Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag29.11.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

Problemet med alla-kan-göra-något-kommunikationen

Publicerad: 19 Oktober 2020, 09:26

Katarina Graffman och Jacob Östberg funderar på om Count Us Ins kampanj, som försöker locka en miljard människor att bidra i klimatkampen, verkligen löser några problem eller bara skymmer sikten av de verkliga problemen.


Jacob: Jaha, så hade vi kommit dit igen, till punkten när någon än en gång ska slå mynt av den gamla sanningen ”ingen kan göra allt men alla kan göra något.” Vi har tidigare varnat för konsekvenserna av att företag ”gör något” då detta ”något” oftast är ett duttande med det symboliska snarare än att verkligen ta tag i problemen. Den här gången är det dock inte företagen som manas till att ”göra något” utan en miljard enskilda konsumenter. Det är organisationen Count Us In som i en stor kampanj försöker få människor över hela planeten att själva vidta åtgärder för att minska klimatpåverkan av sin konsumtion. Syftet är säkert vällovligt, men det betyder inte nödvändigtvis att resultatet av dylika initiativ ens blir ”netto noll klimatavtryck” för att använda Arlas kritiserade uttryck.

Ett av de potentiella problemen stavas ”licensing effects” vilket innebär att individer som tycker sig har gjort en god handling – till exempel börjat tillämpa meat free Monday – därefter kan tycka att de nu har förtjänat rätten att göra saker som de vet inte är så goda – till exempel slänga ut matrester trots att de nog skulle kunna fixa ihop en skaplig middag på lite överblivet. Efter att ha pliktat med en god handling har en rätt att svina lite, för att förenkla saken. Det finns till och med forskning som visar att moraliskt goda handlingar utförda av någon i ens närhet kan leda till att en själv tycker sig ha förtjänat rätten att ägna sig åt moraliskt tveksamma handlingar.

Katarina: Inte solklart, alltså, att dessa initiativ leder till att vi fixar biffen! Det är fantastiskt om enskilda människor gör vad de kan men genom att driva narrativet ”hållbar livsstil” som ett individualistiskt projekt undermineras incitamenten att sätta press på de aktörer som besitter verklig makt att genomföra förändringar på systemnivå.

Den här kampanjen har också bjudit in till en störtflod av grön mumbojumbo-kommunikation av diverse företag som vill surfa på den positiva vågen. Det är ju närmast komiskt att se hur Count Us In backas upp av till exempel IKEA som därmed lyckas kommunicera, utan att behöva säga det själva, att ”såja små människor, ta nu ert ansvar så att det inte går åt pipan med hela mänskligheten, ni behöver bara kompromissa lite med er bekvämlighet så kommer det att ordna sig…” Vid en första anblick kan det upplevas jättefint att de här företagen stödjer kampanjen men vill man se ugly på det är det ju en riktigt bra undanmanöver. Sökarljuset riktas på enskilda konsumenters aktiviteter, vilket innebär att de här företagen kan fortsätta tuffa på lite som att ingenting hade hänt. Så länge de med jämna mellanrum kommunicerar att de minsann håller på att ställa om till cirkulära modeller, eller vad det nu är för buzzwords som råkar vara i ropet, så slipper de alltför närgångna frågor. 

Jacob: Rädda planeten genom att sänka termostaten en grad, blir du kall kan du alltid köpa en billig fleecefilt på IKEA!

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.