Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Ricki Petrini: Meghan är inte problemet – bara en obekväm spegelbild av media 

Publicerad: 11 mars 2021, 09:27

Ricki Petrini bloggar på Resumé.

Familjedramat som utspelar sig på båda sidan av Atlanten är inte bara en kunglig berättelse om osämja. Dramat är en avslöjande spegelbild av vår samtid. Av britternas ouppklarade förflutna och framför allt av den homogena och skeva mediebild som länge präglats av rasism och stereotypa avbildningar.


Meghan och Harrys beslut att låta sig intervjuas av Oprah Winfrey har visat sig vara lite av en välsignelse och en förbannelse. TV-världen jublar eftersom man äntligen fått sitt efterlängtade soff-event där miljoner och åter miljoner världen över bänkar sig för att ta del av de nya avslöjandena. Allt detta har de å tacka sin egen TV-drottning, Oprah.

Men i det här dramat finns det flera parter som gör anspråk på en monarktitel som drottning. Jag kommer till det. För det första måste påpekas att TV och andra nyhetsmedier har stora pengar att hämta när ett familjedrama håller på att förvandlas till en institutionell kris. Bara i USA under söndagssändningen kostade en reklamplats på CBS runt 300 000 dollar för ett 30-sekundersklipp.

Krisen som nu utspelar sig på båda sidor av the pond har många vinnare och förlorare. Och här finns det ur mediers synpunkt ingen som helst brådska att skynda på en dom eller ett avslut genom att utse den verkliga skurken. Reklamintäkterna är för lockande och läs- och tittarsiffror har sällan varit bättre under ett pandemiår som saknat sina stora live event. Under söndagskvällen var det dubbelt så många som såg Oprah-intervjun i USA med Meghan och Harry, än som bänkade sig framför Golden Globes veckan innan.

En annan intressant grupp vinnare är alla monarkiskeptiker där ute som nu, utan att behöva göra mycket mer än att luta sig tillbaka och låta skådespelet fortgå, bevittnar hur trötta och förlegade kungliga krafter missar att springa ikapp sin samtid. Att rasistiska kommentarer och undertoner förekommit inom den brittiska monarkin förvånar nog ingen. Om de nu misslyckas med att helt bemöta dem, med sedvanlig kunglig tystnad, finns en risk att de skriver sitt sista kapitel.

Och varför känns ett lyckligt slut fortfarande så ouppnåeligt i frågan om ras och hudfärg 2021? Jo, för att vi fortfarande inte har tagit itu med dessa trögrörliga och obekväma sanningar som gör att det vinnande och förlorande laget ser helt olika ut.

I över två år har jag varit med i arbetet kring studien Rättvisaren, som tittar på representation och avbildning av människor i den svenska mediebilden, och hösten 2019 bad jag och mitt team om extern hjälp med analys från Gunilla Jarlbro, författare och professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Klarhet i nuläget vad det vi bad henne om, och klarhet vi fick.

”Om man vill synas i svenska medier är det bästa att vara man, medelålders, ha makt och ett sportintresse. Om man vill vara osynlig i svenska medier är det bästa att vara kvinna, gärna äldre och diskutera omsorgsfrågor,” sammanfattade Gunilla.

Som om inte ovan brutala beskrivning av mediebilden var deprimerande nog, så kan jag själv addera en aspekt som också skiljer det vinnande laget från det förlorande, hittills. Hudfärg. I en uppföljarrapport som vi på Mediekompaniet släppte tillsammans med Kantar Sifo av Rättvisaren under hösten 2020, såg vi också hur vithet präglade majoriteten av människor som representerades i reklamen. Icke-vita människor var underrepresenterade och när det medverkade, var de stereotypt avbildade.

Men tillbaka till det brittiska familjedramat där Meghan gestaltar sin, ur en samhällssynpunkt, mest avgörande roll. Hon må utmålas som ett hot för monarkin, en lycksökerska, en familjefiende och en outsider. Men alla de plumpa och minst sagt felaktiga epitet, missar poängen. Det är alldeles uppenbart att Meghans roll handlar om att spegla dessa underliggande skevheter, rasism, orättvisor och koloniala kvarlevor som under så lång tid delat upp vinnare och förlorare baserat på färgen av deras hy.

För den grupp människor som länge befunnit sig högst upp på samhällets pyramidtopp utgör hon också ett hot. Eftersom hennes blotta närvaro, beundran och folklighet hotar deras självaste existens. En svart kvinna ”straight outta Compton”*, var den spegelbild som behövdes för att blottlägga de sprickor som pryder fasaden, inte bara till världens mest mytomspunna kungahus, utan på hela det engelska mediemaskineriet.

Megxit verkar konstigt nog inte ha blåst över, undrar vissa. Klart det inte har. Megxit är bara en allegori av den kluvenhet som många av västvärldens samhällen befinner sig i. Andra kallar det polarisering. Parallella krafter tampas om att förnya samtidigt som man vill bevara. Klart är att individer som länge tagit tronen för given, nu känner sig hotade av en ny grupp människor som är trötta på att exkluderas.

Men kortsiktigt då, kan det bringa något positivt i detta uppvaknande och självrannsakan bland brittisk press? Kan det verkligen finnas några uppsidor med sprickor i självaste fasaden till Buckingham Palace? Givetvis. TV, liksom monarkin, har de senaste åren fått övertyga följare och annonsörer om sin fortsatta existens. Och mitt i allt drama känns TV som det givna mediet för att iscensätta detta drama.

Och de långsiktiga uppsidorna behöver knappast uttalas. Förändring i hur vi tilltalar, avbildar och porträtterar människor är avgörande för att vi ska uppnå jämlika och inkluderande samhällen. Medierna har en viktig roll här. Varumärken likaså, som via sin visuella reklam har en enorm chans att nå ut till fler, så länge som bilden de visar upp också inkluderar fler.

Och slutligen, på tal om drama. Senast under tisdagen stormade den brittiska TV-personligheten Piers Morgan ut ur studion i direktsändning. Hans sedan länge dokumenterade dispyt med Meghan har varit en oklar affär där han som del av den brittiska TV-eliten, av någon anledning inte kunnat sluta baktala Meghan på Twitter.

Snacka om plot twist, som man i dramasammanhang skulle uttrycka det. Piers Morgan som under lång tid anklagat Meghan för att göra en emotionell exit ur den brittiska monarkin, gör själv en emotionell exit ur programmet ”Good Morning Britain”.

Ut rusade han ur studion när frågorna kring hans frenetiska twittrande om Meghan i sann Trump-anda blev för mycket. Piers Morgan har länge åtnjutit tronen som TV-kung. Men förlegade strukturer kan inte också paras med förlegade titlar, då kommer vi aldrig få bevittna någon förändring mot en mer inkluderande och jämlik mediebilden. Därför behövs nya regenter.

Piers Morgan som stormar ut ur direktsänd TV väljer jag istället att se som starten på en ny era, där vinnande lag inte utses baserat på deras hudfärg. Däremot kommer jag fortsätta att bedöma människor på hur de beter sig. Piers Morgan, sedan länge känd för sina egna tuffa frågor, rusar ut ur studion när frågorna till honom själv blir för heta. Ett beteende som förtjänar en ny titel i ett TV-drama som mitt i allt också får en ny drottning. Piers Morgan i rollen som Drama Queen.

*Ett rasistiskt uttryck som den engelska tabloiden Daily Mail använde för att först beskriva Harrys nya flickvän. En artikel som fortfarande finns publicerad på deras hemsida.

Ricki Petrini

Bloggare på Resumé och head of content studio på Mediekompaniet

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.