Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Torsdag06.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Opinion

Vilka statsråd förutom kulturministern får en testperiod?

Publicerad: 24 Januari 2019, 12:03

Jan Schermans krönika i Resumé om utnämningen av Amanda Lind (MP) som ny kulturminister har väckt debatt. Nu vidareutvecklar den tidigare TV4-vd:n sin kritik.


Ämnen i artikeln:

Jan SchermanLotta Gröning

Det är i sanning något besynnerligt med kulturministrar och med kulturministerposten.
Den nya ministern har nu fått reagera på kritiken. Amanda Linds talepunkt i frågan har upprepats oräkneliga gånger: Det är naturligt att nya statsråd granskas och diskuteras.
Och kulturfrågorna utlöser mycket känslor. Just så – känslorna. Detta har sedan understrukits av kulturchefer i allehanda medier i en intensiv debatt som inte har någon motsvarighet när det gäller andra ministerposter. Känslorna? Vad är det som gör känslorna speciella och starka i just kulturpolitiken? Och kanske framförallt, finns det inga känslor runt en finansminister? Hur är det med socialpolitiken, arbetsmarknadsfrågorna eller utrikespolitiken? Är det så att vi kategoriserar fördomsfullt och traditionellt? Alltså att i andra departement är det siffrorna och excelarken som styr sakligt och iskallt. En finansminister får betyg efter hur hen räknar och får ihop statens resultaträkning. Arbetsmarknadsministern har också statistik att bedömas efter. Verkar gälla fråga efter fråga och område efter område. Vi räknar poliser, lärare, skolbetyg, pensionspengar, arbetslöshet, export och import. I kulturen däremot flummar vi alltså runt och känner efter. Känns känslorna bra? Eller inte? Jorå, jag själv har också känt efter.

Nåväl, detta är ett antagande i spåren av den känslomässiga kören. För mig bekräftar detta dock bara min sedan länge framförda hypotes att kulturministerjobbet degraderats till ett lägre rangens uppdrag. Kulturministerns eget resonemang om kulturkänslorna bidrar till detta, liksom andra kommentarer i samma riktning. Känslor är i vår tid och i vårt samhälle mycket mindre värda än siffrorna, vilket jag skrivit en hel bok om – Räkna med känslorna!

Efter de få dagar som gått har jag tyvärr stärkts i min skepsis mot utnämningen av Amanda Lind. Jag har därmed inte dömt ut henne på förhand, om denna min nyansering har någon chans att tränga fram.

Min kritiska hållning grundar sig för det första på följande: Kulturfrågorna har en vid definition, ofta med den gemensamma nämnaren att de rör den grundlagsfästa yttrandefriheten. Friheten att i skrift, tal, bild och alla kommunikativa former uttrycka sig. Det handlar om alla människors rättigheter att ta del av kulturen och att själva uttrycka sig. Barns möjligheter att få lära och inspireras eller äldre som vill gå på teater. I båda fallen finns skriande resursbrister. Skolor som saknar pengar och teatrar som kanske inte fullt ut anpassat sina lokaler så att alla kan göra
besök. Kulturfrågorna innehåller lika mycket siffror som vilket annat departement som helst. Bredden omfattar kunskapsbildningen i samhället och opinionsbildningen. Den handlar om mediernas nya dramatiska läge med stora internationella konglomerat, som pressar de nationella medierna. Det gäller det fria ordets framtid, om den oberoende journalistiken nu och framåt. Det handlar självfallet om arbetsvillkoren för kulturarbetare inom alla konstarter.

Amanda Linds lokalapolitiska erfarenhet är självfallet viktig och relevant. Men jag tycker att det är långtifrån tillräckligt. Mitt exempel med den tidigare kulturministern Bengt Göransson har av en och annan dömts ut som sosse-nostalgi. Den typen av folkbildare finns inte mer, slog Expressens kulturchef fast. Och tyckte nostalgin var tröttsam. Själv tycker jag trötthet betyder resignation. Folkbildning är fint och ser självfallet inte likadan ut idag som den gjorde då. Kampen att hitta rätt måste vara intensiv och ambitionsnivån hög. Lika hög som för finansministerjobbet.

Jag har svårt att tro att Amanda Lind fick erbjudandet i stenhårt konkurrens med många andra. Jag har lika svårt att tro att det inte finns välmeriterade personer som hade varit ett starkare och bättre val. Moderna folkbildare som självfallet läser serier, spelar dataspel, livar, läser böcker och kulturkonsumerar på allehanda sätt.

Kritiken gäller också och för det andra att Stefan Löfven inte underlättade personvalet genom en ytterst logisk och enkel departementsreform. I flera tidigare perioder har Kultur och Utbildning suttit ihop i ett departement. Sålunda när nämnde Bengt Göransson var statsråd omfattade domvärjon kultur och utbildning. Detsamma gällde Jan-Erik Wikström som var ansvarig för de båda disciplinerna under statsminister Torbjörn Fälldin. Likaså för socialdemokraten Leif Pagrotsky i början på 2000-talet. Pagrotsky var dessutom välmeriterad med en period som näringsminister. Det har under årens lopp självfallet också framkommit märkliga kombinationer som Birgit Friggebos roll med både kultur- och invandringsfrågorna på samma bord. Men
Löfvens blandning är inte bättre och borde mönstrats ut som obsolet - kultur, medier, demokrati och idrott. Demokratin borde fått sin egen domvärjo. Idrotten likaså. Samt kultur fusionerats med utbildningsfrågorna och ministern borde varit Anna Ekström.

Det hade dessutom varit välbetänkt att sörja för korskopplingar till näringsminister och
infrastrukturminister. Kulturens område rör stora och små företag. Det är kopplat till digitalisering med bl.a kraven på kraftfullt bredband till alla.

Mina tvivel har tyvärr stärkts, för det tredje, av Amanda Linds politiska gärning. Miljöpartiet har under den gångna regeringsperioden excellerat i tveksamheter och agerat direkt förkastligt. När det gäller förre ministern Mehmet Kaplans upprepade kontakter med högerextremister och antidemokrater så var det med en biskop Brask-modell som partiledningen drevs fram till beslutet att han inte kunde sitta kvar. Peter Eriksson talade om rasism mot Kaplan. Språkrören skyllde på media och sammantaget med Amanda Lind inkluderad framstod det som partiets ledning unisont ansåg att härtill var vi nödda och tvungna, som den gamle biskopen skulle uttryckt saken.

Långt ifrån imponerande. Och lika förkastligt som partistyrelsekandidaten Yasri Khan som vägrade hälsa på kvinnor genom att ta i hand. Även den gången agerade Miljöpartiets ledning med häpnadsväckande flathet. Partiets demokratiska opålitlighet visar sig också i valet av meteorologen Pär Holmgren som EU-kandidat. Holmgren som uttryckligen sagt att han är osäker på om demokrati är ett bra styrelseskick när det gäller att rädda planeten. Partiledningen försvarade uttalandet med att Holmgren är oprövad politiskt.

Internpolitisk har Miljöpartiet excellerat i en toppstyrning som inte ens socialdemokraterna kommer i närheten av. De riksdagsledamöter som kritiserat kompromisserna i regeringsställning har malts ner och mobbats ut. Flera som Carl Schlyter och Annika Lillemets har nu lämnat partiet i protest. Nya ministern, Amanda Lind, må ha viss politisk erfarenhet, men hennes partis och hennes egen vakthållning kring demokratin imponerar inte. Och utnämningen sker i etty politiskt läge då SD i princip är det enda parti som tar kulturpolitiken på allvar och bedriver en offensiv för bl.a mer svenskhet och för mer styrning av Public Service. SD-politiker gör det jobb som både de röd-gröna och allianspartierna sviker. Ungefär som de en gång tog frågorna invandringen och där de andra partierna nu pressats tillbaka långt ifrån sina ideal och visioner. Frågan måste ställas – är kulturpolitiken med inte minst sina många mediefrågor på väg att gå samma öde till mötes?

I debatten har några förstås trätt fram och sagt – nog, nu räcker det. Domen är för hård. Ministern bör få en chans att visa vad hon kan, innan någon utdömer hennes misslyckande. Vilket annat statsråd inom vilket gebit får en slags testperiod?

Oprövat ska självfallet prövas innan man förutspår hennes misslyckande. Jag förstår dock än mindre idag och efter några dagars intensiv diskussion varför socialdemokrater släpper iväg kulturministerposten, varför man inte gjort en departementsreform och varför man just här testar med ett wild-card.

Eller, såsom kulturarbetaren Stefan Sauk brukade säga i det älskade tv-programmet Lorry – jag är skeptisk!

Jan Scherman, diversearbetare och tidigare vd på TV4.

Ämnen i artikeln:

Jan SchermanLotta Gröning

Dela artikeln:


Resumés nyhetsbrev

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.