Dela sidan:

Journalister är urusla krishanterare

I hela mitt vuxna liv har jag umgåtts med journalister, både privat och professionellt. Hur trevliga sammanhangen än må ha varit finns det ett drag hos många murvlar som jag aldrig helt kommer att omfamna. Det är hur klumpigt de hanterar kritik och hur ovilliga de är att erkänna egna misstag (och be om ursäkt för dem).

Det senaste exemplet stod som bekant den tidigare SVT-reportern Lars Adaktusson för när han helt sonika stängde av telefonen för att slippa hantera frågor kopplade till DNs utmärkta avslöjande om hur han röstat i abortfrågor.

En del kan möjligen invända med att Adaktusson inte längre bör kallas murvel eftersom han sedan ett antal år tillbaka ju är politiker på heltid, men jag vill hävda att just hans oförmåga att hantera situationen bevisar att han själv fortfarande främst ser sig som journalist.

Tänk efter själv, när såg du senast en politiker strutsa för att slippa frågor om den förda politiken? Jag tror helt enkelt att politikern är så van att hantera kritik för vilket samhälle hen vill se, att det i princip vore otänkbart att inte besvara frågor om det (men självklart går det att hitta exempel på politiker som duckar när frågorna gäller saker som rör tafsande, boendebidrag, reseräkningar, etc).

Det är naturligtvis djupt paradoxalt att det är journalister som blir mest handfallna när de själva utsätts för kritik. För är det några som borde veta att gå under jorden, fly från kameralinsen eller vägra att ställa upp på intervjuer sällan fungerar, så är det journalister.

Likväl är det ruskigt enkelt att hitta smakprov på just sådana tokigheter från människor som är verksamma inom journalistiken. Några av de mer kända exemplen har faktiskt Bonniertungviktarna Peter Wolodarski och Thomas Mattsson stått för.

I Thomas Mattssons fall så sent som förra året i samband med UGs granskning av Expressens journalistik då han helt enkelt vägrade att ställa upp på en intervju trots att tidningen ju faktiskt var den som tänjde mest på de pressetiska reglerna under metoohösten.

Peter Wolodarski krishanteringsfadäs inträffade ett par år tidigare. Det var när tidningen Journalisten efter flera månaders försök att få en intervju om den så kallade ”frysboxen” helt enkelt sökte upp honom i DN-tältet i Almedalen. Som krishanterare åkte skämskudden onekligen fram när jag såg klippet för första gången (du kan se klippet här: https://www.journalisten.se/nyheter/har-flyr-dns-chefredaktor-fran-journalistens-fragor)

Nu är dock inte ”strutsen” det enda exemplet på hur fel det kan bli när journalister ska hantera kritik. För om strutsen är krishanteringens största no-no så är svaret ”ingen kommentar” det näst största.

Det råkade den ärrade reportern Leif Holmkvist bland annat ut för den då han tidigare i våras på uppdrag av Medievärlden granskade en hyreshärva där en chefredaktör var inblandad. På fråga efter fråga svarade den inblandade chefredaktören ”inga kommentarer”, vilket Medievärlden också återgav.

Nu är syftet med den här bloggposten dock inte primärt att exponera enskilda journalisters skakiga sätt att hantera en för dem pressande situation. Poängen är snarare att peka på ett större övergripande fenomen som skulle kunna förklara varför yrkeskåren ofta klantar till det när man hamnat i kris. För när andra makthavares ibland tveksamma krishantering kan förklaras av att man faktiskt inte förstår vilka signaler som strutsen eller svaret inga kommentarer skickar, så vet journalister naturligtvis mycket väl att det inte fungerar.

Därför tror jag att skakigheten faktiskt beror på något helt annat – att journalister helt enkelt har förtvivlat svårt att erkänna misstag och ta till sig av kritik.

Det spelar liksom ingen roll om det handlar om en publicistisk kris, en hyreshärva, en arbetsgivarfråga, eller ens ett decimalfel – att få en enskild journalist, än mindre ett mediehus, att ta till sig av kritiken är i det närmaste omöjligt.

Jag tror att alla som någon gång försökt korrigera en uppgift i en redan publicerad artikel kan skriva under på det (observera att jag nu inte talar om vinklingsdiskussionerna utan om ovedersägliga faktafel). Hur torrt du än har på fötterna så ska det konstras och det är inte ovanligt att korrigeringar mest blir halvhjärtade, eller att det tar oerhört lång tid innan ändringen görs.

Vad den här oförmågan eller oviljan bottnar i kan diskuteras, men en teori som jag ibland hört är att många redaktioner helt enkelt tror att den journalistiska trovärdigheten urholkas om man började medge att det ibland gått lite för fort och att misstag begåtts och därför är beredd att gå väldigt långt för att rättfärdiga även uppenbara fel.

Problemet med det resonemanget är bara att det ju faktiskt bygger på att journalister är ofelbara, vilket naturligtvis inte stämmer. Jag är faktiskt till och med beredd att gå så långt som att påstå att det är mer sannolikt att journalister oftare gör fel än många andra jämförbara yrkeskategorier. Det ligger i sakens natur givet hur de finansiella utmaningarna gjort att färre journalister ska producera mer.

Självbilden om journalisten som ofelbar är inte bara problematiskt utan också en smula omodern. För medan man i många andra branscher faktiskt aktivt jobbar för att identifiera misstag och lära av dem – titta exempelvis på vårdsektorns Lex Sara-, och Lex Maria-system – använder många medier ett litet antal anmälningar som mått på hög kvalitet.

Tyvärr är avsaknaden av anmälningar ett mycket trubbigt mått på kvalitet. Eftersom jag själv råkar ha viss insikt i hur människor reagerar som råkat ut för publicistiska övertramp vet jag nämligen att tröskeln att anmäla är hög. Även den som har ett bra case, med bevisbara fakta, drar sig ofta för att anmäla tidningen eller programmet eftersom en rättelse i sak inte förändrar något eller väldigt lite. Skadan är så att säga redan skedd och rättelsen kommer ändå bara att hamna i döda hörnet på sid 37, närmast radannonserna. Dessutom kommer ett eventuellt beslut först om sex-sju månader.

Men inte ens när formella instanser som Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden faktiskt sätter ner foten är det självklart att den utpekade får upprättelse. Istället för att acceptera fällningen för vad den är och be om ursäkt till den drabbade har det hänt att mediet istället utnyttjar sina egna kanaler för att rättfärdiga publiceringen. Så agerade exempelvis Expressens efter att tidningen fällts för sin metoo-bevakning.

Att den ansvarige utgivaren sedan gjorde sig oanträffbar när Resumé försökte få en kommentar om lämpligheten att i den egna tidningen ifrågasätta PONs fällningar är tyvärr bara en bekräftelse på det uppenbara – att journalister är dåliga krishanterare. Och på att ta till sig av kritik.

Dela sidan:

Wake up & smell the coffe KD och SD – samtiden är redan här

Oavsett hur intresserad man är av valkampanjer, måste man ändå lyfta på hatten för mediernas ambition att skärpa granskningen av politiken ju närmare valdagen man kommer. Även om SVTs avslöjande att en vänsterpartistisk MEP tog emot dagtraktamente trots att hon var skriven i Bryssel, mest var att betrakta som en anka, har både Expressens avslöjande av ”tafsgate” och DNs genomgång av Adaktussons abortfientliga parlamentsröstningar hållit hög klass.
Att båda SD och KD fått ägna sig åt en hel del krishantering under en vecka då de säkert själva hade velat valspurta råder det ingen tvekan om. Som professionell krishanterare väcker dock de båda avslöjandena främst en rad frågetecken om hur moderna partiorganisationerna KD och SD egentligen är, även om deras oförmåga (ovilja?) att gå i takt med samtiden tar sig lite olika uttryck.
För till skillnad mot vad många tror handlar krishanterarens arbete inte bara om att rådge vid akuta kriser, minst lika viktigt är nämligen arbetet att lotsaorganisationer in i framtiden för att på så sätt undvika framtida kriser.
Hur som helst – låt oss börja med att titta på SD och partiets hantering av tafsgate.
Albert Einstein lär ha sagt något i stil med att ”definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Ser man till Peter Lundgrens oförmåga att hålla fingrarna i styr och partiets sätt att hantera den oförmågan får man onekligen en känsla att det är ett citat som aldrig yppats i SD-korridorer. För tafsgate är på intet sätt den första härva med sexuella förtecken som SDs partiledning och kommunikationsavdelning fått hantera. Det är faktiskt snarare tvärtom. För den som slår i tidningsläggen (ni 90-talister får nog googla uttrycket) ser man att beskyllningar om sexuella trakasserier följt partiet under ganska många år.
Ett av de mer uppmärksammade fallen damp ner i knät på Jimmy Åkesson och hans kohorter i september 2017. Det var då den färgstarka riksdagsledamoten Hanna Wigh pratade ut i TV4s Kalla fakta om ett sexuellt övergrepp av en partivän som hon själv utsatts för och hur det hade hanterats av partiet. Och det var ingen nådig kritiken hon kom med, enkelt sammanfattat kan man säga att hon menade att partiet konsekvent blundade för alla sådana beskyllningar, det var regel att straffa visselblåsare och offer och gärningsmän (ja, det var uteslutande män) klarade sig som regel undan bestraffning.
Beskyllningarna kom visserligen strax innan #metoo blivit en fråga för organisationer att förhålla sig till, men icke desto mindre kan man tycka att ett vid den här tiden etablerat riksdagsparti, efter en sådan svidande intern kritik, åtminstone på pappret borde formulerat en plan för hur påstådda trakasserier eller övergrepp skulle hanteras framöver. Faktiskt oavsett på vilken sida man stod i Wigh-affären.
Visserligen går det inte att dra ett rakt streck mellan partiorganisationer och kommersiella företag, men det var åtminstone så många (de flesta?) företag gjorde när metoo-bomben exploderade hösten 2017. Det är måhända ett trubbigt mått men under den händelserika metoo-hösten jobbade jag själv med 17 olika uppdragsgivare och gemensamt för dem var den allt igenom överskuggande insikten att det här var en fråga som kommit för att stanna och att varje ansvarskännande organisation eller arbetsgivare därför måste agera för att stävja förekomsten av trakasserier och övergrepp samt underlätta för dem som faktiskt varit med om tveksamma händelser.
Men med tafsgate bevisar SD dessvärre att vare sig Metoo eller ens omsorgen om de egna kvinnliga förtroendevalda varit tillräckliga starka incitament för att försöka stävja interna olämpliga beteenden. Den bild som man till och med gärna hjälper till att sätta är ju faktiskt den direkt motsatta – slår du larm så åker du ut, vårt fokus ligger på att hjälpa den påstådda gärningsmannen.
Tack vare Expressens och David Baas granskning är det dock en attityd eller inställning som nu så att säga biter dem därbak. För hade SD faktiskt agerat genom att introducera fungerande riktlinjer och policys för att hantera frågor av den här arten, hade inte Jimmy Åkesson behövt se så obekväm ut när han intervjuades om frågan. Istället hade han, tom med viss resning kunnat säga:
-Det här är inte bara ett brott mot våra interna riktlinjer utan en ytterst beklaglig händelse som jag tar personligt avstånd från. Det är också därför som jag själv träffat den drabbade kvinnan för att försäkra mig om att hon fått allt det stöd hon behöver, oavsett om det gäller terapi eller juridisk hjälp. Personligen skulle jag gärna sett att händelsen också hade polisanmälts så att vi kommit till botten med frågan, men eftersom det ytterst är kvinnans beslut, och att hon själv säger att hon gått vidare är det en inställning som vi själva måste acceptera.
– När valet väl är överstökat ska vi självklart också ta en diskussion med Peter Lundgren om de disciplinära åtgärder som kan bli aktuella då han på ett uppenbart sätt brutit mot våra interna policys och riktlinjer. Vilka åtgärder som kan bli aktuella vill jag i nuläget inte spekulera i.
Visserligen är den mediala granskning som SD utsätts för mer amper än vad andra partier behöver utstå, men jag tror att det budskapsresonemanget, tillsammans med en knippe välformulerade riktlinjer och ett seriöst arbete för att få medlemmarna att följa dem, faktiskt hade gjort livet enklare för SD veckan före valet. Även om partiet, åtminstone historiskt är mindre känsligt för moraliskt anstrukna fadäser, kan jag omöjligen se att tafsgate inte påverkat förtroendet för partiet som helhet negativt.
Kanske är det dock tafsgate som faktiskt får SD att förstå att det inte finns någon motsättning att driva en invandrarkritisk politik och behandla kvinnliga partimedlemmar på ett värdigt sätt. Måtte Jimmy Åkesson & Co inse att ha en plan för att hantera olämpliga beteenden mot kvinnliga medarbetare inte per automatik gör SD till ett feministiskt parti – det är faktiskt bara att gå i takt med samtiden.
Hallå KD, transparens var det nya svarta – redan för 10 år sedan
Att framstå som modern verkar inte heller vara en särskilt ömmande fråga för KD, och då tänker jag inte ens på hur Adaktusson röstat i abortfrågan. Det som DNs granskning nämligen ytterst visat är att transparens inte står särskilt högt i kurs inom partiet, och det borde inte framstå som en nyhet att transparens redan runt 2010 blev det nya svarta, åtminstone i kommersiella organisationer.
Vad DNs granskning visat är ju främst vilken spricka som Adaktusson ivriga nej, nej, nej-hållning i abortfrågan skapat internt. Att DN i artikel efter artikel lyckas hitta fler och fler företrädare för Adaktussons parti som inte delar hans uppfattning skadar naturligtvis valspurten.
Och liksom i fallet med SD och tafsgate, känns det som att partiet som just nu rider på en framgångsvåg, genom oskicklighet och en oförmåga att uppträda modernt skapat det här självmålet på egen hand. Att partimedlemmarna inte verkar ha en susning om hur dess andre vice ordförande och viktigaste representant i EU-parlamentet, röstat i en fråga som alla vet har en viss påverkan i samhällsdiskursen, känns onekligen omodernt.
Och då har jag inte ens berört hur otidsenlig själva uppfattningen i sakfrågan framstår som.