SR-styrelsens sista tavla?

SR:s nya ordförande Agneta Dreber, visar att ägarstiftelen saknar koll menar Lars Ilshammar.

SR:s maktkorridor ligger på sjunde våningen i radiohuset. Man tar den långsamma hissen upp från receptionen, vandrar förbi en oändlig rad chefsmoduler och hamnar till sist framför dörren till själva tabernaklet. Där innanför finns styrelsens långa ovala sammanträdesbord och ett porträttgalleri av gamla radioordföranden i guldramar.
De hette sådant som Christian Günther, Gunnar Hélen, Harry Schein och Björn Rosengren. De var diplomater, politiker, fackförenings-pampar. De var förstås alla män. De utsågs att leda ett ämbetsverk för folkuppfostran och politiskt korrekt nyhetsförmedling. Nu är de historia. Nu kommer Agneta Dreber. Gör hon någon skillnad?

Dreber i stället för Leijonborg. Det är en skillnad. Hon är kvinna. Hon har varit politiker men tar omvägen över Livsmedelsföretagen till SR-styrelsen. Leijonborg kommer direkt från regeringen, utan att passera gå. Nu får han nöja sig med Utbildningsradion, som tydligen anses mindre viktig eller politiskt känslig än SR. Undrar vad UR:s personal säger om den prioriteringen?
Dreber i stället för Ove Joanson. Det är också en skillnad. Han var ett trendbrott, utsedd av Moderaterna 2003 enligt en uråldrig kvoteringsregel, men också ett livslångt medieproffs utan kända politiska bindningar. Joanson innebar avpolitisering och betoning av kompetens och erfarenhet. Dreber betyder återpolitisering. Hon har gjort hela sin karriär i stat och parti. Medierna känner hon bara som granskad makthavare och soffsittare.

Ägarstiftelsen har skadat public service, vilket är allvarligt, och sig själv, vilket är lättare att svälja ner, när den utsåg Agneta Dreber till SR-ordförande. Att plantera en begagnad politiker på ordförandeposten i SR är en signal till public services fiender att de har haft helt rätt: radio i allmänhetens tjänst är bara nyspråk för statsradio.  
Hanteringen av ordförandefrågan visar också att ägarstiftelsen svävar i total okunnighet om hur det nya medie-landskapet ser ut. SR är inte längre någon skyddad verkstad där viktiga maktposter kan fördelas till politiska bröder och systrar enligt feodala principer. När public service blivit intensivt konkurrensutsatt och teknikens förändringstakt accelererar stavas kravet på ordförande och styrelse kompetens, omdöme, kunskaper.
Hittills har ägarstiftelsen lyckats mörka sin existens. Nu har den satt ljuset på sig själv. Den nuvarande besättningen har blivit en politisk belastning. Att den skulle överleva på sikt verkar osannolikt. Dreber och Leijonborg är trots allt lite för svårsmälta. Därmed uppstår ett problem: Om vi ska ha kvar public service-företag som SR, UR och SVT i framtiden, hur i så fall tillsätta deras styrelser?

Den nuvarande modellen, där riksdagspartierna får platser i en ägarstiftelse efter sina valresultat, har överlevt sig själv. Ska stiftelsen finnas kvar måste ledamöterna plockas fram efter helt andra principer. Medieproffs, folk med erfarenhet av företagsledning och ekonomistyrning, medieforskare och nya medier-experter är kategorier som borde platsa i ägarstiftelsen efter en extreme makeover. Men också representanter för något så diffust som allmänheten.

Olika modeller, olika kompetensblandningar, är tänkbara. Det viktigaste är att lämpliga kandidater sållas fram under största möjliga öppenhet. Vilket är ungefär motsatsen till vad ägarstiftelsen hittills har hållit på med. Kanske kan öppenheten sträcka sig så långt att någon lyssnare i framtiden får kika in i radions allra heligaste, där Agneta Dreber då kommer att hänga i guldram som den sista i raden av politiskt tillsatta styrelseordföranden i Sveriges viktigaste medieföretag.

Lars Ilshammar