fredag31 mars

Kontakt

Annonsera

E-tidning

Sök

Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Sista skriket från Paris

Publicerad: 20 februari 2023, 12:50

Jacob Östberg besökte Paris och drabbades av känsla som fick honom att tänka på Satres ”Äcklet” när han såg hur varumärken tagit över staden.

Ämnen i artikeln:

NyheterJacob ÖstbergKatarina Graffman

Katarina: Hur går det för dig på sabbatsterminen? Blir du mer intellektuell av att vistas i Frankrike? Gör du några framsteg? 

Jacob: Svårt att säga, men något är det åtminstone som händer med mig, då jag under ett besök i Paris nyligen drabbades av en distinkt äckelkänsla som hämtad ur Sartres klassiker. Så den franska kulturen har ju i någon mening trängt sig in. 

Katarina: Oj, käkade du sniglar? Grodlår? Varifrån kom äcklet? 

Jacob: Man tänker ju sig att Paris ska vara chict, fyllt av stiliga män och kvinnor som med självklar elegans tar världen i besittning. Kanske finns dessa män och kvinnor fortfarande i Paris, men de är svåra att urskilja i en gatumiljö där varumärken så fullständigt dominerar att det är omöjligt att se några riktiga människor.

Äcklet gjorde sin debut när jag stod i metron i eftermiddagsrusningen. På sätet framför mig satt en man i yngre medelåldern som såg oerhört trött ut, som om han var slutkörd av det hektiska livet i storstaden med jobb och allt annat som det ska levas upp till. Han var på intet sätt utslagen – för gudarna ska veta att sådant finns det mycket av i Paris – utan bara fullständigt utarbetad. På fötterna hade han ett par sneakers från Balenciaga, hans väska kom från Kenzo enligt en tydlig text på axelbandet, och mössan hade en lapp som talade om att den var från Prada. 

Balenciaga, Kenzo och Prada. Tre symboler för det goda livet. Men om den mycket trötta mannen i tunnelbanan levde det goda livet, då vill jag nog hellre leva ett annat liv.

När jag sen lyfte på blicken och tittade runt mig såg jag just detta överallt. Massor av människor med död blick och hängande axlar, som hängt på sig diverse övertydliga symboler för det goda livet. Nästan ännu tydligare blir det utanför lyxbutikerna där horder av konsumenter köar för att få komma in i värmen och göra sig unika på precis samma sätt. 

Då steg äcklet upp inom mig. Jag kände mig fullständigt främmande inför denna värld. Konsumtionskulturen kändes med ens fullständigt absurd och tom på mening. 

Katarina: Mon Dieu! Men du har ju alltid varit en så tydlig förespråkare för konsumtionskulturens meningsfullhet och skrivit massor om varumärkenas roll och dylikt, hur passar detta in i den bilden? 

Jacob: Den konventionella förklaringen är ju att varumärken är så populära eftersom de är byggstenar i ett ständigt pågående konstruerande av den egna identiteten. Att vi genom varumärken talar om för såväl oss själva som andra vilka vi varit, vilka vi är och vilka vi vill vara. Med sitt tydliga symboliska innehåll blir varumärkena effektiva kommunikationsverktyg eftersom relevanta publiker har kulturell kompetens att dechiffrera dess innehåll. Vi vet att Balenicaga, Kenzo och Prada är symboler för det goda livet. 

Vi matas ständigt med budskap – genom reklam, populärkultur och media – som talar om för oss att vi har makten över vår identitet, att vi genom väl genomförda konsumtionsval kan välja vilka vi vill vara. Dessa idéer stöter dock alltmer på patrull från mer kritiskt inriktade forskare, särskilt sådana som hämtar inspiration från psykoanalytiskt håll. En återkommande idé är då att kraftigt ifrågasätta i vilken utsträckning vi faktiskt skapar identitet genom aktiva val, men att vi däremot matas med fantasin om att våra konsumtionsval på detta vis är viktiga. Vi har ett begär efter att känna oss unika och speciella och vi hänger oss fullständigt åt dessa val för att till varje pris mota bort den skrämmande känslan av att vi i själva verket är precis som alla andra. 

Katarina: Den där kön utanför lyxbutiken är ju en sådan representativ bild av fantasins paradox. För vad är det som egentligen är viktigt för arten Homo Sapiens, jo, det är en ängslig längtan efter tillhörighet som driver oss snarare än en genuin längtan efter att vara unika. Det är våra sociala grupper som hela tiden står i centrum, att vi ska accepteras av ett kollektiv. Punkt.

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Välj nyhetsbrev