Dela sidan:

Wake up & smell the coffe KD och SD – samtiden är redan här

Oavsett hur intresserad man är av valkampanjer, måste man ändå lyfta på hatten för mediernas ambition att skärpa granskningen av politiken ju närmare valdagen man kommer. Även om SVTs avslöjande att en vänsterpartistisk MEP tog emot dagtraktamente trots att hon var skriven i Bryssel, mest var att betrakta som en anka, har både Expressens avslöjande av ”tafsgate” och DNs genomgång av Adaktussons abortfientliga parlamentsröstningar hållit hög klass.
Att båda SD och KD fått ägna sig åt en hel del krishantering under en vecka då de säkert själva hade velat valspurta råder det ingen tvekan om. Som professionell krishanterare väcker dock de båda avslöjandena främst en rad frågetecken om hur moderna partiorganisationerna KD och SD egentligen är, även om deras oförmåga (ovilja?) att gå i takt med samtiden tar sig lite olika uttryck.
För till skillnad mot vad många tror handlar krishanterarens arbete inte bara om att rådge vid akuta kriser, minst lika viktigt är nämligen arbetet att lotsaorganisationer in i framtiden för att på så sätt undvika framtida kriser.
Hur som helst – låt oss börja med att titta på SD och partiets hantering av tafsgate.
Albert Einstein lär ha sagt något i stil med att ”definitionen av galenskap är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.” Ser man till Peter Lundgrens oförmåga att hålla fingrarna i styr och partiets sätt att hantera den oförmågan får man onekligen en känsla att det är ett citat som aldrig yppats i SD-korridorer. För tafsgate är på intet sätt den första härva med sexuella förtecken som SDs partiledning och kommunikationsavdelning fått hantera. Det är faktiskt snarare tvärtom. För den som slår i tidningsläggen (ni 90-talister får nog googla uttrycket) ser man att beskyllningar om sexuella trakasserier följt partiet under ganska många år.
Ett av de mer uppmärksammade fallen damp ner i knät på Jimmy Åkesson och hans kohorter i september 2017. Det var då den färgstarka riksdagsledamoten Hanna Wigh pratade ut i TV4s Kalla fakta om ett sexuellt övergrepp av en partivän som hon själv utsatts för och hur det hade hanterats av partiet. Och det var ingen nådig kritiken hon kom med, enkelt sammanfattat kan man säga att hon menade att partiet konsekvent blundade för alla sådana beskyllningar, det var regel att straffa visselblåsare och offer och gärningsmän (ja, det var uteslutande män) klarade sig som regel undan bestraffning.
Beskyllningarna kom visserligen strax innan #metoo blivit en fråga för organisationer att förhålla sig till, men icke desto mindre kan man tycka att ett vid den här tiden etablerat riksdagsparti, efter en sådan svidande intern kritik, åtminstone på pappret borde formulerat en plan för hur påstådda trakasserier eller övergrepp skulle hanteras framöver. Faktiskt oavsett på vilken sida man stod i Wigh-affären.
Visserligen går det inte att dra ett rakt streck mellan partiorganisationer och kommersiella företag, men det var åtminstone så många (de flesta?) företag gjorde när metoo-bomben exploderade hösten 2017. Det är måhända ett trubbigt mått men under den händelserika metoo-hösten jobbade jag själv med 17 olika uppdragsgivare och gemensamt för dem var den allt igenom överskuggande insikten att det här var en fråga som kommit för att stanna och att varje ansvarskännande organisation eller arbetsgivare därför måste agera för att stävja förekomsten av trakasserier och övergrepp samt underlätta för dem som faktiskt varit med om tveksamma händelser.
Men med tafsgate bevisar SD dessvärre att vare sig Metoo eller ens omsorgen om de egna kvinnliga förtroendevalda varit tillräckliga starka incitament för att försöka stävja interna olämpliga beteenden. Den bild som man till och med gärna hjälper till att sätta är ju faktiskt den direkt motsatta – slår du larm så åker du ut, vårt fokus ligger på att hjälpa den påstådda gärningsmannen.
Tack vare Expressens och David Baas granskning är det dock en attityd eller inställning som nu så att säga biter dem därbak. För hade SD faktiskt agerat genom att introducera fungerande riktlinjer och policys för att hantera frågor av den här arten, hade inte Jimmy Åkesson behövt se så obekväm ut när han intervjuades om frågan. Istället hade han, tom med viss resning kunnat säga:
-Det här är inte bara ett brott mot våra interna riktlinjer utan en ytterst beklaglig händelse som jag tar personligt avstånd från. Det är också därför som jag själv träffat den drabbade kvinnan för att försäkra mig om att hon fått allt det stöd hon behöver, oavsett om det gäller terapi eller juridisk hjälp. Personligen skulle jag gärna sett att händelsen också hade polisanmälts så att vi kommit till botten med frågan, men eftersom det ytterst är kvinnans beslut, och att hon själv säger att hon gått vidare är det en inställning som vi själva måste acceptera.
– När valet väl är överstökat ska vi självklart också ta en diskussion med Peter Lundgren om de disciplinära åtgärder som kan bli aktuella då han på ett uppenbart sätt brutit mot våra interna policys och riktlinjer. Vilka åtgärder som kan bli aktuella vill jag i nuläget inte spekulera i.
Visserligen är den mediala granskning som SD utsätts för mer amper än vad andra partier behöver utstå, men jag tror att det budskapsresonemanget, tillsammans med en knippe välformulerade riktlinjer och ett seriöst arbete för att få medlemmarna att följa dem, faktiskt hade gjort livet enklare för SD veckan före valet. Även om partiet, åtminstone historiskt är mindre känsligt för moraliskt anstrukna fadäser, kan jag omöjligen se att tafsgate inte påverkat förtroendet för partiet som helhet negativt.
Kanske är det dock tafsgate som faktiskt får SD att förstå att det inte finns någon motsättning att driva en invandrarkritisk politik och behandla kvinnliga partimedlemmar på ett värdigt sätt. Måtte Jimmy Åkesson & Co inse att ha en plan för att hantera olämpliga beteenden mot kvinnliga medarbetare inte per automatik gör SD till ett feministiskt parti – det är faktiskt bara att gå i takt med samtiden.
Hallå KD, transparens var det nya svarta – redan för 10 år sedan
Att framstå som modern verkar inte heller vara en särskilt ömmande fråga för KD, och då tänker jag inte ens på hur Adaktusson röstat i abortfrågan. Det som DNs granskning nämligen ytterst visat är att transparens inte står särskilt högt i kurs inom partiet, och det borde inte framstå som en nyhet att transparens redan runt 2010 blev det nya svarta, åtminstone i kommersiella organisationer.
Vad DNs granskning visat är ju främst vilken spricka som Adaktusson ivriga nej, nej, nej-hållning i abortfrågan skapat internt. Att DN i artikel efter artikel lyckas hitta fler och fler företrädare för Adaktussons parti som inte delar hans uppfattning skadar naturligtvis valspurten.
Och liksom i fallet med SD och tafsgate, känns det som att partiet som just nu rider på en framgångsvåg, genom oskicklighet och en oförmåga att uppträda modernt skapat det här självmålet på egen hand. Att partimedlemmarna inte verkar ha en susning om hur dess andre vice ordförande och viktigaste representant i EU-parlamentet, röstat i en fråga som alla vet har en viss påverkan i samhällsdiskursen, känns onekligen omodernt.
Och då har jag inte ens berört hur otidsenlig själva uppfattningen i sakfrågan framstår som.