Svar till Per-Åke Lindblom: Därför ger engelskan konkurrensfördelar för Sverige

Just det här ämnet är speciellt. Känslorna tar över och det blir snabbt mer sarkasm, ilska och personpåhopp än rationella argument. Redan innan jag pratade om det här ämnet i P1 var Sveriges Radios kommentarsfält överfullt med beska tillrop. Folk visste minsann vad jag var för en typ och behövde inte lyssna på själva programmet. Jag har blivit kallad både "kulturell quisling" och "landsförrädare". Jag kan garantera att jag både älskar Sverige och svensk kultur och gör mitt bästa för att göra landet ännu bättre för alla. Det är faktiskt precis därför jag för den här debatten.

Vi behöver stärka vår konkurrenskraft i världen om vi vill har råd med att ta hand om alla och skapa goda förutsättningar för framtiden, både för oss själva och våra barn. Vi behöver fler idéer som hjälper oss i den riktningen och idén om att prioritera upp engelskan är en sån idé.

Sen finns det folk som faktiskt lägger ner mycket tid på att formulera en genomarbetad argumentation och inte bara trollar i kommentarsfälten. Per-Åke Lindblom, som skrev ett långt svar till mig här i Resumé, är en sån person. Han har måhända inte helt lyckats avhålla sig ifrån lite syrliga toner emellanåt, men han har iallafall engagerat sig i en riktig diskussion. Det uppskattar jag.

Jag är däremot inte helt såld på argumenten i texten. Att till exempel jämföra antalet ord som Strindberg (1849–1912) använder med Shakespeare (1564–1616) låter intressant tills man läser årtalen. Det har gått en sisådär 300 år mellan texterna som jämförs. Att jämföra köpskraftsviktad BNP för olika länder för att visa att det finns engelskspråkiga länder som klarar sig sämre än Sverige och hålla upp det som bevis för svenskans överlägsenhet kanske också kan låta relevant vid första anblick men är det knappast. Mer om det nedan.

Och det här är synd. Iallafall om man inte håller med mig om min tes. För det finns faktiskt bra argument för att behålla svenskan som förstaspråk. Ett exempel är att vi må bli mer konkurrenskraftiga utomlands, men får å andra sidan hårdare konkurrens utifrån också. Har man en mer protektionistisk och globaliseringskritisk hålling politiskt så är det ett riktigt bra argument till och med. Men jag har inte den hållningen och därför biter inte det argumentet på mig. Ett annat bra argument är att vi måste ta hänsyn till de personer som helt enkelt inte är särskilt bra på engelska. Det är också ett riktigt argument, om än ett som snarare handlar när vi bör prioritera upp engelskan än om vi borde göra det – för vår befolkning blir hela tiden bättre på engelska i takt med att vi får in det tidigare och mer intensivt i våra liv.

Jag tycker alltså inte att Per-Åkes argument höll hela vägen. Men jag vill inte med svepande gester avfärda någon som faktiskt har arbetat igenom ett långt svar. Därför har jag gått igenom hela Per-Åkes text rubrik för rubrik och antecknat mitt perspektiv här nedan för er som vill ta er tiden att läsa. Jag hoppas det är okej att jag lånar dina rubriker Per-Åke:

Först i texten konstateras om mig att "Han verkar tro att hans idé är banbrytande och originell". Det tycker jag självklart inte. Förutom att Bibeln beskriver liknande idéer för sisådär 2600 år sedan (de lärde tvistar om detaljerna, men historien och idén om ett gemensamt språk är definitivt på plats i Första Mosebokens berättelse om Babels torn) så har folk argumenterat för det här i perioder, framförallt efter internets intåg i samhället på 1990-talet. Det är jag mycket väl medveten om.

Svenska är inget litet språk

Listar man alla världens språk så hamnar svenska högt upp, ja. Men inte för att det är ett stort språk utan för att "The long tail" (den långa svansen) av språk är just lång. Ett faktum är att 99,86% av jordens befolkning inte kan prata svenska. Är jag generös och räknar in alla de som hjälpligt förstår svenska, t ex norrmän och danskar så är siffran 99,72%. Svenska är ett litet språk, i betydelsen ett språk som få människor förstår, vilket borde vara den relevanta betydelsen i det här sammanhanget.

Per-Åke frågar vidare "Litet i förhållande till vilka språk". Mitt svar är såklart engelska. Svenska är ett litet språk i förhållande till engelska. Därav min argumentation för att vi borde ha engelskan som förstaspråk och svenskan som andraspråk.

Sen kommer då det här påståendet att jag vill avskaffa svenskan. Per-Åke skriver: "Om nu ett så pass stort språk som svenskan borde avskaffas till förmån för engelskan..."

Motsvarande argument från mig vore att påstå att Per-Åke vill avskaffa engelskan. Det skulle jag självklart aldrig påstå. För att det inte är sant. Per-Åkes påstående om att jag vill avskaffa svenskan är inte heller sant.

Och ni kommer tyvärr bli galna på mig för att jag tjatar om det här om och om igen, men det är för att det är för att jag vill föra en diskussion om vad jag faktiskt säger och tycker och inte om vad någon hittar på att jag säger och tycker. Det här sättet att argumentera mot påhittade argument kallas "Straw man argument" eller halmgubbeargument i den obligatoriska svenska översättningen. Man påstår alltså att motståndaren sagt något de inte sagt (man ställer upp en halmgubbe med motståndarens kläder på) och argumenterar mot den istället för att argumentera mot de riktiga argumenten. "Att bygga en halmgubbeär ett ohederligt sätt att debattera" konstaterar Språktidningen i oktobernumret från 2015 och jag kan inte annat än hålla med.

Tyvärr kommer vi få återkomma till det här eftersom den här stackars halmgubben ständigt blir attackerad. Ledsen för tjatet.

Jag kommer inte bemöta det här om vad som ska hända med alla andra småspråk eftersom jag aldrig påstått att varken de eller svenskan ska avskaffas.

Språk har alltid översatts till varandra

Här argumenterar Per-Åke för att vi inte blir av med översättningsproblematiken även om vi använder engelska eftersom 75% av jordens befolkning inte förstår engelska. Okej. Men vad är den siffran om du istället för att räkna på jordens totala befolkning räknar på folk som vi har aktiva affärsrelationer med? Som vi hämtar forskning ifrån? Som vi faktiskt läser? Inte 75% längre då riktigt, eller hur? Det här argumentet kan man säga mycket om, men för enkelhetens skull kanske det räcker med att konstatera att vi behöver ägna oss åt betydligt mindre åt att översätta texter om vi använder ett språk som 25% förstår än ett som 0,14% förstår.

Sen kommer vi till det här som jag tycker är rätt viktigt, dvs att på ett effektivt sätt kunna kommunicera via moderna medier. Här inleder Per-Åke med det här argumentet:

"Grundregeln är att flerspråkighet ger spetskompetens och att man säljer bäst på köparens språk."

Här tappar jag bort mig. I min värld betyder spetskompetens att vara extremt kunnig inom ett smalt specialområde. Längre ner i sin text skriver Per-Åke: "Spetskompetens innebär att minst behärska sitt modersmål och två främmande språk". Jag slog för säkerhets skull upp ordet i SAOL och där stod det "högsta kompetens på ett visst om­råde". Jag förstår inte riktigt argumentationen här så jag får nog lämna det och gå vidare.

Man säljer bäst på köparens språk säger Per-Åke. Ja, men i en globaliserad värld är de största köpargrupperna inte svenskspråkiga. Per-Åke återkommer till det här argumentet längre ner i sin text, så mer om det lite senare.

Per-Åke säger också att det är lätt att ha sajter på flera olika språk. Självklart kan man ha flerspråkiga sajter om man har resurser för det. Det är inte det jag argumenterar emot. Men om man bara har resurser att ha ett språk så menar jag att det borde vara engelska. Andraspråket, för dem som har råd med en tvåspråkig sajt, bör då vara svenska i Sverige. Igen – prioriteringen mellan svenska och engelska borde skiftas så att engelskan kommer först. Däremot har jag mycket svårt att se att vi kommer ha särskilt många Instagramkonton, poddar, bloggar och Snapshat-konton med fem språk eller ens två. Det är ett alldeles för högt tempo där för att översätta allt och dubba eller spela in flera versioner av filmer. Det finns några undantag. Sandra Beijers blogg Niotillfem till exempel. Men även där var det, senast jag läste, sammanfattningar på engelska man fick och inte fullständiga översättningar.

Per-Åke skriver att han med framgång har administrerat en flerspråkig portal. Jag vill inte på något sätt spela ner bedriften i det, men det är en portal. Jag skulle bli mer förvånad om Per-Åke hade varit en femspråkig influencer med blogg, podcast, YouTube-kanal, Instagram-konto, Snapchat-konto och Facebook-grupp och levererade på fem simultana språk. Då hade han nog inte haft tid varken att äta, sova eller svara på mina krönikor.

Sen kommer ett resonemang om att Sverige inte alls skulle få någon konkurrensfördel av att prata engelska om alla andra också gick över och gjorde det. Per-Åke skriver bland annat: "Naeslund kanske hoppas att bara svenskarna ska ansluta sig till hans snillrika idé och att övriga språkföreträdare ska bita sig fast vid sina hopplöst obsoleta språk och på så sätt bli förbisprungna?" Håller vi huvudet kallt och bortser från den lite syrliga tonen så kan vi analysera det här argumentet med logik istället:

Om bara vi går över till engelska men ingen annan gör det så har vi rimligen en konkurrensfördel i en globaliserad värld, ja.
Om vi inte går över till engelska men alla andra gör det så har vi en konkurrensnackdel i en globaliserad värld.
Om vi går över till Engelska OCH alla andra gör det så vet vi inte med säkerhet vad som händer, men nog är chanserna större för fred på jorden om alla kan kommunicera ledigt med varandra? Här beror det mer på hur din inställning till globalisering är kanske.

Resonemanget om de olika engelskornas rangordning är relevant när vi pratar om vissa specifika uttryck, ord, uttal, stavningar och grammatikregler, men knappast när vi pratar praktisk förståelse och användbarhet. Det finns gigantiska globala influencers som använder alla dessa varianter av engelska. Det är mer skralt med motsvarande genomslag när det gäller de som använder svenska språket som verktyg. Kan ni komma på någon överhuvudtaget? Och nog kan australiensarna läsa New York Times utan större besvär? De har nog lättare för det än att läsa Resumé iallafall.

Engelskans speciella myt

Per-Åke tycker att jag underblåser "myten" om att engelskan är ett rikare språk än svenskan. Det var nog ett misstag av mig att använda ett så subjektivt ord som "rikare". Är det ett rikare språk när man måste använda fler ord för att beskriva ett skeende eller är det ett fattigare? Är längre ord rikare än korta kanske? Hur är det med vackrare ord? Vi kommer nog ingenstans där. Låt oss istället försöka oss på att nysta i varför språk överhuvudtaget finns. Alla språk är av nödvändighet lågupplösta kartor över vad vi vill uttrycka från en människa till en eller flera andra. Vad de här kartorna ska optimera för beror på vad vi vill uppnå. I en dikt kanske vi vill ha vackra ord. I en visa, långa bärande vokaler. I vardagen, politiken och arbetslivet skulle jag påstå att det bästa språket är det som är mest effektivt för att kommunicera det vi vill. Om vi lämnar därhän det självklara faktum att ett språk som fler förstår är mer effektivt än ett som färre förstår så kan man också konstatera att språk utvecklas och blir mer effektiva över tid. Varför då? Jo för att de används, bearbetas och förändras. Och ju fler som använder bearbetar och förändrar ett språk desto snabbare utvecklas det rimligen. Därför skulle pragmatikern i mig fortfarande hävda att engelska är ett rikare språk som utvecklas snabbare, åtminstone när det gäller att använda språket som arbetsverktyg i arbetsliv, politik och samhälle. Jag kommer inte stånga mig blodig för att vinna just den här duellen eftersom det inte är just rikheten i språket som är poängen med min argumentation, men engelskan är nog tillräckligt rik för de flesta av oss iallafall.

De som inte talar engelska behöver inte alls svälta ihjäl

Per-Åke kramar ur nästan 300 ord, inklusive bannor för mina undermåliga kunskaper i ekonomisk historia, ur min humoristiska parentes: "Sure, Swedes are overall excellent English-speakers (otherwise we would probably starve to death)...". Det var så kallad humor. Ett ord som faktiskt heter samma sak på engelska som på svenska. För tydlighetens skull: Jag tror inte att vi hade genomlidit en humanitär svältkatastrof om vi inte hade kunnat engelska.

Sen kommer Per-Åke tillbaka till det här med spetskompetens igen, men det har vi redan avhandlat.

Per-Åke citerar en rapport från 2008 som han översatt (från engelska gissar jag) där han bland annat lyfter fram följande:

"En betydande andel av europeiska små- och medelstora företag förlorar affärer varje år som ett direkt resultat av språkliga och interkulturella svagheter. Fastän det tycks säkert att engelskan kommer att behålla sin ledande roll som kommersiellt världsspråk, är det andra språk som gör skillnad mellan slätstrukenhet och spetsförmåga och som erbjuder en konkurrensfördel."

Det finns vid en första anblick saker i det här citatet som talar både för Per-Åkes sak och för min. Men det finns bara ett litet problem. Jag har, som jag upprepat otaliga gånger nu, aldrig sagt att vi varken ska avskaffa svenska eller skippa franska och tyska. Jag har sagt att vi ska prioritera engelska framför svenska. "Man säljer bäst på köparens eget språk..." säger Per-Åke. Ja, säger jag, och det språket är inte svenska om du pratar med 99,86% av världens befolkning. Kan du prata franska så är det toppen när du säljer till fransmän men svenska fungerar inte alls där. Slätstrukenhet kommer av dåliga färdigheter i språket du väljer att använda. Alltså kommer en knagglig engelska sälja färre produkter än en fantastisk engelska. Den engelskspråkiga marknaden är som vi konstaterat tidigare större än den svenska. Jag tror därmed att ditt argument talar för min sak och inte för din i det här fallet.

Kan man byta språk som man byter skjorta

Under den här rubriken upprepar Per-Åke återigen påståendet att jag skulle vilja överge svenska språket. Nej igen – vi ska prioritera engelska före svenska. Börjar ni tröttna på att höra mig upprepa det? Jag också.

Sen kommer ett (faktiskt!) härligt stycke om Singapore. Det stycket hade jag nästan kunnat skriva själv. Precis så tycker jag också. Att man inför engelska som förstaspråk i bland annat undervisningen. Just så. Och att de andra språken inte försvinner utan finns kvar. Precis. Äntligen är vi överens om något.

Sen kommer det här då med att försöka bevisa storheten med att behålla svenskan som förstaspråk genom att peka på att vi faktiskt har högre köpkraftsviktad BNP per capita än 35 engelsktalande länder. Den bevisföringen skulle rendera ett underkänt betyg i kursen vetenskaplig metod som jag läste på stenåldern under min Civilingenjörsutbildning. Det skulle till och med vara svårt att bevisa ett samband om man faktiskt bytte språk och gjorde före-efter mätningar eftersom det finns så många variabler i rörelse. Om jag skulle spela med i det här spelet så kan jag ju enligt samma resonemang hänvisa till siffrorna för Singapore som vi just konstaterade bytt språkprioritering till engelska och som ligger bättre till än Sverige på listorna. Men som sagt. Jag spelar inte med. Den här argumentationen håller helt enkelt inte.

Engelskans framtid

Här ställer Per-Åke upp schackpjäserna till maktstrid mellan engelskan och kinesiskan och kommer fram till att engelskan trots allt sannolikt kommer vara kvar som lingua franca i världen inom överskådlig tid. Ja. Jag håller med.

Sen kommer ett resonemang om att vi kommer prata våra små språk mer och engelska mindre. Alla som har tonåringar tycker nog att det låter osannolikt. Det är väldigt mycket engelska i deras värld. Orsaken? Internet.

Att sätta hoppet till att datorerna ska översätta i realtid åt oss skulle jag inte heller göra. Datorer i all ära och jag älskar teknik, men om det talade språket är en lågupplöst karta över vad vi egentligen vill kommunicera (vilket jag anser) så är datorernas förmåga kvar på runstensnivå under överskådlig framtid.

Är språkval enbart en fråga om nytta?

Sen säger Per-Åke att jag dels "glömmer helt och hållet den emotionella aspekten" och dels "inte har något känslomässigt förhållande till sitt (mitt alltså) eget språk".

Det första är helt enkelt osant, vilket framgår i mina texter och i min P1-intervju. Den emotionella aspekten diskuteras där.

Det andra är ett antagande från Per-Åkes sida (han känner ju inte mig, så det kan jag inte klandra honom för). Men antagandet är felaktigt. Jag har faktiskt ett mycket starkt emotionellt förhållande till mitt språk vilket alla som känner mig och/eller läser mig vet. Jag älskar språk. Jag är ju till och med gammal copywriter för bövelen.

Jag håller alltså med om att den emotionella delen är viktig. Och igen då. För hundrade gången. Jag förordar inte att vi ska lägga ner eller förbjuda svenska språket. Jag förordar att vi ska prioritera om och göra engelska till vårt förstaspråk inom skolan, inom näringslivet och på sikt också inom politiken. Det senare är särskilt intressant eftersom våra politiker är på högst varierande nivå när det gäller deras engelska språkfärdigheter och trots det ska företräda oss i en globaliserad värld. Inte en bra kombination.

Per-Åke avslutar med att det är mig det är fel på och inte svenska språket eller som han själv uttrycker det: "Radetzkis och Naeslunds förslag säger mer om dem som personer än om själva sakfrågan". Jag kan ge Per-Åke delvis rätt här. Givetvis säger förslaget en del om mig. Men det säger nog också en del om sakfrågan. Oavsett om jag är en galenpanna eller inte så är frågan viktig, intressant eller åtminstone rolig att diskutera. Om man gör det i god ton och anda.

Jag sjunger refrängen en sista gång då för säkerhets skull – jag vill INTE lägga ner svenska språket. Jag vill prioritera om ordningen så att vi har engelska som förstaspråk och svenska som andraspråk. Ha en fortsatt fin dag!