Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Opinion

Svar till Walter Naeslund: Svenska är inget litet språk

Publicerad: 3 Januari 2019, 13:31

Språkförsvarets ordförande Per-Åke Lindblom invänder starkt mot Walter Naeslunds syn på engelskan.

Språkförsvarets ordförande Per-Åke Lindblom svarar Walter Naeslund i sju punkter.


I artikeln "Swedish is a terrible tool in a globalized world" den 30 november i Resumé föreslog Walter Naeslund att Sverige skulle byta huvudspråk – från svenska till engelska. Han tycks tro att hans idé är banbrytande och originell, men faktum är att Marian Radetzki, professor i nationalekonomi, skrev en artikel på samma tema i Dagens Nyheter redan 2007. Det enda som är originellt i Naeslunds artikel är att han skriver på engelska och använder en analogi med QWERTY-tangentbordet för att hudflänga en förment språkkonservatism.

Svenska är inget litet språk

Naeslunds första argument är att svenskan är ett litet språk. Litet i förhållande till vilka språk? Svenska talas av drygt 10 miljoner personer i Sverige och Finland. Svenska förstås, särskilt i skriftlig form, av ytterligare 11 miljoner i Danmark och Norge. Svenskan intar en ungefärlig nittiondeplacering i fråga om antalet talare av världens 7 097 språk (enligt Etnologue). Bara 1,2 procent av världens språk är alltså större än svenskan. Om svenska, danska och norska ses som ett språk, blir placeringen ännu bättre: omkring plats sextio.

Enligt Mikael Parkvall i "Lagom finns bara i Sverige" (2009) fanns det bara 17 språk i världen på vilka det trycktes fler tidningar än svenska, 13 som det spelades in mer film på, 11 som hade en större bokproduktion och lika många med större webbnärvaro. Den 28 december 2018 belade svenskspråkiga artiklar tredjeplatsen på Wikipedia med 3,76 miljoner artiklar, efter engelska med 5,77 miljoner artiklar och cebuano, ett filippinskt språk, med 5,37 miljoner artiklar.

Om nu ett så pass stort språk som svenskan borde avskaffas till förmån för engelskan, vad med de 7 000 språk i världen, som är mindre än svenskan? Vad med de officiella minoritetsspråken i Sverige, finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska? Jiddisch och vissa samiska varieteter har dessutom mycket få talare. Företrädare för älvdalskan kämpar för att språket ska erkännas som minoritetsspråk. Borde inte också talarna av dessa språk begå språklig harakiri? Om det är rätt att överge svenskan trots att den talas av drygt tio miljoner, så är det också naturligtvis rätt att överge alla dessa språk.

Språk har alltid översatts till varandra

Naeslunds andra argument är att det är besvärligt att översätta, när vi "vill kommunicera utanför vår lilla by". Men problemet med översättning kvarstår så länge människor talar olika språk. Även om Sveriges invånare skulle byta språk till engelska, talar eller förstår fortfarande inte 75 procent av jordens befolkning engelska. Observera att de 25 procent, som sägs behärska engelska, gör det i mycket varierande utsträckning.

Han menar att vi våndas över vilket språk "vi ska använda på webbplatser, på sociala medier, i bloggar och poddradio". Varför det? Grundregeln är att flerspråkighet ger spetskompetens och att man säljer bäst på köparens språk. Det gäller på statlig nivå, företags- och individuell nivå. Jag skötte tidigare en femspråkig schacksida, Schackportalen, på svenska, engelska, tyska, spanska och franska, som fick besökare från hela världen, även av dem som inte behärskade engelska. Flerspråkigheten uppskattades av besökarna. Om man som turist försöker tala språket i det land som man besöker, uppskattas det alltid av lokalbefolkningen. Det förutsätter naturligtvis att man redan har vissa kunskaper i språket i fråga.

Han menar att vi blir mindre konkurrenskraftiga kommunikatörer internationellt, om vi envisas med svenskan. Även om vi svenskar är duktiga på engelska, är vi inte modersmåltalare, allt enligt Naeslund. Men om alla övergår till att tala engelska, är ju konkurrensfördelen lika med noll. Naeslund kanske hoppas att bara svenskarna ska ansluta sig till hans snillrika idé och att övriga språkföreträdare ska bita sig fast vid sina hopplöst obsoleta språk och på så sätt bli förbisprungna? Även om svenskarna mangrant skulle övergå till att tala engelska, så finns det likväl en rangordning mellan "engelskorna". Brittisk och amerikansk engelska är normerande, i motsats till irländsk, kanadensisk, indisk, sydafrikansk, australiensk, nyazeeländsk och jamaicansk. Svensk engelska skulle definitivt inte bli normerande. I engelskspråkiga vetenskapliga tidskrifter brukar artiklar på amerikansk eller brittisk engelska dessutom i praktiken ha företräde.

Engelskans speciella myt

Naeslund kan naturligtvis inte heller avstå från att upprepa myten om att engelskan är ett rikare språk än svenskan. Företrädare för expansiva språk brukar underblåsa någon form av mytbildning: arabiskan var, och är, Guds eget språk och egentligen oöversättbart enligt fundamentalistiska muslimer. När franskans inflytande var som störst i Europa, så förklarade vissa fransmän till att franskan var ett särskilt förnuftigt och logiskt språk. Det går inte att räkna ord i ett språk, eftersom ord tillkommer och ord dör hela tiden. Svenskan laborerar dessutom med sammansatta ord, varav många aldrig förtecknas i en ordbok, eftersom de ändå är genomskinliga. Det enda som kan mätas är antalet ord i ordböcker, digitaliserade publikationer och i tryckta medier. Ju större språkområdet är, desto större upplagor kan tryckas, desto mindre blir tryckkostnaderna trots att ordböckerna kan vara mera omfångsrika.

Det påstås ofta att det engelska ordförrådet är större än det svenska, men en engelsman använder inte fler ord än en svensk. Gjorda undersökningar av antalet olika ord i engelska respektive svenska dagstidningar visar att antalet ord är ungefär detsamma. En undersökning av antalet ord i Strindbergs respektive Shakespeares verk visade att Strindberg använde 119 288 ord och Shakespeare 29 006. (Fakta: Svenska språknämnden). Allt som kan sägas på engelska kan också sägas på svenska eller andra språk. Engelskan har ingen inneboende läskpapperegenskap som andra språk av saknar; inte heller är språkcentrat i brittiska och amerikanska hjärnor så stort att det kräver ständig påfyllning.

De som inte talar engelska behöver inte alls svälta ihjäl

Naeslund menar också svenskarna förmodligen skulle ha svultit ihjäl, om vi inte hade varit så duktiga på engelska. Påståendet visar att han saknar elementära kunskaper i ekonomisk historia. Under perioden 1870 – 1970 uppvisade Sverige och Japan en real ekonomisk ökningstakt på i genomsnitt 2 procent per år, vilket enligt vissa forskare var den högsta ökningstakten i världen under denna period. Under denna period spelade engelskan en blygsam roll i de båda ländernas ekonomiska liv; först efter andra världskriget skedde en förändring. I Sverige fungerade latinet som avhandlingsspråk fram till slutet av 1800-talet; därefter ersattes latinet av svenska, tyska, franska och engelska. Först efter andra världskriget började engelskan expandera på de övriga språkens bekostnad, vilket fr.a. hänger samman med internets utveckling. Fram till andra världskriget hade Sverige tätare ekonomiska förbindelser med Tyskland än med Storbritannien och USA. Idag är Tyskland och Norge Sveriges största handelspartner.

Naeslund ser framför sig ett engelsktalande språkområde på 1,5 miljarder att erövra. Men han skiljer inte på modersmålstalare och andraspråkstalare. Som modersmål kommer engelska på tredje plats med 378 miljoner talare, efter mandarin med 1 299 miljoner och spanska med 442 miljoner (Källa: Etnologue). Naeslund menar att engelskan kommer att "utvecklas" snabbare än svenskan just på grund av att det ett så stort språk. Var har han fått det ifrån? De olika "engelskorna" kan lika gärna utvecklas åt olika håll; de finns centrifugala tendenser i alla språk, speciellt om dess olika varieteter skiljs åt av geografiska avstånd. Det vulgärlatin som talades i Italien, Frankrike, Spanien, Portugal och Rumänien under romartiden utvecklades åt olika håll och bildade stomme till fem nya språk. Ordförrådet i de olika "engelskorna" skiljer sig redan i viss utsträckning åt liksom uttalet; varför har annars Microsoft olika rättstavningsprogram för de olika engelska varieteterna?

Även om engelska idag är världens lingua franca, så innebär det ingen spetskompetens att enbart behärska engelska eller bara sitt modersmål och engelska. Spetskompetens innebär att minst behärska sitt modersmål och två främmande språk (se EU:s målsättning), varav ett är engelska, helst ännu flera naturligtvis.

I denna rapportav europeiska små- och medelstora företags språkliga kompetens, som den Europeiska kommissionen företog juli 2008, heter det:

"En betydande andel av europeiska små- och medelstora företag förlorar affärer varje år som ett direkt resultat av språkliga och interkulturella svagheter. Fastän det tycks säkert att engelskan kommer att behålla sin ledande roll som kommersiellt världsspråk, är det andra språk som gör skillnad mellan slätstrukenhet och spetsförmåga och som erbjuder en konkurrensfördel." (Egen översättning)

Man säljer bäst på köparens eget språk och det räcker alltså inte att bara kunna engelska.

Kan man byta språk som man byter skjorta?

Naeslund frågar sig vad det skulle innebära för den svenska ekonomin och produktiviteten om Sverige bytte språk till engelska. Han tycks tro att Sverige skulle stå inför en ny guldålder.

För det första finns det inget historiskt exempel på att en stat, eller ett folk, i modern tid frivilligt har övergett sitt eget språk till förmån för ett annat. Ett folk överger eller förlorar sitt språk, om det utrotas genom krig eller sjukdomar; om det utgör en liten minoritet, som dessutom utsätts för olika slag av repression från statsmakten i samma land. Den språkliga minoriteten kan vara så liten att den till slut tappar all självtillit och tro på sina framtidsutsikter.

För det andra finns det faktiskt ett gränsfall. Jägar- och samlarfolket, yaaku, i Kenya beslöt på ett möte på 1930-talet att överge sitt språk till förmån för massajspråket, eftersom de hade täta men underordnade förbindelser med massajerna. Glädjande nog beslöt de för några år sedan sig för att försöka återuppliva språket och tog hjälp av nederländska lingvister. Det visar att det aldrig rådde fullständig enhet bland yaaku-folket. Det är viktigt att ta upp detta argument, eftersom Naeslund m.fl. föreställer sig att det vore möjligt genom en kollektiv process eller beslut, exempelvis genom en folkomröstning, att övergå från ett språk till ett annat.

För det tredje betyder det förhållandet att ett land inför engelska som officiellt språk eller första undervisningsspråk inte att redan existerande inhemska språk försvinner. Singapore är ett sådant exempel. Bland de officiella språken, engelska, mandarin, malajiska och tamil, har engelskan den starkaste ställningen. De flesta singaporeaner är tvåspråkiga och engelska fungerar som lingua franca; de största etniska grupperna utgörs av kineser 76,8 procent, malajer 13,9 procent och indier 7,9 procent. Singapore är alltså ett flerspråkigt samhälle. När Namibia förmåddes att anta engelska som officiellt språk 1990, trots att engelska fungerade som modersmål för endast 0,8 procent av namibierna, var detta ett resultat av vissa aktörers insatser. Redan 1981 hade det utarbetats ett FN-dokument, som föreslog att engelska skulle bli officiellt språk i Namibia. Den överväldigande andelen av den namibiska befolkningen talar alltså inhemska språk.

Slutligen: Finns det något absolut samband mellan engelskans officiella ställning i ett land och invånarna ekonomiska välbefinnande? Ekonomiskt välbefinnande definieras här som köpkraftsviktad BNP per capita. Bara fyra engelsktalande stater, antingen de facto eller de jure, d.v.s. Singapore, Irland. Hongkong och USA, har högre köpkraftsviktad BNP per capita än Sverige. Övriga 35 engelsktalande stater, däribland Australien, Kanada, Storbritannien och Nya Zealand, har alltså lägre köpkraftsviktad BNP per capita än Sverige.

Engelskans framtid

Språk följer makten och engelskans ställning reflekterar ytterst USA:s (och tidigare Storbritanniens) ekonomiska, politiska och kulturella makt. Idag minskar USA:s och Storbritanniens relativa ekonomiska betydelse på ett globalt plan, medan Asiens relativa ekonomiska betydelse, med Kina i spetsen, ökar. Den 29 september 2016 gick Kina förbi USA som världens största ekonomi mätt i köpkraftsviktad BNP. The Economist förutspår för övrigt att Kina kommer att överflygla USA i fråga om nominell BNP 2021. Detta kommer naturligtvis också att på lång sikt ha språkliga och kulturella konsekvenser. Inget imperium eller ingen stormakt i historien har någonsin expanderat med hjälp av ett lånat språk. Ingen expansiv stormakt har heller avstått från att slå mynt av sitt språk. Kina lägger redan ner stora resurser på att sprida kunskap om den kinesiska kulturen och det kinesiska språket, antalet studenter som åker till Kina för att studera ökar hela tiden och antalet som studerar kinesiska utomlands ökar, speciellt i Afrika, som har Kina som sin viktigaste handelspartner.

Därmed inte sagt att kinesiska kommer att ersätta engelska som lingua franca i världen inom överskådlig tid, eller någonsin. Latinet överlevde romarrikets fall som lärdomsspråk i Europa ända fram till 1800-talets mitt och fungerar fortfarande som kyrkospråk inom den katolska kyrkan. Den brittiske språkvetaren Nicholas Ostler menar t.o.m. att engelskan är det sista lingua francat, och att det är osäkert om det överhuvudtaget kommer att ersättas av något annat språk. Han menar att mångspråkigheten kommer att stärkas i takt med att de engelskspråkiga staternas relativa ekonomiska och politiska styrka minskar, särskilt i förhållande till Ostasiens. Engelskans svaghet är det begränsade antalet modersmålstalare, som inte växer. Dessutom kommer kommunikationen mellan talare av olika språk att underlättas av den snabba tekniska utvecklingen, både av översättningsprogram och röstöversättningsprogram. Det betyder enligt Ostler att behovet av ett lingua franca kommer att minska i framtiden.

Är språkval enbart en fråga om nytta?

Det mest märkliga är att Radetzki, och nu Naeslund, föreställer sig att språkval enbart är en fråga om nytta. De glömmer helt och hållet den emotionella aspekten, möjligtvis för att de själva inte har något känslomässigt förhållande till sitt eget språk. De flesta människor har ett känslomässigt förhållande till sitt modersmål, eller föräldrarnas olika modersmål. Man tänker helt enkelt bäst på modersmålet, uttrycker sina känslor mest varierat, skämtar som mest ohejdat och förfogar över det största ordförrådet. Språket skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien. Språket är ett sätt att se på världen.

Språkbyten på individuell nivå sker däremot om man lämnar den omgivning där ens modersmål dominerar, exempelvis vid utvandring, men ett språkbyte sker sällan bland första generationens invandrare, vanligtvis bland andra generationens invandrare och nästan alltid bland tredje generationens invandrare. Det visar de historiska erfarenheterna från Argentina, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Uruguay och USA, stater, där invandrare och deras ättlingar utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Att förorda att en stor språkgrupp kollektivt ska byta språk påminner mig om de som förespråkar att man uteslutande ska göra rationella överväganden, då man väljer levnadspartner och helt bortse från känslomässiga aspekter. I vilken utsträckning bör partnern bidra till den gemensamma inkomsten, till hushållet? Kan partnern ta hand om den gemensamma avkomman; kan partnern föda friska barn? Kärlek kan däremot vara helt irrationell.

Radetzkis och Naeslunds förslag säger mer om dem som personer än om själva sakfrågan och alltså föga om språkhistoria, sociolingvistik och språkpolitik, fr.a. inte den kommande språkutvecklingen.


Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.