Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Charlies krishanteringsblogg

2019 har Primes Charlie Stjernberg jobbat med kriskommunikation i en kvarts sekel. På Resumé bloggar Primes snart bokaktuelle seniorkonsult om intressanta, case, aktuella händelser och anekdoter… utifrån sin expertis inom krishantering.


Publicerad 30 Maj 2019

Journalister är urusla krishanterare

I hela mitt vuxna liv har jag umgåtts med journalister, både privat och professionellt. Hur trevliga sammanhangen än må ha varit finns det ett drag hos många murvlar som jag aldrig helt kommer att omfamna. Det är hur klumpigt de hanterar kritik och hur ovilliga de är att erkänna egna misstag (och be om ursäkt för dem).

Det senaste exemplet stod som bekant den tidigare SVT-reportern Lars Adaktusson för när han helt sonika stängde av telefonen för att slippa hantera frågor kopplade till DNs utmärkta avslöjande om hur han röstat i abortfrågor.

En del kan möjligen invända med att Adaktusson inte längre bör kallas murvel eftersom han sedan ett antal år tillbaka ju är politiker på heltid, men jag vill hävda att just hans oförmåga att hantera situationen bevisar att han själv fortfarande främst ser sig som journalist.

Tänk efter själv, när såg du senast en politiker strutsa för att slippa frågor om den förda politiken? Jag tror helt enkelt att politikern är så van att hantera kritik för vilket samhälle hen vill se, att det i princip vore otänkbart att inte besvara frågor om det (men självklart går det att hitta exempel på politiker som duckar när frågorna gäller saker som rör tafsande, boendebidrag, reseräkningar, etc).

Det är naturligtvis djupt paradoxalt att det är journalister som blir mest handfallna när de själva utsätts för kritik. För är det några som borde veta att gå under jorden, fly från kameralinsen eller vägra att ställa upp på intervjuer sällan fungerar, så är det journalister.

Likväl är det ruskigt enkelt att hitta smakprov på just sådana tokigheter från människor som är verksamma inom journalistiken. Några av de mer kända exemplen har faktiskt Bonniertungviktarna Peter Wolodarski och Thomas Mattsson stått för.

I Thomas Mattssons fall så sent som förra året i samband med UGs granskning av Expressens journalistik då han helt enkelt vägrade att ställa upp på en intervju trots att tidningen ju faktiskt var den som tänjde mest på de pressetiska reglerna under metoohösten.

Peter Wolodarski krishanteringsfadäs inträffade ett par år tidigare. Det var när tidningen Journalisten efter flera månaders försök att få en intervju om den så kallade ”frysboxen” helt enkelt sökte upp honom i DN-tältet i Almedalen. Som krishanterare åkte skämskudden onekligen fram när jag såg klippet för första gången (du kan se klippet här: https://www.journalisten.se/nyheter/har-flyr-dns-chefredaktor-fran-journalistens-fragor)

Nu är dock inte ”strutsen” det enda exemplet på hur fel det kan bli när journalister ska hantera kritik. För om strutsen är krishanteringens största no-no så är svaret ”ingen kommentar” det näst största.

Det råkade den ärrade reportern Leif Holmkvist bland annat ut för den då han tidigare i våras på uppdrag av Medievärlden granskade en hyreshärva där en chefredaktör var inblandad. På fråga efter fråga svarade den inblandade chefredaktören ”inga kommentarer”, vilket Medievärlden också återgav.

Nu är syftet med den här bloggposten dock inte primärt att exponera enskilda journalisters skakiga sätt att hantera en för dem pressande situation. Poängen är snarare att peka på ett större övergripande fenomen som skulle kunna förklara varför yrkeskåren ofta klantar till det när man hamnat i kris. För när andra makthavares ibland tveksamma krishantering kan förklaras av att man faktiskt inte förstår vilka signaler som strutsen eller svaret inga kommentarer skickar, så vet journalister naturligtvis mycket väl att det inte fungerar.

Därför tror jag att skakigheten faktiskt beror på något helt annat – att journalister helt enkelt har förtvivlat svårt att erkänna misstag och ta till sig av kritik.

Det spelar liksom ingen roll om det handlar om en publicistisk kris, en hyreshärva, en arbetsgivarfråga, eller ens ett decimalfel – att få en enskild journalist, än mindre ett mediehus, att ta till sig av kritiken är i det närmaste omöjligt.

Jag tror att alla som någon gång försökt korrigera en uppgift i en redan publicerad artikel kan skriva under på det (observera att jag nu inte talar om vinklingsdiskussionerna utan om ovedersägliga faktafel). Hur torrt du än har på fötterna så ska det konstras och det är inte ovanligt att korrigeringar mest blir halvhjärtade, eller att det tar oerhört lång tid innan ändringen görs.

Vad den här oförmågan eller oviljan bottnar i kan diskuteras, men en teori som jag ibland hört är att många redaktioner helt enkelt tror att den journalistiska trovärdigheten urholkas om man började medge att det ibland gått lite för fort och att misstag begåtts och därför är beredd att gå väldigt långt för att rättfärdiga även uppenbara fel.

Problemet med det resonemanget är bara att det ju faktiskt bygger på att journalister är ofelbara, vilket naturligtvis inte stämmer. Jag är faktiskt till och med beredd att gå så långt som att påstå att det är mer sannolikt att journalister oftare gör fel än många andra jämförbara yrkeskategorier. Det ligger i sakens natur givet hur de finansiella utmaningarna gjort att färre journalister ska producera mer.

Självbilden om journalisten som ofelbar är inte bara problematiskt utan också en smula omodern. För medan man i många andra branscher faktiskt aktivt jobbar för att identifiera misstag och lära av dem – titta exempelvis på vårdsektorns Lex Sara-, och Lex Maria-system – använder många medier ett litet antal anmälningar som mått på hög kvalitet.

Tyvärr är avsaknaden av anmälningar ett mycket trubbigt mått på kvalitet. Eftersom jag själv råkar ha viss insikt i hur människor reagerar som råkat ut för publicistiska övertramp vet jag nämligen att tröskeln att anmäla är hög. Även den som har ett bra case, med bevisbara fakta, drar sig ofta för att anmäla tidningen eller programmet eftersom en rättelse i sak inte förändrar något eller väldigt lite. Skadan är så att säga redan skedd och rättelsen kommer ändå bara att hamna i döda hörnet på sid 37, närmast radannonserna. Dessutom kommer ett eventuellt beslut först om sex-sju månader.

Men inte ens när formella instanser som Pressens opinionsnämnd eller Granskningsnämnden faktiskt sätter ner foten är det självklart att den utpekade får upprättelse. Istället för att acceptera fällningen för vad den är och be om ursäkt till den drabbade har det hänt att mediet istället utnyttjar sina egna kanaler för att rättfärdiga publiceringen. Så agerade exempelvis Expressens efter att tidningen fällts för sin metoo-bevakning.

Att den ansvarige utgivaren sedan gjorde sig oanträffbar när Resumé försökte få en kommentar om lämpligheten att i den egna tidningen ifrågasätta PONs fällningar är tyvärr bara en bekräftelse på det uppenbara – att journalister är dåliga krishanterare. Och på att ta till sig av kritik.

Dela blogginlägget:

Mer från Charlies krishanteringsblogg

Till bloggen >

Wake up & smell the coffe KD och SD – samtiden är redan här

Oavsett hur intresserad man är av valkampanjer, måste man ändå lyfta på hatten för mediernas ambition att skärpa granskningen av politiken ju närmare valdagen man kommer. Även om SVTs avslöjande...

24 Maj 2019