Håkan Olofsson: Rasa, rasa mot det döende ljuset

Jag prövade vingarna tidigt. Nykläckt från Berghs svällde tuppkammen, trots att jag stavade som en kråka. Plats på den stora byrån fick jag utan referenser. På frågan om jag kunde skriva hade jag karskt svarat ja.

Reklambyrån var en främmande fågel. Den sobra inredningen liknade mer en nobel herrklubb än de vita takvåningar som annars var norm. En sedativ kuliss för att lugna ängsliga kunder. Bakom Titti Fabianis frostade glasdörrar gapade bokskåpen tomma.

Annat var det i köket som flödade av mjölk och honung. Varje eftermiddag kom budfirman med varma pistagelängder, bakade på konditoriet tvärs över gatan. De som jobbade kväll fick äta pytt på krogen – firman bjöd.

Männen bar mjuka tröjor och bekväma byxor. Deras trygga tassande påminde om huskatter. Däremot var djupa fåtöljer en utmaning. Ur dessa kunde de sällan resa sig utan att stöna. Grundarna var kvar men höll låg profil, en fungerade som vaktmästare.

Mycket var svårt att begripa, men mest förundrades jag över allas höga ålder. Några hade till och med fyllt fyrtio.

På sätt och vis är fördomar mot äldre väldigt inkluderande – de omfattar alla som inte förstår att deras tid är över. Män och kvinnor, anställda och chefer, cowboys och indianer. Glastak är transparenta, ättestupan konkret.

Tanken att gamlingar självmant ska lämna flocken har funnits i Sverige sedan vikingatiden. Och nästan bara här. Ättestupa på engelska heter ättestupa – se där ett låneord ingen vill översätta. Bara Japan kommer nära. Att bära ut sina gamla i skogen för att självdö kallas ubasute.

Sedvänjan må vara fiktiv, men tankesättet är djupt invävt i vår kultur och i högsta grad fakta. Att åldras är att dö en smula och vem vill det?

Svenskar är inte ensamma i sin gerontofobi – rädslan för äldre människor och det egna åldrandet. Vad som är unikt för Sverige i allmänhet och reklambranschen i synnerhet, är hur tidigt den sätter klorna i oss.

Jag vet en vd som var så besatt av personalens snittålder, att födelsedagar sågs som personliga påhopp (tårtor åts under tystnad). Jag vet en fyrtioåring som fick sluta därför att yngre kreatörerna klagade på det höga tempot. Jag vet grundare som bönat om att få jobba kvar trots att de själva ägde sina firmor.

Fobier handlar sällan om okunskap. Här finns inga sanningar som behöver spridas eller någon statistik som ska lyftas fram. Ingen tvivlar på att erfarenhet kommer med åren. Alla inser fördelarna med åldersspridning. Men inom rimliga gränser förstås.

Motiveringen är deduktiv och sammanfattas i några meningar: Unga människor är framtiden. Vill företag finnas kvar i framtiden måste de satsa på unga människor. Medarbetare utan erfarenhet har därför mer att erbjuda. Målgrupper med lägst köpkraft är därför mest värdefulla.

Logiken kan tyckas halta, särskilt för den som har bråttom, men de flesta rättar in sig i leden.

En uppdragsgivare visste exakt vilka konsumenter som köpte deras produkter – ingen var under femtio. Marknadsavdelningen hade själv tagit bilderna till kommande kampanj (en skäggig yngling i ett parkeringshus). Det enda de behövde hjälp med var att hitta sociala mediekanaler som deras kunder inte använde. Till och med mediebyrån skruvade på sig.

I spartider går kvasten lite extra. I vissa fall betalar man för att bli av med kompetens. Ett slags intellektuellt bokbål. Publicis i Mellanöstern lägger liljor på lock och letar ”grand masters” – sextioåriga veteraner. Men bara som praktikanter. Att deras egna medarbetare i samma ålder sedan länge matar duvor i stadsparken nämns inte.

Delägande jurister är den enda yrkeskår som stretar emot. En envis skara paragrafryttare som drömmer vått om att dra osnutna kollegor till rätten. Att advokatbyråer med tiden liknar skärgårdsfärjor med endast ensamseglare ombord, är inte deras bekymmer. Bara det serveras punsch till kaffet.

Japaner som vill slippa framtida skogspromenader bär tandställning, fast de är vuxna. Hos tandläkaren kan den som vill fila tänderna juvenilt ojämna. Modet kallas yaeba och finns bara där. Motsatsen är en jisei – några slutrader där man accepterar sitt öde. Som den här från 1838: Begrav mej under en tavernas vintunna. Med tur kommer den att läcka.

I Sverige är fillers och botox fortfarande skämmigt. Hårcharter till Turkiet likaså. Men gymmen håller nattöppet för den som tror sig trotsa tyngdlagar. Kvinnor köper yogamattor och drar på årlig retreat till Kerala. Män byter barnens fondsparande mot kolfibercyklar och tuggar asfalt.

Inte för att det gör någon skillnad. Utför går det likväl.

Res till Mallorca, särskilt om våren, och varje slingrande bergväg kan bli din sista. I dalgångarnas djupa raviner, mellan getlortar och suckulenter, glittrar guldbryggor och titanbromsar – äreminnen över dödlig fåfänga. Går något att rädda säljs det vidare till nästa dront. Kretsloppet fortsätter även när du klivit av.

De som oroar sig är inte helt ute och cyklar. Forskare som studerat ”the birthday effect” vet att döden är en flitig gäst när ljus ska blåsas ut. Många män dör veckan innan födelsedagen, kvinnor dagarna efter.

Fyller du jämnt och får en tvåhjuling av dina kollegor ska du rasa, rasa mot det döende ljuset. En sista svanesång innan mörkret faller. Uppmaningen kommer från Dylan Thomas – ett föredöme på alla sätt och vis. Karln blev bara trettionio.

Läs alla Håkan Olofssons bloggar här!