Björn Rietz: Vi måste tala om dom

Det var förstås Micke som upptäckte det. Med ett nästintill perfekt gehör tog han ut kända låtar på gitarren. Vad som förvånade oss båda var att förhållandevis enkel musik kunde bli hits som folk aldrig tröttnade på. Skälet finns att söka i den musikaliska termen variation på tema. The Eagles och Jackson Brownes låtar består av verser som påminner om varandra, men innehåller subtila variationer: ett A-mollackord i första och andra versen blir ett A-moll7 i tredje versen och Amaj7 i fjärde. Same, same but different, alltså.

Funderar på det när debatten kring användandet av ”de/dem” åter dykt upp. Senast var 2016, men i Svenska Dagbladets språkspalt har ”dom”-facklan funnit nytt syre. Ganska kul, även om det upplevs lite som ett försök att provocera i syfte att bli uppmärksammad. Och de lyckas. För av kommentarerna att döma tycks många bli förargade, vilket språkexperterna raljerar över när de pläderar för ett avskaffande av ”de/dem” till förmån för enbart ”dom”.

De (eller dom) kanske har rätt, tänker jag först. Det blir trots allt svårare att handskas med ”de” och ”dem”. Förmodligen därför att vi alltmer sällan exponeras för pronomet ”dem”. Formen ”de” är på väg att ta över. Till de språkreaktionäras förbistring tycks transitionen fungera. Sannolikt är det få som reagerar häftigt när DN skriver ”vi fick ge de som fick fel på provet upprättelse” i stället för ”vi fick ge dem som fick fel på provet upprättelse”.

Olle Josephson, professor i nordiska språk, tillhör dem som argumenterar för ”de” som ersättning för ”dem”, medan universitetslektorn Lena Lind Palicki i SvD:s språkspalt önskade se ”dom” ersätta ”de/dem”. Hon går så långt att hon uppmanar landets främsta författare att helt övergå till ”dom”. Blir intressant att se om Klas Östergren hörsammar hennes upprop.

Men är det inte något som glömts av i sammanhanget? Är jag ensam att upp­leva upprepningar i texter som störande? ”Dom” skulle bli ett så frekvent förekommande ord att det väsentligt skulle störa läsupplevelsen. Jämför versionerna av den här meningen, tagen ur en ny spänningsroman:

”Jävlar, tänkte han. De skulle säkert visa dem de senaste filmerna från övervakningskamerorna.”

Följer man i stället rådet från Svenska Dagbladets språkspalt skulle du få läsa:

”Jävlar, tänkte han. Dom skulle säkert visa dom dom nya filmerna från övervakningskamerorna.”

Alternativt skulle författaren tvingas säga det på ett helt annat vis, men som kanske skulle framstå som onaturligt.

Nya ord berikar. Det senaste tillskottet i min vokabulär beskriver något vi copywriters, journalister, och författare tampas med dagligen: ”skriftbilden”. Alltså hur texten ser ut för ögat, inte bara hur den låter. Först kanske du läser din text högt för dig själv. Ofta slutar det med att du kortar den. Eventuellt undviker du längre inbakade satser, sådana onödiga delar av meningen som likt denna bryter in mellan huvudsatsen och bisatsen, som gärna blir långa utflykter från huvudmeningen. Eller så stryker du ord. Att sedan betrakta radernas visuella uttryck, ger ytterligare dimension. Då upptäcker du störande upprepningar. Och föredrar förmodligen att överlag, eller åtminstone försöka, hoppa över onödiga ord med bokstaven ”Ö” i samma mening. I stället varierar du.

Och det är just här jag tvekar inför att ersätta ”de” och ”dem” med ”dom”. Det blir enformigt att upprepa samma pronomen rakt igenom. Av samma skäl blir våra texter mindre dynamiska genom att konsekvent byta ut ”han” och ”hon” mot ”hen”, även om det finns tillfällen då ”hen” är utmärkt. 

Precis som inom musiken är det variationen som bidrar till textens förmåga att skapa en skön läsupplevelse. Om någon expert ville säga att allt är tillåtet men att flytet måste få styra, vore det music to my ears.

Läs fler krönikor av Björn Rietz här!