Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera

Charlies krishanteringsblogg

2019 har Primes Charlie Stjernberg jobbat med kriskommunikation i en kvarts sekel. På Resumé bloggar Primes snart bokaktuelle seniorkonsult om intressanta, case, aktuella händelser och anekdoter… utifrån sin expertis inom krishantering.


Publicerad 15 december 2020

Trumpen president har slut på tricksen

På måndagen röstade 306 amerikanska elektorer formellt igenom att Joseph Biden blir Förenta Staternas nästa president. Enligt alla experter innebär beslutet inte bara att den sista spiken nu är inslagen i Trumps presidentkista, kistan är dessutom igensvetsad, täckt av betong och ingjuten av bly. Hur reagerade presidenten själv – mannen som inte tycker att någon fråga är för liten för att kommentera med en tweet? Med tystnad.
När historien om Donald J Trump ska skrivas kommer sannolikt en hel del handla att handla om just hans sista månader i Vita Huset. Inte minst för att det är under denna period som det blivit tydligt att de krishanterartricks som byggt hela hans karriär (inte bara som politiker) inte längre är lika effektiva.
Oavsett vad man tycker om USAs 45 president måste man ge honom att ha haft en utpräglad talang att både skapa och sedan hantera kriser. Ingen fråga har egentligen varit för liten för honom att göra till något som åtminstone stora delar av omvärlden uppfattat som ett självmål.
Tonen sattes redan samma dag som han tillträdde. I en tweet efter installationsevenemanget konstaterade han nöjt att ingen tidigare president haft en lika stor publik vid motsvarande evenemang. Trots att medias foton och till och med hans egna myndigheter snabbt ifrågasatte uppgiften, satte han igång hela Vita Husets kommunikationsapparat för att driva denna alternativa och till synes betydelselösa sanning i mål. För att gräva gropen djupare åt sig själv utfärdade han dessutom parallellt ett förbud för den myndighet som motsade hans uppgifter, att kommunicera utan godkännande från Vita Huset.
På samma sätt har det sedan fortsatt under hela hans presidentskap. Man måste i alla fall ge honom ett högt betyg vad gäller konsekvens. Eller vad sägs om över 20 000 bekräftade lögner på fyra år, ett minst sagt motsägelsefullt sätt att kommunicera pandemifrågan, munkavlepengar till en porrstjärna, ringaktande uttalanden mot militären, en oförmåga att sätta ned foten mot vitmaktrörelsen…
Var och en av dessa kriser hade, i vilken annan demokrati som helst, varit tillräckliga för att förvandla den ansvariga politikerns CV till en banbulla, men Trump själv, har bara skakat av sig. Och i någon mening har det ju också fungerat. Många amerikaner som dessförinnan förhållit sig skeptiska till politik och presidentskap, har på fyra år blivit den sittande presidentens mest hängivna supporterskara.
Samtidigt ska man komma ihåg att många bedömare menar att det är Trumps vårdslösa inställning till sanning och fakta som gjort att demokraterna med amerikanska mått mätt gick man ur huse för att rösta på motståndaren.
Att han skattat sin egen förmåga som krishanterare högt, är icke desto mindre inget som han hymlat med. I intervjuer och tal har han bland annat konstaterat att han skulle kunna mörda någon på Femte Avenyn och ändå klara sig undan straff.
Var den här talangen kommer ifrån, kan man naturligtvis fråga sig. Ett svar återfinns sannolikt i mannens psyke och personlighet. Många av de tekniker han använt skulle helt enkelt vara otänkbara för andra.
Låt oss börja med lögnerna och överdrifterna. För medan vuxna människor normalt inser att det finns en social kostnad förknippad med att bli påkommen med en lögn, är det inget som bekymrar Trump. Snarare tvärtom. För att täcka upp för en lögn har han ofta hemfallit åt att leverera en ny som försvar. De stora mediehusen har under hans presidentskap till och med anställa särskilda ”fact checkers” bara för att hålla koll på lögnerna och överdrifterna.
I juli i år kunde man också konstatera att han levererat fler än 20 000 lögner under sin tid som president, vilket alltså motsvarar 13-14 lögner per dag. Peaken kom under valspurten då de stora dagstidningarna slog fast att han levererat 68 lögner under en helg!
Spela dum som metod. Hur ogärna vi än vill medge det så är drivs nog lite till mans av prestige och att då medvetet framstå som dum innebär såklart ett prestigetapp. Det här har dock inte varit något som helst problem för presidenten. Ett klipp som valsat runt under året är exempelvis när han intervjuas av brittisk media och ombeds kommentera USAs höga dödstal i Corona och vägrar förstå dödstalens förhållande till befolkningsmängd. Inte ens de mest hårdföra Trumpmotståndarna hävdar nog på allvar att han faktiskt inte förstår kopplingen rent intellektuellt.
Att skryta oförblommerat. Ingen gillar den som skryter, är en vedertagen social sanning. Det är dessutom en sanning som stämmer på de flesta. Åtminstone så länge de är nyktra. Men inte heller den enkla regeln har han förhållit sig till. ”Ingen vet mer om – insert valfritt ämne – än jag”, är idag en sägning som för evigt kommer att vara förknippad med Donald Trump och nätet är fullt av olika klipp där människor gör sig lustiga över alla de ämnen som han själv påstår sig vara expert på.
Oförskämdheter och hån som vapen. Gruppen journalister som bemötts med hån, oförskämdheter eller förminskande omdömen, efter att ha ställt vad som ändå måste betraktas som relevanta frågor har vuxit rekordsnabbt under sedan 2016. Anledningen är att så klart att Trump haft detta som ett vapen för att inte behöva bemöta negativ fakta gentemot pressen.
Det är naturligtvis inte bara journalister som fått sig en släng av den sleven. Listan på meningsmotståndare (men också partikollegor) som fått otillbörliga tillmälen torde vid det här laget vara lika lång som Highway 1.
Hans verkliga storhet som krishanterare har i grunden dock lite med psyke och personlighet att göra. Även om dessa drag ofta hjälpt honom att genomföra det som varit hans verkliga signum – att blanda bort korten för publiken – så är det hans förmåga att få oss att titta i en annan riktning när det bränns som verkligen gjort honom till en mästarlig krishanterare.
På ytan har det dessutom sett ruskigt enkelt ut. En tweet, ett politiskt utspel, ett häpnadsväckande uttalande eller liknande har varit tillräckligt för att vi i publiken ska glömma den ursprungliga frågan. Men inte nog med det, sätten att blandat bort korten har varit så många och så originella att man inte kan göra annat än bli imponerad.
Ta bara när New York Times lyckades komma över hans deklarationer. Eftersom avslöjandet på någon dag när sammanföll med den första debatten mellan honom och Joe Biden, förvandlade han själva debatten till ett spektakel som fick medier – och vi i publiken – att snabbt glömma de jobbiga deklarationerna.
Hans storheter till trots har dock svagheterna med hans sätt att hantera problem blivit uppenbara under den senaste månaden. Så länge det är han, som i kraft av sitt ämbete, kunnat hävda tolkningsföreträde i varje fråga, har lögnerna, oförskämdheterna och skrytet fungerat. Men när hans tolkningar utmanas av domstolar, delstatsförsamlingar och till och med hans eget kabinett är situationen en annan. Att envist upprepa att han minsann vann valet – och att demokraterna fuskat sig till segern – är helt enkelt inte lika övertygande när domstol efter domstol avfärdar påståendet och de faktiska bevisen är få, om inte obefintliga.
Att han under den här perioden dessutom gått från hög tillgänglighet till att i princip inte ta några som helst intervjuer har inte heller gynnat honom. I någon mening har det nog till och med gjort att ”stop the steal”-retoriken framstått som lite mer ihålig.
Som person hade han sannolikt kommit bättre ut om han kompletterat och moderniserat sin krishantering med ödmjukhet, en vilja att erkänna brister och respekt för motståndare.
Att en ny opinionsundersökning visar att en majoritet av de republikanska väljarna faktiskt tror på hans påståenden om valfusk är kan visserligen kallas för en framgång, men att döma av hans reaktion verkar det helt enkelt inte vara lika mycket värt när siktet faktiskt var inställt på ytterligare fyra år i Vita Huset.
Det verkar onekligen som att herr Trump, världens mäktigaste krishanterare, har slut på tricks.

Dela blogginlägget:

Mer från Charlies krishanteringsblogg

Till bloggen >

Journalister är urusla krishanterare

I hela mitt vuxna liv har jag umgåtts med journalister, både privat och professionellt. Hur trevliga sammanhangen än må ha varit finns det ett drag hos många murvlar som jag...

30 maj 2019

Wake up & smell the coffe KD och SD – samtiden är redan här

Oavsett hur intresserad man är av valkampanjer, måste man ändå lyfta på hatten för mediernas ambition att skärpa granskningen av politiken ju närmare valdagen man kommer. Även om SVTs avslöjande...

24 maj 2019