Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag03.06.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

Pandemin som blev en infodemi

Publicerad: 30 Mars 2020, 11:43

När Coronakrisen skapar kaos i bransch efter bransch frågar sig debattören Daniel S. Ogalde hur mycket skönmålande kommunikation ett samhälle kan ta.


Ämnen i artikeln:

CoronavirusetKriskommunikation

Kriser sätter inte bara samhället i stort på prov utan även vår kommunikativa kapacitet. Från myndigheter som ska kriskommunicera med en orolig allmänhet, till företag som desperat försöker överleva ett ekonomiskt stålbad. Även medierna med sin emellanåt irrationella skrämselpropaganda där klickjakten som väntat fått kvällstidningarna att förvränga både det ena och andra och morgontidningarna att oväntat raljera om massdöd. Allt medan foliehattar och Know-it-all-Karens blivit digitala domedagsprofeter och epidemiologer som spär på en redan växande panik. Det är med andra ord inte svårt att se att denna pandemi följts av en lika allvarlig infodemi.

Och vanligtvis är skillnaden på en journalist och en kommunikatör, att journalister förmedlar en verklighet medan en kommunikatör skapar den. Då en som mest gynnar den arbetsgivare man råkar ha vid tidpunkten. Men det finns tidpunkter och tillfällen då även den bästa av illusioner tar slut, just nu är en sådan. Den där även de finaste av formuleringar och mest genomtänkta krisstrategier kommer till korta. För när politiker under alltför lång tid prioriterat bort vårdcentraler och akutsjukhus, när varsel, neddragningar och anställningsstopp avlöst varandra, är det ett verklighetsfrånvänt privilegium att påstå att den svenska vården inte har djupgående problem.

Så när Sophiahemmet får till en like-raket för att de tar in expressutbildad SAS-personal i verksamheten eller när Karolinska Universitetssjukhuset med en bild på sina anställda lägger ut texten ”Vill du skicka en hälsning till medarbetarna på Karolinska? Skriv i kommentarsfältet.” är det svårt att undra vilken verklighet de befinner sig i. För visst, kommunikation handlar i många fall om att sminka grisar, putsa skit och le när man hellre vill vråla men sen när blev vårdsektorn, den som handlar om förtroende, expertis och att rädda liv, en like-jagande influencer-wannabee? Sen när började vi låtsas att människor inte dör pga nedskärningar inom vården? Och när bytte vi andra slagorden och näven mot likes och scrollande pekfingrar? Det är allvar nu och det har varit det länge.

Vi är många där ute som med värdeord, etiska riktlinjer och policys avsäger oss uppdrag från både det ena och det andra företaget. Som gärna inte bara vill undvika smutsiga händer utan samtidigt pudra näsan under det strålkastarljus vi kan få för det ställningstagandet. Som är snabba med att peka finger på allsköns green-, pink- och nu även likewashing. Vad vi tycks glömma är att kommunikation aldrig är mer än den verklighet vi lever i. Att en av kommentarerna på Karolinskas post lyder ”Stolt ägare till världens tionde bästa sjukhus” med finansborgarrådet Irene Svenonius som avsändare visar att även likewashing blivit ett problem i denna infodemi. Och med tanke på alla de varsel som nu drabbar även oss inom kommunikationsbranschen kan det göra gott att minnas att varken vi eller Sveriges vårdpersonal kommer att kunna betala hyran med en LinkedIn-hälsning från en arbetsgivare som låter varslen och anställningsstoppen ligga kvar.

Daniel S. Ogalde, debattör

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.