Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Opinion

Thomas Brenemark: ”Kritikerna anklagar andra för att låta egot styra när de själva är de värsta kålsuparna”

Publicerad: 31 maj 2021, 09:26


”Den som vill ta sig ton och kritisera Kavlaupp-kampanjen bör göra det med stor insikt om verkligheten i vaccinationsleden och skilja på samhället i stort och statens direkta ansvar i konkreta frågor. Vem som helst inser vad en bred, förenande kampanj kan bidra med i dag”, skriver strategen Thomas Brenemark med anledning av kritiken mot ”Kavla upp-kampanjen”


Ämnen i artikeln:

Thomas BrenemarkCoronavirusetKomm

När samhället går samman och agerar stöd till staten så gnälls det. Det är märkligt, skamligt och ur ett längre perspektiv skrämmande. Inte märkligt att det tycks en massa. Det gör det alltid. Men frågan är om det inte tycks lite väl snabbt i förhållande till tanken idag?
Även av folk som brukar ha en del sans. Eller finns det en tanke med tanklösheten? Det skamliga är att så många tar sig rätten att agera med tangentbordet från läktaren och utan en annan uppenbar målbild än att hävda den egna förträffligheten och andras brist på just det.  Att rasa och kunna skapa twitterstormar har upphöjts till någon slags aktningsvärd kompetens. Ta kampanjen om att kavla upp ärmen för varandras bästa. Casper Törnblom, Irena Pozar, Björn Werner är bara tre av de själar som tycker det är en god idé att klaga när samhället engagerar sig. Det finns fler. Brit Stakston kallar kampanjen tondöv. Hon brukar ha koll men den här kampanjen kammar henne verkligen mothårs och hon tar ifrån knäna och skjuter gråsparv med artilleripjäser. Johan Hakelius hänger på. Utrymmet för arga tyckare verkar outsinligt. Vid första anblick verkar deras argument smarta men de skrapar man på ytan så blir det mer unket.

I vår tid så likställs tyckandet från läktaren med görandet. Tyckandet ges utrymme i medierna som släpper på för att ’alla har rätt att höras’. Ska de verkligen ges det utrymmet? För att det berikar? Och vem i så fall? De rasande får möjligheten att bygga den egna plattformen bara de väsnas tillräckligt upprört. Som en annan nu känd stormare med hybris sa ’nu vet 500 000 människor vem jag är’. Ja. Grattis Sverige?

LÄS MER: Komms ordförande om kritken mot vaccinationskampanjen

Kavlaupp-kampanjen är inget kreativt underverk. Det ska gudarna veta. Den är däremot ett samhällsengagemang från ett stort antal personer. Den löser på inget sätt allt men om man ska tro kritikerna så är den både kontraproduktiv och onödig. Därför ska den kritiseras av självutnämnda experter med deras olika agendor. En tar chansen att göra det hela till en klassfråga och drar slutsatsen att kampanjen inte har något existensberättigande. Det för den inte har fokus på de områden där vaccinationsgraden är minst. Flera andra tycker inte den når fram till de som är motståndare till vaccinering. Två intressanta uppgifter, men kanske inte de enda som finns att lösa. Det är snällt sagt. Mer konkret: Ta vaccinmotståndarna. Deras bärande åsikt är att alla andra är galna, lättledda får. Deras resistens mot budskap och även vetenskap är på skalan mellan hög och total. Nå dem via en mediekampanj? Jösses. Det finns alltid skäl att ha synpunkter på kampanjer men kritikerstormen är närmast larvig.


Att ta sig möjligheten att dumförklara alla andra behov än de som de själva definierat är varken begåvat, klokt eller respektfyllt. De som har lite insyn i vaccineringsarbetet, de som möter folk dagligen, de är lite mer ödmjuka än de här läktartyckarna. De raljerar om den höga vaccinationsviljan och om behoven av att låta de som vet något sköta informationen. De kanske skulle besöka verkligheten innan de var lika säkra på att såga Kavlaupp-kampanjen? Eller fundera över skillnaden mellan 65 procent vaccinerade och 85 procent. Det som ser så stensäkert ut i gallups märks inte alltid i vaccineringens vardag. Det som är tydligt direktiv ena dagen är inte lika tydligt nästa dag, men varje dag står tusentals servicepersoner och förklarar allt för alla som kommer till varje vaccinationsställe. Alltid massor av uppskattande människor, men frågorna är många från väldigt många och tveksamheterna kommer i olika förpackningar. Den som jobbat med opinionsbildande i frågor som den här eller till exempel droganvändande vet att det finns två grupper man bäst påverkar genom att inte prata med dem. De som är helt emot och de som redan är helt för. Systembolaget pratar inte med de som har problem med spriten. Anti-drogkampanjer för unga pratar inte med de som är motorer för det man vill ha bort. Och inte heller till de redan frälsta. De talar till alla andra. Den stora massan. Den rörliga delen av befolkningen. Att kritikerna tar sig möjligheten att banka de som säkra bara för att de uttalat intresse är ett professionellt snedsteg. Flera av kritikerna vet det här men de låstas inte om det just nu.

Det är lätt att bli irriterad och raljera över många av kampanjens kritiker. Särskilt vaccin har mer än sin beskärda del av egon och foliehattar som tar sin plats och mixas med alla de med sund skepticism till att föra in ämnen i kroppen. Men låt oss släppa pajkastningen om olika individer. Det är kanske viktigare att se agerandet som det symptom det faktiskt är. Samhället och staten blandas allt oftare ihop. Det gör att alla börjar ta sig rollen som beställare. Det är det kritikerna gör här. Samhället är du och jag. Vi allihop. Staten är gänget vi har satt att stötta samhället ett tag. Tills vi sätter dit nya att göra det vi tycker de borde gjort bättre. Samhället är en annan sak. Jag kan inte beställa saker av samhället men jag kan få och jag kan ge. Det som händer i stora katastrofer är att samhället, det vill säga alla, blir mer omtänksamma. Vi hjälper varandra mer. Det finns de som vill försöka tro motsatsen, men all forskning visar att stora umbäranden öppnar för mer medmänsklighet och mindre egoism. Vanliga människor blir till och med ovanligt kreativa och ofta extremt hjälpsamma och osjälviska. Även under våren 2020 var det ett antal grupperingar som snabbt uppstod och fixade fram skyddsutrustning till bland annat äldreboenden. Staten var sena på bollen men samhället, det vill säga vi och några mer än andra hade fart under fötterna. Många fler ville hjälpa till och många fick ’tack men nej tack’ av staten. För varje samhällsengagemang som uppstått under 2020 och 2021 så finns det nog minst tre, fyra kvalitativa och kompetenta insatser som pratats bort. Det har suckats en hel del. Trots det bubblar hjälpsamheten upp igen och igen.

Omtanken. Medkännandet. Oegennyttan. Den dyker upp och är ingen lätt sak ens lokalt. Oglammigt och bara slitigt när nya kockar kommer in i gamla soppor. Att sedan lyckas så det blir nationellt är Live Aid-svårt. Den som vill ta sig ton och kritisera Kavlaupp-kampanjen bör göra det med stor insikt om verkligheten i vaccinationsleden och skilja på samhället i stort och statens direkta ansvar i konkreta frågor. Vem som helst inser vad en bred, förenande kampanj kan bidra med i dag. Om man till det adderar den ökade tröghet som alla initierade vet finns när vaccinationsgraderna stiger över 65-70 procent så är det inte längre så jävla korkat med Kavlaupp. I helheten runt alla frågor om läget i dag, vilket vaccin, om man är skyddad, om man kan bli smittad ändå, om allt man hört på omvägar och om vi kommer behöva ta olika hänsyn även när nästan alla är vaccinerade. Ingen tror att en kumbaya-kampanj löser allt men sällan har så mycket förvirring funnits runt ett ämne som det finns runt vaccinering just nu. Det finns all anledning att hjälpa alla att känna att de gjort rätt och gör rätt.

Även alla kritiker från läktaren ser det här. Det är just det som skaver. De tar sig rätten att genom att osnyggt dumförklara de som gör något för andra och anklagar andra för att låta egot styra när de själva är de värsta kålsuparna i den frågan. Det besvärande är att kritikerna nog inte är så korkade eller inbilska att de inte ser nyttan med kampanjen. De är bara inte intresserade. Inte medierna heller. Det finns en annan agenda. Det dök upp en möjlighet att skapa ett klickbete och de tog den. Mediaredaktionerna säger ’Toppen, vi har en konflikt’ och kritikerna tjongar på onyanserat. Pardans. Det är dit vi nått i dag.

Skrän blir innehåll. Skrän ger plattform. Skrän ger klick. Men kom igen nu, vi kan bättre än det. Vi borde vårda samhällets engagemang bättre även om det råkar vara kändisar. De är vanliga människor som du och jag. De är inte alltid insmorda i majonnäs och surfar på livets räksmörgås. Den här gången har de gjort något för andra. Stöttat en god riktning och utan att det vittjas ur skattekassan. Företag har ställt upp och visat att de är bättre än skränandet. Det är den här sortens samhällsengagemang som det behövs mer av särskilt under det decennium vi är inne i. Det behövs fler ’görare’ och färre självutnämnda beställare. Om staten skulle ta sig möjligheten att säga ’fint, nu kan vi strunta i att göra det vi borde, som att se till att öka vaccinationsviljan i utsatta områden’ då är det staten som ska ges skit. Nu gör de inte det utan kan jobba vidare på allt det som är deras ansvar. Det är därför Björn Rietz, Komm, Mattias Edwall och alla involverade faktiskt förtjänar lite uppskattning. De har inte bett om det och ingen av dem eller någon av alla de som ställt upp behöver skräna för att synas. Det säger en del om kritiken. Kanske typ allt som behöver sägas.

Thomas Brenemark

Varumärkesstrateg med båda fötterna i det praktiska vaccinationsarbetet

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.