Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

SXSW 2022: NFT-konstnärer, risk för urballat metaverse, kreativitetskris och trenderna att ta med sig

Publicerad: 15 mars 2022, 12:22

Kommunikationskonsulten Siri Andersson är på plats i Austin. I en spaning navigerar hon mellan trötta inslag och festivalens verkliga insikter.


Ämnen i artikeln:

SXSWTechMetaverseNFT

Efter onådens år 2020 när konferensen praktiskt taget ställdes in och sedan efterföljdes av en helt digital omgång är vi äntligen välkomnade tillbaka till Texas och SXSW. Patagoniavästarna är många och buzzwords haglar precis som alltid. Vi är många som är här med en känsla av att åtminstone en sak i världen är precis som den ska. Det känns verkligen jättekonstigt att vara på andra sidan jorden och försöka föreställa sig hur framtiden kommer se ut när det pågår ett krig i Ukraina - och lika konstigt att lyssna till paneler om klimatet när jag absolut inte tog cykeln över Atlanten. 

Den som inte vet vad SXSW är får en snabb crash course: SXSW är en konferens som äger rum i Austin, Texas varje år sedan 25 år tillbaka. Det officiella konferensprogrammet crowdsourceas och utgår till stor del av vad deltagarna själva vill se, men sätts också utifrån generella trender och vilka sponsorer som engagerar sig. Konferensen har bland annat ett mediespår, ett spår inom tech och ett spår inom ‘brand and advertising’. Till SXSW åker man sällan för att kränga något utan framför allt för att lyssna in vår samtid, trendspana och lära. 

Utöver det officiella programmet arrangerar företag och organisationer stora aktiveringar där de bjuder in till egna event. På arrangörslistan i år hittar vi bland andra Dell, Slack, Volskwagen, EU, CNN och Porsche. Tidigare har bland andra SAS och Spotify närvarat. I år är det skralt med svenska företag som arrangerar eget även om jag så klart har noterat Einride:s lastbil som står utställd i en mässhall. Många NFT-bolag är på plats, vilket är roligt men förvirrande eftersom att jag och många med mig helt enkelt inte förstår när vi borde bli imponerade.

Ingången till en aktivering NFT-bolaget Doodle har

Hos Dell kunde man testa att klä sig i AI-kläder. Fint!

Slack på SXSW

Årets trendspaningar

En generell spaning om årets trendspaningar är att de är fler i år än någonsin, men också av långt sämre kvalitet. De flesta jag lyssnat till har tassat på tå runt rätt substanslösa teorier gemene man hade kunnat googla sig till. En trendspaning är relevant om den kan appliceras på någonting, eller presenterar ett eller flera scenarion kring hur framtiden ser ut givet en pågående eller framtida trend och kommer från personer som är grundade i tanken om att de lika gärna kan ha fel. En trendspaning bör rimligen inte vara viktad på ett sätt som gör allt i en trendspaning med stor sannolikhet slår in, ändå tycker jag att många av de trendspanare jag lyssnat till under helgen har gått på rakt på sina safecards där de kläckt ur sig saker som att ”NFT:s, Web 3.0 och metaverse är trendigt”. Ja, det har varenda själ som scrollat sig genom konferensprogrammet noterat. 

Igår, söndag, lanserade i alla fall Amy Webb och Future Today Institute som arbetar med flertalet skandinaviska bolag sin årliga framtidsrapport som är 668 sidor lång fördelade på fjorton teman ur rapporten. Det är en av få rapporter med substans och här finns dragningen. Inte helt otippat nämndes klimatkrisen först, men fick förvånansvärt lite utrymme utöver den minut Amy skojade om att amerikaner inte kan greppa allvaret i en femgradig temperaturökning globalt eftersom att de inte förstår sig på celsiusskalan.

Du missar innehåll i denna artikel på grund av dina cookie-val. Kontrollera dina inställningar och dubbelkolla om YouTube är blockerad under “Visa våra partners”.

 

Det jag gillar med Webb:s presentation och trendspaning är att den tar avstamp i trender och teknologi men målar upp bilder av hur samhället kan se ut både om vi lyckas göra det bästa av tekniken vi har, men också i en dystopisk framtid. Som exempel menar Webb att det är en 70-procentig sannolikhet att metaverse fullkomligen ballar ur och målar upp ett scenario där våra många digitala identiteter är ett problem - och problemen har redan börjat hopa sig. Avatarer folk kan köpa sig i metaverse är redan t.ex. prissatta olika baserade på den ras man uppfattat att avataren har och det finns ett problem med både sexuella trakasserier och rasism i det man kallar för ‘existerande pre-metaverse-miljöer’. Dessutom, vem ansvarar för lag och ordning i metaverse? 

Amy Webb

Foto: Chris Maluszynski/Momentum

Kreativitetskris med Brent Andersson, TBWA/Media Arts Lab

I en välbesökt session, ”5 Ways You’re Killing Your Creative Potential”, ledd av Brent Anderson, Chief Creative Officer på TBWA/Media Arts Lab i Los Angeles delades insikter och lärdomar om kreativitet plockade från hans karriär där han arbetat med Apple de senaste femton åren. Anderson menar att vi ser en kreativitetskris idag där ”creativity scores (genom bland andra klassiska Torrance-tester) have been in decline since the 90:s”. Skolbarn mäts enbart på kunskap och inte kreativitet, vilket Anderson menar är ett problem eftersom att kreativitet är den enda sanna källan till hållbar tillväxt för bolag. Hur krisen får näring har han delat upp i fem kategorier:

1. ”The illusion of inspiration”

2. Konsensus

3. Rädsla

4. Komplexitet

5. ”Laziness of rigor”

Framför allt punkt ett är otroligt intressant att dissekera givet talaren, hans roll i relation till Apple och i sin tur deras generella kreativitetsvurm. Halva poängen var en känga till publiken om att våga skapa eget utan inbillade ramar - och att sluta kopiera. Egentligen ett rätt hårt budskap för att komma från det varumärke som flest peppiga konsulter någonsin hänvisat till som inspiration i sitt eget arbete. Som understöd hänvisade Anderson bland annat till den här artikeln i Bloomberg.

Jag gick från salen med en lätt identitetskris, det ska sägas, men det var värdefull lyssning och en uppmaning till att släppa taget om vår bekväma konsensussarg och våga mer. Anderson lyfte också vikten av tillit i arbetet, både mellan kolleger men också i relationen kund och byrå. En egen reflektion från någon som suttit på båda sidorna är att tillit kommer ifrån gemensamma förväntningar och intentioner. Här kan man reflektera över vad branschens tävlingskultur gör med våra relationer både på kort och på lång sikt, egentligen.

Brent Andersson på scen

Meow Wolf x Widen+Kennedy: A Peek Inside the Mind of Meow Wolf

Alla har vi sett de syratrippade reklamfilmerna för Omega Mart, en interaktiv konstinstallation i Las Vegas som fått uppmärksamhet globalt just för nämnda syratrippade reklamfilmer. I lördags satt Meow Wolf tillsammans med sin byrå Wieden+Kennedy, mest kända för sitt arbete med Nike, på scen för att berätta om arbetet de gjort tillsammans. 

Du missar innehåll i denna artikel på grund av dina cookie-val. Kontrollera dina inställningar och dubbelkolla om YouTube är blockerad under “Visa våra partners”.

Du missar innehåll i denna artikel på grund av dina cookie-val. Kontrollera dina inställningar och dubbelkolla om YouTube är blockerad under “Visa våra partners”.

Det jag framför allt plockar med mig från samtalet är delen om att majoriteten av deras arbete med Omega Mart skett remote. Det verkar vara en ganska bekväm lögn, tror jag, att kreativitet tar stryk när man inte får ses på ett kontor. 

Meow Wolf och Weiden+Kennedy på scen. Bildcredd: Ingen

Hur bygger man inkluderande kultur?

I en panel, How To Build an Inclusive Tech Culture, om inkluderande kultur och mångfald som dels borde besökts av fler och dels skulle kunnat handla om inkluderande kultur även bortom ‘tech’ pratade Colette Stallbaumer, General Manager för Microsoft 365 och Future of Work på Microsoft, Erica Lockheimer som är VP of Engineering på LinkedIn, Maria Yap, VP of Digital Imaging på Adobe och Linda Aiello, Chief People & Culture Officer på StitchFix om hur deras respektive organisationer själva arbetar med inkludering och mångfald med avstamp i tanken om att vi måste lärt oss något av de senaste två årens hemarbete och pandemi. 

Det har vi, verkar det som. Stallbaumer berättar om att man under pandemin sett de högsta siffrorna någonsin i sina interna mätningar kring inkludering. Det digitala lagret har brutit en kulturell silo där fler medarbetare ser ökad delaktighet som den största positiva fördelen. Det, menar hon, varken kan eller vill man ”unsee” hur mycket man än vill att medarbetarna ska komma tillbaka till kontoren. I stort råder konsensus kring att mänsklig kontakt och ledarskap, i synnerhet självledarskap, är nyckeln till inkluderande team både nu och före pandemin - men det blir än viktigare att arbeta aktivt med att bygga kultur i en hybrid miljö. Stallbaumber berättar att ett av Microsofts generella tips för framgångsrika team är att skapa rutinen kring mellanmänsklig möten som då alltså inte handlar om att ha ett arbetsmöte, utan om att lära känna varandra. 

När panelen glider in på att handla om rekrytering tar samtalet en tråkig sväng genom uttröttade klichéer som att ”man ju faktiskt inte vill bli rekryterad någonstans bara för att man är kvinna”. 2022 hoppas man på att i alla fall en panel om mångfald kan få handla om mångfald utan att en sådan brasklapp bestämt måste kastas in. Det är så otroligt hämmande för den viktigare grundfrågan: Hur ska vi göra för att öka mångfalden i våra organisationer?

Svaret är som alltid att börja se på mångfald som något affärskritiskt, men också att faktiskt ta action på sina ambitioner. För, varför ska man ha en mångfaldspolicy om den ändå inte efterlevs? Det är enkelt att göra avsteg från sina goda värderingar när man har möjligheten att omge sig med sina likar, men summan av varje avsteg är alla de organisationer som trots interna värderingsarbeten fortfarande undrar varför de inte lyckas bättre just i frågan om mångfald. Aiello nämner att ett sätt att mäta hur väl man följer sin mångfaldsambition är att titta på hur många andra som sökt ett jobb man tillsatt, gissningsvis, ännu en vit man till.

Ett samtal om digital konst med Beeple 

Konstnären Mike Winkelmann är mer känd som Beeple och för ungefär ett år sedan såldes hans samlade verk som en NFT för 69 miljoner dollar, vilket placerat honom på topplistan över de tre högst värderade nu levande konstnärerna tillsammans med Jeff Koons och David Hockney. På scen intervjuas han av Laurie Seagall i ett lika delar intressant som plågsamt samtal som tar avstamp i det sensationella i försäljningen. Winkelmann försöker nog vara avslappnad, men framstår som lite dryg och beter sig som att någon tvingat honom att sitta på scen.

När samtalet väl tar fart blir det en förvisso intressant diskussion om konst i en digital värld och Winkelmann själv är överraskad över hur provocerande det varit för konstvärlden att acceptera digital konst. Under många år var fotokonst inte heller ansett vara konst och i grund och botten är det samma resa man gör nu. ”If this is not art, then what the fuck is it?”, frågar han sig.

Laurie Seagall och Mike Winkelmann/Beeple

 

Konferensen fortsätter

Senare i veckan arrangerar Amy Webb en panel med representanter från bland annat H&M och Schibsted med rubriken ‘Think Like a (Nordic) Futurist’. Den ser jag verkligen fram emot!

Siri Andersson, kommunikationskonsult

 

Ämnen i artikeln:

SXSWTechMetaverseNFT

Dela artikeln:

Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.