Katarina Graffman: Vanskligt att dra växlar på Förtroendebarometern

Jacob: Vill du prata om det Katarina? Vad är det som hänt i ditt förflutna som gör att du är så skeptisk till all form av mätande? Är det inte urläckert att man med några väl valda frågor till en lagom stor andel av en population kan få reda på – svart på vitt – hur det faktiskt ligger till med det ena och det andra?

Är det en antropologgrej kanske? Att ni gillar vagheten i att inte mäta för då kan ni flumma runt lite och tycka hit och dit utan att någon kan slå er på fingrarna?

Jag gillar ju förvisso när ni antropologer gör er grej, men varför måste ni gå så hårt åt de stackars mätentusiasterna hela tiden? Tror ni inte att de blir ledsna? Jag minns till exempel hur du för några år sen gick ut och proklamerade att man borde lägga ned förtroendebarometern!

Om jag hade varit lite bättre på att mäta saker är jag säker på att jag kunde uppmätt att de som ligger bakom barometern blev jätteledsna. Och nu är det tydligen dags igen, för barometern.

Katarina: Jo, jag sa då ”lägg ned förtroendebarometern” och jag säger samma i dag. 

Om vi tar förtroendet för olika medieinstitutioner som exempel. Det finns något fundamentalt fel i att använda en föråldrad typ av undersökning för att mäta en helt ny medielogik. Det är problematiskt att ställa frågor, för människor säger en sak, men gör något helt annat. Det har skett en radikal förändring av medielandskapet det senaste decenniet där människor snarare litar på personer än medieinstitutioner. Dessa personer, eller fyrtorn som jag kallar dem, kan mycket väl jobba på tidningar eller på tv, men det är individen som mediekonsumenten har förtroende för snarare än för medieföretaget. 

Jacob: Det som slår mig när jag kikar på resultatet av årets mätning, och särskilt när man sätter det i relation till tidigare års mätningar, är att det är intressant att titta på förändringarna.

Det är klart att det säger något intressant att till exempel förtroendet för Riksbanken har gått ner med fjorton procent. Exakt vad det säger skulle jag nog vara lite mer försiktig med att uttala mig om. Är det den nya riksbankschefen Erik Thedéen som är boven i dramat, att han inte verkar lika kompetent och förtroendeingivande som Stefan Ingves? Eller är det snarare en simpel avspegling av att lånen har blivit dyrare och att man därför är jäkligt besviken på att pengarna inte räcker lika långt längre?

Förändringar är således spännande, även om jag verkligen saknar något mer djuplodande som förklarar förändringarna. Om någon däremot skulle få för sig att jämföra förtroendet för olika organisationer och företag, då skulle jag vara betydligt mer tveksam. Jag tror helt enkelt man ska vara otroligt försiktig med att dra slutsatser kring att förtroendet för till exempel Ica (som tydligen minskat med 11 procent) överhuvudtaget kan jämföras med förtroendet för till exempel Försvarsmakten (som har ett riktigt kanonår och landar på hela 67 procent). Vad betyder det att ha förtroende för dessa respektive organisationer?

Katarina: Ja det svarar ju inte en sån här barometer på, bara att ”förtroendet” förändras över tid. Men det knasiga med den här typen av mäta-förändring-över-tid-undersökningar innebär ju att man måste ställa samma frågor år efter år, annars är det omöjligt att göra en jämförelse. Och då är vi tillbaka i det jag nämnde ovan, samma frågor ställs även om vårt samhälle förändras radikalt. Har man ens brytt sig om att försöka ta reda på vad ”förtroende” egentligen har för innebörd och hur denna innebörd förändrats över tid sen man började mätningarna 1997, eller är det bara ett ord i en fråga? Innebörden i ”förtroende” för Ica och innebörden i ”förtroende” för Försvarsmakten har ju helt olika betydelser!

Men, men…det blir väl alldeles för komplicerat för den som vill ha snabba svar, haha. Fint ändå att universiteten är de institutioner svenska folket har högst förtroende för! 

Jacob: Så länge vi ligger högre än TikTok är jag nöjd!