med utan att tänka själva. Som om våra sociala tendenser vore irrationella. 

Nu vill jag förstås inte slå ett slag för att just bunkring av toapapper är ett rimligt flockbeteende. Tvärtom. Dock är väl just flockbeteenden – i en något vidare bemärkelse än dessa lämmeltåg mot avgrunden – det som kommer att rädda oss vid eventuella katastrofer. De med väl utvecklade sociala nätverk och förmåga att samarbeta, det vill säga sådant som behövs för att kunna fungera i en flock, kommer sannolikt klara sig bättre än självcentrerade tokpreppers som byggt ett atomsäkert skyddsrum i tvättstugan.

Istället för att avfärda mycket av den konsumtion vi ser idag som irrationell så vill jag plocka fram ett välanvänt men ofta missförstått begrepp ur konsumtionskulturteorins verktygslåda: symbolisk konsumtion. 

Här tycker jag att konsumtion av munskydd är ett väldigt bra exempel. Experterna tycks tämligen eniga om att den typ av munskydd som man som vanlig privatperson kan köpa inte skyddar mot Corona-viruset. Ändå är de sedan länge slutsålda och ses bäras runt om över hela världen. Varför? Här kan man fråga sig om ”människor är dumma i huvudet” är en så särdeles poängfylld förklaringsmodell. Eller om man istället kan förstå detta bättre om man tänker att munskyddet betyder någonting, att munskyddet symboliserar att man agerar mot sjukdomen. Att dessa symbolhandlingar inte har några reella effekter för att stoppa smittan är en annan femma. Eller att de kanske rent av har negativa effekter då ett munskydd kan leda till att man utsätter sig för större risker eftersom det känns som man är skyddad.

Här kan man dra paralleller till annan symbolisk konsumtion. Många skaffar sig till exempel fräsiga tatueringar för att de symboliserar tuffhet. Det betyder inte att man nödvändigtvis är en hårding bara för att man är tatuerad, men med en välgaddad kropp kan man känna sig som värsta tuffingen. Kanske utsätter man sig också för större risker, tänker att man nog kan tränga sig lite i baren eller ta en nattlig genväg genom lite ruffiga kvarter. Sen när man står öga mot öga med en amfetaminstinn broiler med aptit på avslagna näsor så spelar de där tatueringarna mindre roll…

Katarina: Nu sägs det dock att munskydden har vissa fördelar, det är svårare att pilla sig i näsa och mun om man bär munskydd och det kan förhindra att man sprider smittan till andra om man själv är smittad. Men det är knappast detta som är bevekelsegrunden för de flesta som bär munskydden (det känns osannolikt att de är så sugna på att basunera ut till alla och envar att här går det minsann en sjuhelvetes näspetare och har man något vett håller man sig hemma om man är sjuk). Som den gamla antropolog jag är tänker jag osökt på att munskyddet också har en sorts ‘magisk’ symbolik. Munskyddet fungerar som en gräns mellan den egna kroppen och en okontrollerbar fara. Antropologen Mary Douglas skrev i klassikern Renhet och fara: ”Snarare än att vara meningslös är det just primitiv magi som ger mening åt tillvaron.”

Läs fler inlägg från Katarina Graffman och Jacob Östberg här!

Katarina Graffman

doktor i antropologi

Jacob Östberg

professor i reklam och pr

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.