Vad Janne Anderssons intervju och presskonferens kan lära oss om medieklimatet

Ett direktsänt gräl utbröt under måndagskvällen mellan Janne Andersson, förbundskapten i fotbollens herrlandslag, och Bojan Djordjic, Viasats expertkommentator. Plötsligt har intervjudynamiken och ledares sätt att agera och hantera känslorna i mediesituationer blivit stornyheter. På tisdagen följde förbundskaptenen upp med en presskonferens för att förklara sig. Även där gavs intressanta bilder av hur ledare förbereder sig för och känner inför intervjuer. Här finns många lärdomar både för intervjuande medier och ledare som möter medier.

LÄS MER: Janne Andersson behöver en strategi för att hantera sitt temperament

Den mest uppenbara lärdomen är förstås förbundskaptenens, som han delvis också kvitterade under presskonferensen: Gå aldrig in i en intervju oförberedd. 

I detta ligger självklart att ha ägnat en liten stund, om så bara några minuter, åt att fundera igenom vad man vill ha sagt. Men lika viktigt är förstås att få styr på sina känslor, och att fundera på hur intervjuarna och nyhetskonsumenterna kommer in i samtalet. Vad vet de? Hur tänker de? Vad kan de tänkas undra över, och hur kan de reagera på vad jag vill framföra?

I intervjusituationen är det också avgörande att behålla lugnet. Att inte brusa upp eller låta sig provoceras av elaka, okunniga eller felformulerade frågor. 

Men samtidigt är förbundskaptenen sprungen ur folklighet och folkrörelse. Om det bara stannat vid en syrlig markering över frågan så hade han nog kommit undan. Tittarna förstår nog att alla kan surna till ibland, särskilt på rungande halländska vid sidan av en fotbollsplan. Problemet var att hans upprördhet löpte amok. Inte bara på en fråga, utan lite all over the place. Han hade inte förberett sig genom att tagga ner känsloläget efter matchen.

Förhoppningsvis kan händelser som denna få slut på diskussionen om medieträningar är bra eller dåliga för nyhetsförmedlingen. I medieträningar lär sig deltagarna just att svara tydligt och begripligt oavsett frågornas karaktär. De lär sig också att respektera att journalisten kan ha en annan utgångspunkt, men att de balanserat får markera när frågor eller inramning inte känns OK.

Förbundskaptenens presskonferens blev sedan en uppvisning i att göra något personligt av detta format, och därmed hantera den på bästa sätt. Han cirkulerade kring några få huvudbudskap, men poängen trillade ner utan att det kändes tjatigt. Andersson gjorde en klockren pudel, ungefär som om någon beslagit honom med att ha lämnat omklädningsrummet på Alevallen hemma i Halmstad ostädat: Det var dåligt. Han ville vara bättre än så. Han skulle lära sig av det inträffade.

Självkritik är dock på sin plats från fler håll. Utfrågarsidans agerande väcker några mer komplexa lärdomar.

Expertkommentatorn är visserligen inte journalist, men hans attityd under intervjun är ändå viktig för journalister att studera. Kommentatorn känner inte av sin samtalspartner. Han eskalerar samtalstonen i stället för att kyla ned den. Och framför allt, han övertolkar omedvetet eller medvetet ett svar för att fula ut – i det här fallet var det att förbundskaptenen skulle ha gjort en rasistisk antydan, men det hade kunnat vara vad som helst. 

Allegorin är tydlig. Sådan är dagens samtalsdynamik. Det gäller i sociala, men ibland även traditionella, medier. Intervjuobjekten får ledande och insinuerande frågor, ibland helt irrelevanta i sammanhanget. Här blir utmaningen för både intervjuande och intervjuad att få till ett pedagogiskt snarare än demagogiskt samtal. 

Ansvar faller också på programledaren i måndagens sändning. Under en sekvens som i tv-sammanhang kändes som en evighet upprepade de två kombattanterna egentligen samma enkla budskap. Enda variationen var att tonläget höjdes. Alla tittare kunde se vart det var på väg. Men programledaren gjorde ingenting mer än några stapplande försök att komma in i samtalet. Han var dock så tafatt att det bara gjorde samtalet än mer ohörbart. 

Tyvärr symboliserar det ett ibland sluttande utgivaransvar. Viaplay har bjudit in både kommentatorn och den intervjuade. Det faller på Viasat att se till att samtalet inte urartar. Kanske avbröt ingen eftersom det cyniskt sågs som bra tv. Det är i så fall också talande.

Erik Zsiga, frilansande kommunikationskonsult och skribent