Ta del av allt innehåll på Resumé
Starta din prenumeration

Prenumerera
Sök



Daniel Collin

Jag har en religiös tro på att all kommunikation sker på mottagarens villkor. Med denna livsåskådning skriver jag här på Resumé för att förmedla tankar och reflektioner som syftar till att påminna om att kommunikation handlar om människor.


Publicerad 28 November 2019

”A drip, drip of bad experiences, can set up a mental model of ‘Advertising is bad’ in general.”

Sökningar på hur många beslut vi människor tar per dag, ger resultatet att genomsnittet ligger kring 35 000.

Denna siffra nämns i många artiklar – men ska sägas sakna en tydlig källa.

Nej, detta är inte ett inlägg som handlar om att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut blir en sanning, och hur internet underlättar detta.

Det handlar om hjärnan.

 

Det växande intresset för hjärnan kommer snart att slå igenom på allvar även i reklambranschen.

Resumé har en artikel över 3 sidor om hjärnan i senaste numret av tidningen.

Och jo, det har absolut funnits intresse tidigare, med ”neuroplanning” hos någon mediebyrå och ”neuromarketing” hos någon reklambyrå och annonsör.

Men då har det snarast varit ett specialistintresse, eller möjligen sätt att positionera sig.

Jag tror att vi nu står inför ett betydligt bredare genomslag.

Att allt fler kommunikatörer och kreatörer kommer inse värdet av att lära sig lite mer om hjärnan än att det logiska tänkandet sitter i vår vänstra hjärnhalva och kreativiteten i den högra.

Kanske började intresset intensifieras med Daniel Kahnemans bok ”Tänka snabbt och långsamt”. System 1 och system 2.

Kanske aktiverades det i och med Anders Hansens bok ”Hjärnstark” samt uppföljaren ”Skärmhjärnan”. Och nu under hösten SvT-serien ”Din hjärna”.

Karin Fredlund skrev för ett par veckor sedan insiktsfullt på sin blogg att branschens brist på kunskap om hur hjärnan fungerar har landat i att dagens reklam är mer eller mindre bortkastad.

Inte bra.

I en nyligen avslutad minikurs i neurovetenskap, frågade jag vår lärare om det finns risk för att reklambranschen själv har skapat en negativ mental modell*, som låser människors förhållande till reklam:

Jag berättade om den stigande reklamirritationen, som dels syns via adblockers och ökning av streamingtjänster utan reklamavbrott, men framförallt genom Sveriges Annonsörers årliga undersökning om människors inställning till reklam – som även i år visade på en skrämmande hög reklamtrötthet.

Ett av begreppen på kursen var just ”mentala modeller” och min farhåga var att risken är överhängande att reklamtröttheten varit så pass stor under så pass lång tid att det resulterat i en mental modell som säger att reklam är dåligt.

Inte bra.

Samtidigt som förmågan att kunna ta de där 35 000 besluten till nittionio procent hänger på att vi gör det ”utan att vi tänker på det”.

Min lärares svar? ”Yes, I think what you say can happen – a drip, drip of bad experiences can set up a mental model of ‘Advertising is bad’ in general.”

Inte bra.

Såklart finns det vägar runt detta och en av dessa ser vi i tillväxten av PR, content marketing, native advertising med mera.

Sådant som inte kallas eller ser ut som reklam.

En annan väg skulle kunna vara att lära oss lite mer om hur hjärnan fungerar och bry oss lite mer om dem vi kommunicerar med, så att vi undviker att fortsätta det där droppandet innan stenen är helt urholkad.

Hur bör vi då tänka för att få med oss den grå klumpen på dryga kilot (med sina mer än 100 miljarder nervceller som var och en kan skicka signaler till tusen andra celler med en hastighet av 300 tusen kilometer i sekunden) i våra kampanjer?

För det första bör alla marknadsförare säkerställa att de verkligen vet vad olika målgrupper har för tolkningsförutsättningar och förförståelse för såväl deras företag som de produkter eller tjänster de marknadsför. Och att detta är föränderligt varför att ”lyssna” är lika viktigt som att ”prata” när det gäller kommunikation.

För det andra måste vi sluta blanda ihop begrepp som data och insikter. Att data säger att annons A ger bättre resultat än annons B är inte detsamma som att insikten är att annons A är bra. Det kan lika gärna betyda att den är minst dålig.

För det tredje, relevant är inte likställt med intressant. Det kan inte vara för mycket begärt att reklam ska vara mer än relevant. Ett första steg att lyfta nivån skulle kunna vara att tänka att den även bör vara intressant.

När en mental modell väl är etablerad krävs det mer än bara ett positivt undantag för att låsa upp – och förändra vårt förhållningssätt.

Att börja fundera i termer av hur hjärnan fungerar kan mycket väl vara lösningen för att kringgå oönskade mentala låsningar.

Jag tror kanske inte att reklambranschen snart kommer att bestå av hjärnforskare.

Men jag tror att vi kommer att ställa mer frågor som har med hjärnan att göra.

Helt enkelt för att det kommer att göra oss till bättre kommunikatörer.

Vi kommer att vilja ta reda på vad olika målgrupper har för olika mentala modeller relativt det företag och budskap vi vill förmedla.

Vi kommer att vilja förstå hur vi bäst kan skapa minnesspår i människors hjärnor, som blir allt bättre på att filtrera bort intryck.

Inte minst reklam.

 

*En mental modell är, kan vi förenklat säga, ett låst förhållningssätt till en specifik fråga/ämne/händelse. På lite mer neurovetenskapligt språk: det kognitiva koncentratet av det vi lär oss genom vårt dopaminsystem.

Dela blogginlägget:

Det visar att strategi handlar om långsiktighet – och att ta rätt beslut för att nå sina övergripande mål.

Och förstå vad kunderna verkligen vill ha.

Såhär:

”Hockey går mycket fortare.” Det händer mer.” ”Det blir fler mål.”

”Fotboll är så långsamt.” ”Det är ofta defensivt spel.” ”Fotbollsspelare slänger sig hela tiden.”

Fler människor tycks tycka att ishockey är roligare än fotboll.

Siffrorna säger dock någonting annat.

Säsongen 1992/1993 gick i genomsnitt 5091 personer och tittade på en Elitseriematch i ishockey.

För Allsvenskan i fotboll var motsvarande siffra 4194.

Sedan dess har fotbollen dragit ifrån ganska rejält.

Hur kommer detta sig och vad har det med marknadsföring att göra?

Det kanske beror på att de Stockholmsbaserade lagen är bättre i fotboll än i hockey, eller att hockeyn har så många matcher per säsong att det blir lite too much.

Eller så handlar det om någonting annat:

I början av 90-talet bestämde sig hockeyn för att deras primärmålgrupp var människor som gärna åt en bit mat och drack en öl i samband med matcherna.

Upplevelsen skulle liksom förstärkas med ytterligare ett inslag – det sociala (och kanske kunde det rent av innefatta lite business – affärsmiddagar).

För att göra detta möjligt krymptes hejarklackarnas ytor till förmån för loger, lounger, restauranger och barer.

Mer sittplats, mindre ståplats.

Mer bakåtlutat, mindre framåtlutat.

Det var så hockeyn tänkte på den tiden.

Fotbollen å andra sidan, bestämde sig för att satsa på en bred publik med fokus på ”supporterupplevelsen”.

Publiken skulle betraktas som fotbollssupportrar med målsättningen att upplevelsen skulle bli så bra som möjligt.

Det bör understrykas att vi inte talar om huliganer här.

Däremot talar vi likaväl om hejarklackarna som familjerna, som kompisarna, som affärsbekanta, som andra tänkbara kluster.

Poängen var att alla ses som fotbollssupportrar när de går på match.

Ett väldigt bra exempel på målgruppstänk, strategiska beslut och effekten av att tänka långsiktigt.

Och att förstå vad kunderna verkligen vill ha.

Precis som i matchen mellan Nokia och SonyEricsson – och Apple 2007.

Det råder ingen tvekan om att Sverige som hockeynation ligger betydligt högre i världsrankingen än Sverige som fotbollsnation. (Fotboll = 18:e plats, Hockey = 2:a plats).

Kvaliteten på Svensk hockey är betydligt bättre än på Svensk fotboll.

Ändå drar fotbollen ifrån gällande publiken, ändå är det till fotbollsmatcherna det flyger in internationella gäster för att uppleva inramningen och stämningen på plats.

Hockeyn har inte varit lika långsiktiga som fotbollen.

Ej heller har de tillräckligt väl förstått vad kunderna ville ha.

Då hade de sannolikt inte landat i att mat och dryck kommer att vara det som lockar flest människor över tid.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen för Damallsvenskan och Damhockeyligan (SDHL) de närmaste åren.

Trots ett förbund som uppträder som om de befann sig 50 år tillbaka i tiden har SDHL genom engagerade och strategiskt smarta klubbar lyckats öka intresset för damhockeyn i en väsentligt högre takt än fotbollen.

Och i väsentligt högre takt än herrhockeyn.

De svenska damernas ranking i världen är 5:e plats inom fotbollen och 6:e inom hockeyn.

2,3 miljoner svenskar såg damernas bronsmatch mot Holland på tv i somras. Det är lika många som såg herrarna vinna VM-guld i hockey 2018.

Strategi handlar om att ta rätt beslut för att nå sina övergripande mål.

Det handlar om långsiktighet.

Och att förstå vad kunderna vill ha.

Dela blogginlägget:

I fredags flaggade Sveriges Annonsörers VD Hanna Riberdahl på SvD debatt för all-time-high i negativ inställning till reklam: https://www.svd.se/reklamtrotthet-okar-orovackande-snabbt

Jag tror inte att det är många av oss som jobbar med reklam som känner att det är särskilt konstigt.

Vi behöver inte ens gå längre än till oss själva för att förstå hur människor upplever sig spammade av störande mail, filmer, banners samt takeovers i allmänhet och från spelbolagen i synnerhet.

-Det korta perspektivet, resultatfokus, digitala mediers möjlighet till omedelbar mätbarhet och så vidare…

Det finns ett flertal tydliga förklaringar till varför vi har hamnat här – i att reklam har blivit ett rätt ordentligt störande moment i människors vardag.

Vi vet ju, eller hur?

Precis lika väl som vi vet att om vi verkligen vill gå ned i vikt handlar det om att förbränna lite fler kalorier än vi stoppar i oss.

Vi vet att bara den där lilla kaffe latten vi suger i oss varje morgon innehåller kalorier motsvarande en cykeltur på ca 15 minuter. Ett glas vin = tio minuter.

Ändå är det så jä… svårt för oss (i alla fall en del av oss) att göra det som krävs.

Reklambyråer vet ganska väl vad som krävs för att vända reklamtrötthetstrenden. Att få jobba mer med långsiktig kommunikation som riktar sig till människors hjärtan och hjärnor istället för kortsiktig som riktar sig till deras plånböcker skulle göra stor skillnad.

Mediebyråer vet ganska väl hur det går att undvika att samma person får samma budskap alltför många gånger. De lyfter frågan om frekvenstak och wearout effect så ofta de kan.

Och många annonsörer är måna både om att inte skicka samma budskap till samma mottagare för många gånger samt att själva budskapet i sig inte är för banalt.

Ändå händer det.

-Tänk hur mycket pengar vi skulle kunna spara om vi slutade pumpa ut reklam precis innan det skapar irritation…

Eller rättare sagt vad mycket bättre investeringen skulle kunna bli.

Vad är det då som är problemet?

Jag plockar fram min gamle husgud David Ogilvy för att få svar:

“I notice increasing reluctance on the part of marketing executives to use judgment; they are coming to rely too much on research, and they use it as a drunkard uses a lamp post for support, rather than for illumination.”

Vi tenderar mer att bli kvitt våra dåliga samveten än att skapa effektiv reklam.

Vi låtsas att vi ger målgruppen reklam de vill ha när vi är ”relevanta”, vi lurar varandra att det är smart att A-B-testa vilka budskap som funkar bäst genom faktisk annonsering och vi övertygar oss själva om att vi gjort rätt genom att följa upp och mäta så många detaljer som möjligt.

Sett till människors syn på reklam lyckas detta uppenbarligen inget vidare.

Håll med om att det är lite konstigt att vi trots all tillgänglig (big) data tycks bli sämre och sämre på kommunikation?

-Nu kanske någon tänker att vi inte alls blir sämre ”för mätningar visar att just den reklam vi jobbar med gör att företag säljer mer”.

Såklart finns det många som gör bra saker!

Och målet är väl ändå inte att människor ska tycka bättre om reklam, utan att företagen vi jobbar för ska sälja mer.

Eller?

Måste detta vara motsatser?

Finns det någon som skulle förlora på att människors inställning till reklam blir bättre?

Skulle det betyda att företagen säljer mindre?

Jag tror i alla fall inte det.

Nej, det är dags att lyfta nivån på alla fronter och lägga lite mer kärlek, tid och energi på att skapa långsiktig kommunikation som snarare är välkommen än bortkommen.

Läsa mellan raderna i all data.

Inse att all kommunikation sker på mottagarens villkor.

Dela blogginlägget:

Handelskrig mellan USA och Kina, Brexit och ”Riksbanken har slut på vapen”, säger Klas Eklund.

Göran Persson: ”Självklart ska man vara orolig.”

Och medierna gör sitt bästa för att dra så många strån som möjligt till orosstacken om en annalkande lågkonjunktur.

I skrivande stund får jag 355.000 träffar på ordet ”lågkonjunktur”.

Jag tänker att en lågkonjunktur inte försvinner för att vi låtsas att den inte finns, så lika bra att ta tjuren vid hornen och fundera lite kring ”det ekonomiska läget i världen”.

Eller kanske snarare ett sätt att förhålla sig till det.

Till exempel att det känns värt att understryka vad många experter säger – att konjunktursvängningar nuförtiden inte är lika stora som de var tidigare.

Att den eventuella kommande nedgången i ekonomin snarare ska ses som en avmattning än det vi associerar med ordet lågkonjunktur.

Personligen har jag till och med gått så långt att jag har bestämt mig för att min tolkning av ordet lågkonjunktur är ”ekonomisk avmattning”.

På samma sätt som jag tänker att ”högkonjunktur” inte längre betyder vad det en gång gjorde.

Jag tänker på vad min dåvarande parhäst Nike Carlstoft sa när vi kämpade tillsammans under recessionen 2009: ”Säg till mig nästa gång det är högkonjunktur, så jag hinner njuta lite.”

I vår bransch pågår ju liksom kampen om pengarna konstant.

Oavsett om det handlar om det egna företaget eller någon av våra uppdragsgivares marknads- och försäljningsmål.

En ständig tävling mot ett uppsatt mål, där konjunkturläget bara är en av många faktorer att ta hänsyn till.

Det vet vi alla att även om vi skulle ha ett år med ”ekonomisk avmattning” förväntar sig ägare och styrelser att just deras verksamhet ändå bör kunna öka sina marknadsandelar, eller försäljning eller resultat – eller alltihop.

Tack och lov, för nog vore det trist att jobba för motsatsen.

Vi jobbar i tillväxtbranschen och vi vet hur företag kan öka vad det än är de vill öka!

Låt oss härmed konstatera att lågkonjunktur inte är något vi behöver lägga alltför mycket vikt vid, oavsett hur mycket medierna skriver om det.

För övrigt får jag 362.000 träffar på ordet ”ädelost”, vilket är 7.000 fler än ”lågkonjunktur”.

Dela blogginlägget:

Jag läste nyligen ännu en deprimerande artikel om den ökande reklamtröttheten.

Och kom att fundera lite på det här med köpcykeln.

Vissa menar att vi alltid befinner oss i en (eller många) köpcykel, bara att ibland är vi passiva och ibland aktiva.

Tänker vi på det sättet är det kanske förståeligt att varumärkesbyggande reklam fått stå tillbaka till förmån för säljdrivande dito de senaste åren.

Varför lägga pengar på varumärkesreklam när det går att pricka människor med ett säljbudskap precis när de är på väg att köpa?

Köpcykeln.

”The Customer decision journey”, som McKinsey började prata ordentligt om 2009 och Google följde upp 2011 med boken och begreppet ZMOT (”Zero moment of truth”).

Två modeller som i mångt och mycket är grunden till synen på lyckad marknadsföring i digitala medier.

Men tankesättet med en köpcykel definierades av E. St. Elmo Lewis redan 1898.

Då kallades det för ”The Marketing Funnel”, ”The Purchase Funnel” eller ”The Sales Funnel”.

Och senare även för ”Aida-modellen”. Vilken ”dödades” bland annat på Stockholm Media Week för bara några år sedan.

I tidigaste laget.

För även om världen förändras på alla möjliga sätt finns det vissa saker som i grunden är skapligt konstanta.

Som hur kommunikation fungerar.

Den sker som bekant alltid på mottagarens villkor.

Och det är med det perspektivet jag funderar på köpcykeln – och dess ”utveckling”.

Med hjälp av kakor och andra fiffiga sätt att samla data är det inga större problem att se exakt vilka ZMOTs alla människor befinner sig i.

Förutom att de kanske inte alls befinner sig i just den köpcykel just din data säger dig.

Eller i en köpcykel överhuvudtaget.

För tänk om inte varje digitalt fotsteg handlar om att vi är på väg att köpa en produkt eller tjänst?

Vi vill bara titta lite.

Kanske rent av har råkat gå fel.

Då skulle ett helt annat budskap vara mer lämpligt.

Såhär:

Att kartlägga människors väg fram till själva köpet är inget nytt.

Det gjordes redan på 1900-talet då marknadsförare insåg värdet i att undersöka hur kundernas vanligaste stråk i en butik såg ut.

Och förstod att det var bra för försäljningen att placera mjölken längst in i butiken, eftersom kunderna då passerade varor de annars inte skulle ha passerat och spontant lagt i sin korg eller vagn.

För ägarna till varorna gällde det att bygga en attraktion så stark att de blev förstahandsvalet när väl kunden gick in i butiken. (Varumärkesbyggande).

-Visst finns det likheter med hur dagligvaruhandeln tidigt intresserade sig för hur kunder rör sig i inne i butiken och dagens insamlande av data kring hur vi rör oss på nätet.

Men det finns också stora skillnader.

På nätet ska vägen från intresse till köp vara så kort som möjligt, medan vi i butiken helst ska spendera så lång tid som möjligt (för att korgen eller vagnen ska fyllas till bredden).

I den analoga världen behandlas vi inte som om vi ständigt befinner oss i en köpcykel.

Går vi in i en klädbutik får vi frågan om vi behöver hjälp – och tillåts vara ifred om vi säger att vi ”bara tittar lite”.

Det sociala samspelet människor emellan är fortfarande det som gäller.

I en digital värld likställs att vi går in i en butik med att vi är i en köpcykel och varje vara vi passerar klassas som ett möjligt ZMOT.

Som om allt vi gjorde på nätet skulle vara 100% rationellt och planerat.

En och annan bot kan förvisso dyka upp under vårt ”besök” och fråga om vi behöver hjälp, men det går knappast att svara ”tack, jag bara tittar lite”.

Lika lite som det går att värja sig för den tsunami av retargeting som därefter drabbar oss i såväl mailkorgen som genom banners och små filmer de närmaste veckorna.

Ja, jag inser att jag blandar personlig försäljning med reklam och marknadsföring när jag jämför digitalt och analogt.

Men tänker samtidigt på hur mycket bättre den så effektiva digitala marknadsföringen skulle kunna bli om den i högre grad liknade den analoga.

Om ”UX” inte begränsade sig till att handla om hur ett företags site är uppbyggd, utan även innefattade dess reklam.

Detta skulle kunna vara ett perfekt område för AI eller machine learning – att hjälpa oss att bli bättre på att avläsa när en person verkligen är i en köpcykel, när vi bara vill titta lite eller rent av har råkat gå fel.

Så att kurvan för reklamtrötthet börjar vända nedåt – samtidigt som den varumärkesbyggande reklamen tar tillbaka sina positioner, även i det digitala medielandskapet.

Dela blogginlägget:

På en av mina första arbetsplatser ansåg vår VD att reklam var enkelt.

Det handlade ju bara om att kommunicera vårt erbjudande till kunderna.

Rakt upp och ned i stil med ”just nu får du XX för XXkr”.

Att försöka formulera erbjudandet på något annat sätt, eller lyfta fram själva fördelen med att köpa vår produkt, var bara omständigt och onödigt enligt honom.

”Säg till folk det vi vill ha sagt, så förstår de vad vi säger.”

Det låter ju logiskt.

På en senare arbetsplats ansåg en av mina mer erfarna kollegor att stavfel i mail och presentationer inte var något att lägga någon vikt vid.

”Äh, skit i det – de fattar ju vad jag menar.”

Ett litet stavfel hit eller dit är helt oviktigt i det stora hela, menade kollegan.

Det låter ju logiskt.

Ungefär samtidigt som min gamla VD sa ”si” och den erfarna kollegan sa ”så” växer hela gör-det-själv-trenden fram till att landa i att den är lat eller sinnesslö som inte klarar av att kakla sitt eget badrum och sätta sin egen surdeg.

Hur svårt kan det vara att kakla ett badrum? Det är ju bara att titta på youtube, köpa rätt verktyg och sätta igång?

Logiskt.

Dessutom, om det inte blir perfekt är det ändå lite coolt att ha gjort det själv.

Jag har förresten spikat ihop vår 100 kvadratmeter stora träaltan själv och det blev helt ok.

Eller, inte helt själv för min kompis som är snickare reglade upp allt så att jag kunde koncentrera mig på att spika själva plankorna som man går på.

Alltså han såg till att altanen inte skulle luta åt något håll så att jag kunde koncentrera mig på att brädor och spikar hamnade rätt.

Altanen är tamejfan helt vågrät!

Däremot är mellanrummet mellan brädorna liite för stort – men det gör ingenting för det har ju jag gjort själv.

Det stör mig inte alls varje gång jag går på altanen att mellanrummet mellan brädorna är 3 millimeter större än det hade varit om min kompis gjort även den delen av jobbet.

Det är ju funktionellt precis lika bra som om de där 3 millimetrarna för stora mellanrum inte hade varit där.

Estetiskt nonsens.

Nå, vi kan väl låtsas att det inte stör mig.

På samma sätt som att en funktionellt utformad reklam inte stör. Mig.

Och alla i målgruppen.

Min kompis Fredric skrev lite om samma sak här på Resumé i fredags, med uppmaningen att det är dags att låta saker få ta lite tid igen, för att det behövs om reklamen ska bli bra.

Han skriver fantastiskt bra så om du inte redan har läst det – gör det!

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2019/05/10/inget-i-reklambranschen-far-ta-tid/

Jag håller helt med Fredric och vill samtidigt lägga till ett perspektiv.

För även om tidsfaktorn är ack så viktig för slutresultatet är naturligtvis själva fackkunskapen det också.

Hantverket.

Snickarkompisen hade såklart pangat ihop hela altanen på en tredjedel av den tid det tog för mig.

Och det dessutom med ett bättre slutresultat.

Lite smärtsamt att erkänna, men så är det.

Visst, det hade kostat mig pengar istället för tiden jag själv la på spikandet.

På det sättet var det absolut värt att göra jobbet själv.

Altanen blev också helt okej, även om jag erkänner att jag inte är riktigt nöjd.

Gott så.

Faran uppstår kanske snarare den dagen jag inte ser, eller kan värdera, skillnaden på när jag gjort det själv kontra om en hantverkare hade gjort jobbet.

Att inte se hur något utvecklas till det sämre är den optimala jordmånen för att degenerering ska kunna växa.

Ungefär: Alltså, degenerering eller inte – altanen ”gör sitt jobb”.

Jag tänker att eftersom jag nu kan spika brädor på en altan med ett helt okej resultat borde det inte vara så himla svårt att kakla ett badrum.

Montera ihop en friggebod.

-Och vadå, jag har fixat all wifi i hemmet så det där med el lär ju inte vara så svårt heller – jag skulle nog kunna ge mig på att bygga ett helt hus.

Rördragning btw, är ungefär som lego. Det har jag sett.

-Det finns såklart de som är betydligt mycket mer händiga än jag är – som klarar allt detta själva, även om de har ett annat yrke.

Och det finns de som inte har råd att köpa hjälpen och helt enkelt måste klara av att göra jobbet själv.

Men det finns också en risk för degenerering där vi inte ser att vi gör sämre och sämre saker.

Förrän plötsligt huset vi byggde gick sönder.

Eller, att människor blir så trötta på dålig reklam att det ropas om förbud och tillsätts utredningar.

Det vore synd om vi hamnade i degenerering.

Hur svårt kan det vara att kakla ett badrum?

Dela blogginlägget:

Publicerad 30 April 2019

Det kom ett mail

Från SAS. 

”Hjälp oss att bli ännu bättre”

 

 

Naturligtvis har någon glömt att trycka på stoppknappen på den automatiserade enkäten som går ut någon dag eller två efter genomförd flygresa.

Inte toppen.

Men ändå inte lika illa som den förprogrammerade pushnotisen den ”strandsatte” resenären får med budskapet att det är dags att bege sig till flygplatsen.

Katastrofdåligt tänker du.

Jag tänker att marketing automation har utvecklingspotential.

Ett ypperligt exempel på vikten av samspel mellan människa och maskin.

För jag skulle verkligen inte vilja vara utan SAS smidiga digitala tjänster.

Så länge de inte helt ersätter människor.

Däremot skulle jag inte vara förvånad om SAS kundtjänst skulle vilja bli ersatt av maskiner just nu.

Jag menar, det är ju inte direkt kundtjänsten som är grunden ”eländet” de får hantera.

Och visst finns det företag som redan har botar som tar hand om alla arga kunder.

Men eftersom en algoritm reagerar baserat på ett givet händelsemönster kommer det i princip alltid att finnas risk för att det blir tokigt.

Okej, ingen har missat den pågående pilotstrejken hos SAS.

Den går dock inte att skylla på datorerna.

Datorer blir inte oense, även om de kan låsa sig.

Människor kan verkligen bli oense, även om de ytterst jobbar för samma sak.

Vi får i alla fall utgå ifrån att i princip alla SAS-anställda ytterst jobbar för att SAS ska vara ett konkurrenskraftigt alternativ för luftburen transport med Stockholm som bas.

Dock är det just nu så att medan pilotfacket och ledningen tittar snett på varandra tittar konkurrenterna på resenärerna.

Och vi noterar hur medier är fyllda med rubriker om piloter som ställer orealistiska lönekrav å ena sidan och en ledning som är usel på schemaläggning å andra sidan.

Engagemanget kring strejken är minst lika stor i sociala medier som på nyhetsredaktioner. 

I de bubblor jag hoppar mellan handlar de flesta kommentarer om irritation från drabbade resenärer.

Jag ser också fler som tar parti för arbetsgivaren än för piloterna. 

I andras bubblor ser det kanske annorlunda ut.

Själv tänker jag på vad skönt det är att inte vara drabbad och att kunna följa detta med distans.

Jag tänker också att jag även när strejken blåst över kommer att fortsätta att se på SAS som ett av de mer pålitliga flygbolagen.

Vilket egentligen är lite konstigt.

För några år sedan var de timmar ifrån konkurs.

De har ryktats vara till salu.

Nu har flera 100.000-tals resenärer drabbats av att pilotfacket och SAS-ledningen bråkar.

Och jag kommer ändå att se dem som pålitliga. 

Eller så är det inte konstigt alls.

Det kanske är så enkelt som en återbetalning för vad de investerat i sitt varumärke under många år. 

Och att de klarat sig igenom kriser tidigare. 

Så vad blir slutsatsen av detta?

  1. Att kombinationen av människa och maskin är bättre än bara den ena eller andra. 
  2. Kundtjänsten är ett företags mest otacksamma plats att jobba på – och bör få mer positiv uppmärksamhet.
  3. Ett starkt varumärke tål en hel del.

Dela blogginlägget:

Publicerad 5 April 2019

What’s your takhöjd inhouse?

Det är mycket prat – och action – kring inhouse just nu.

Och jag tror inte att det var den associationen dagens första talare tänkte att jag skulle få.

Oobah Butler kliver upp på scenen med ett knippe gula och rosa ballonger i handen.

Jag är på NextM. Tech- och marknadsföringseventet som arrangeras av GroupM har i år lockat en 1300 personer stor publik.

Inspiration i massor men även viss förskräckelse, som när vi får lite inblick i hur Kina fungerar.

Sen är det som alltid väldigt roligt att träffa en massa vänner och bekanta att dryfta reflektioner och tankar med.

Tillbaka till Oobah.

Hans story handlar om hur han fick ”The Shed” (en restaurang) att bli nummer 1 av 18.000 i London på Tripadvisor. 

Trots att restaurangen inte fanns.

En osannolik och mycket underhållande historia – som fler av er säkert har hört talas om.

Men det som var minst lika intressant var när Oobah resonerar lite med sig själv om hur det blev som det blev när han gick från att skriva fejk-reviews åt restauranger på Tripadvisor till att fejka en hel restaurang – som alltså knep 1:a-platsen.

Huvudskälet till att detta (och ett annat projekt han också berättade om) gick så bra var att ”det inte spelade någon roll för mig hur det gick”, sa Oobah.

“The true creative freedom comes from not being too invested in what you do.”

Här får jag en tanke, kopplad till inhouse-trenden som pågår just nu.

Precis:

Hur ”fritt” kan en anställd tänka och uttrycka sig om sitt eget företag, jämfört med en som inte är anställd?

Visst finns det ett slags beroendeförhållande mellan konsult och företag, men knappast lika starkt som för en anställd.

Om den anställda inte har ett sparkonto med fuck-off-pengar som ger den frihetskänslan att hon eller han vågar vara helt fri i tanke och handling.

Det är det ganska få som har – men grattis till dem som har det!

Och till de företag som har lyckats locka till sig dessa människor!

Magnus Brehmer skrev här i Resumé för några veckor sedan och citerade den legendariske Ogilvychefen Mrs. Shelly Lazarus när hon kommenterade en Fortune-500 VD:s ifrågasättande om varför världens bästa kreatörer inte lika gärna kunde göra jobbet hos honom internt,

”Because they don’t work for you. They work for me”.

Underbart svar om du frågar mig som tror på att kultur och ledarskap är två av de viktigaste framgångsfaktorerna ett företag har.

Nu blir det lite pajigt (och att tala i egen sak) om jag skulle stanna vid att konstatera att inhouse är feltänkt.

Naturligtvis finns det fördelar för företag att ha vissa typer av kompetenser internt.

Jag har själv förundrats både en och två gånger över hur vissa överlåtit alldeles för viktiga frågor och beslut till konsulter.

Men oavsett vad någon anser bör vara inhouse eller inte finns det en stor poäng i det Oobah sa om kreativ frihet.

För de företag som är i fas att hantera alltmer själva blir det väldigt viktigt att säkerställa att ledarskapet och kulturen skapar en trygghet så nära det går att komma känslan av kontot med fuck-off-pengar.

I alla fall om de tror på kreativitet.

Kort sagt: -Hur högt i tak det är på inhouseavdelningen kommer att avgöra graden av succé.

Dela blogginlägget:

Ni vet pekgesten där ett finger riktas mot någon/något och tre mot en själv (med tummen som håller i dem).

Och att det är lätt att glömma de där tre fingrarna som pekar på en själv.

På min arbetsplats har vi sedan ett tag tillbaka bestämt oss för att normkreativitet ska vara en självklar del i vårt arbete. 

Det började för lite mer än ett halvår sedan med att vi bokade en föreläsning och workshop ledd av Jan-Olov Madeleine Ågren från Rättighetscentrum Norrbotten.

Inget märkvärdigt i det och jag skriver inte detta för att plocka poäng, utan för att blotta min tidigare okunskap på området normkreativitet och mångfald.

Jag är uppfostrad och uppvuxen med värderingar som bygger på att alla människor är lika mycket värda. 

Jag tycker illa om översittare och mobbare oavsett i vilken form de ter sig.

Jag har aldrig förstått varför män skulle vara värda högre lön än kvinnor – vilket jag också aktivt ändrat på när jag haft roller och makt att göra.

Jag har rekommenderat kvinnor som pratat om att gå ned i arbetstid att istället förhandla sig till att få jobba delar av sin arbetstid hemma (eftersom det ändå är vad de gör).

Jag har ganska länge definierat mig som jämställd och sympatiserat med feminism (förutom den allra argaste grenen som jag har svårt för).

Kände att jag hade bra koll på läget när vi lyssnade på Jan-Olov Madeleine. 

Blev nyfiken på att förstå ännu bättre vad det här med normer och mångfald handlar om.

Så jag läste Nina Åkestams bok ”Feministfällan” och Settings bok ”Normkreativitet”.

Då insåg jag att hur mycket jag har kvar att lära mig i detta område, även om jag fortfarande känner att mina grundvärderingar är på en bra plats.

Som ett litet exempel innebär en sådan sak som att ”jag anser mig vara tolerant gentemot andra” i praktiken att jag mentalt har placerat mig över den jag är tolerant emot.

Liksom insikten att jag aldrig på riktigt har känt hur det känns att vara utanför.

David Orlic öppnade den 12:e februari Komms seminarium om mångfald, med All of us som föredragshållare, bland annat med att säga ”De som inte känner tillhörighet söker sig till andra narrativ.”

Så självklart och enkelt men ändå uppenbarligen så svårt.

Skulle du någonsin vilja ändra din åsikt eller dina värderingar för att någon du inte känner säger att du är dum i huvudet som tycker det du gör?

Det skulle inte jag.

-Det var så många som hade anmält sig till den 12/2 att Komm blev tvungna att låna en större lokal hos Berghs.

Jag uppskattar antalet i publiken till 60-70 personer.

Varav en knapp handfull var män i min ålder.

Igår genomfördes den andra delen i seminariet, denna gång på temat ”Så attraherar du mångfald till din byrå”.

Även denna gång var vi för många för att få plats hos Komm, men nu var det Beckmans som lånade ut ett större rum.

I föredraget framkommer bland annat tydligt att för de i reklambranschen som vill verka för mångfald krävs förändringar i kultur och beteende.  

Vilket för att bli verklighet måste vara en ledningsfråga.

I den avslutande frågestunden får jag ett infall och frågar hur många i publiken som också sitter i ledningen i sina företag.

15-20% räcker upp en hand.

Observera att jag inte frågade hur många ägare eller VD:ar som fanns i publiken.

Isåfall skulle jag säga att 15-20% hade varit bättre än jag trott.

Men det var inte så.

Synd.

Och om vi ser detta som att jag riktar mitt pekfinger mot alla er VD:ar och ägare av byråer som inte var på plats varken den 12/2 eller 20/3 med en uppmaning att ni borde ha varit där – så pekar jag samtidigt med tre fingrar på mig själv.

Så vad mer kan jag göra?

En sak är detta blogginlägg, där jag vill tipsa alla om böckerna ”Feministfällan” och ”Normkreativitet”. 

Skulle det vara så att du inte håller med om allt i dem, så kommer du åtminstone få vara med om ett antal mentala lucköppningar och få bättre förståelse för andra perspektiv.

En annan är att fortsätta bidra till att alla pratar om normer på min arbetsplats.

En tredje är att jag ska bjuda David Orlic på lunch, för att jag inte känner honom, för att han brinner för frågan om mångfald och gör vad han kan åt det. 

Dela blogginlägget:

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
datan och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.*

Så var det Swedbanks tur att toka till det.

Igen.

De hade ingenting att dölja sa de till Uppdrag granskning – och till alla sina kunder.

Ett uttalande som de nog ångrade några dagar efteråt.

När det framkom att det verkar som att några miljarder ryska pengar tvättats genom dem.

Men är Swedbank värst?

Jag är inte bankanalytiker, men jag tror inte det.

De är i alla fall inte ensamma.

I fjol september var det Danske Bank som visade sig ha tvättat ryska pengar och året innan läste vi om HQ-bank som försatte sig själva i konkurs efter en mångårig rättegångshärva på grund av misstänkt grovt svindleri.

2016 och 2017 läste vi att Nordea hade hjälpt rika personer att komma undan skatt genom att börja bilda brevlådeföretag i Panama.

I höstas publicerade SvD en hel artikelserie om hur bland annat SEB anklagades för ”avancerad skatteplanering på hög nivå”.

Och så vidare, und so weiter, med mera, etcetera.

Är det inte lite märkligt hur företag vars verksamhet går ut på att vi litar på att de hanterar våra pengar (på bästa sätt) återkommande bevisar att de inte går att lita på – utan att detta nämnvärt påverkar deras lönsamhet?

Under 2017 gjorde de fyra svenska storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – sammanlagt 105,7 miljarder kronor i vinst.

Det gör dem enligt bankanalytikern Andreas Håkansson till några av Europas mest lönsamma banker.

Hur är detta möjligt?

Okej, det finns en logik i att vända sig till någon som bevisligen är bra med pengar, när vi vill ha hjälp med våra egna pengar – oavsett om det handlar om lån eller sparande.

Jag skulle i alla fall knappast vända mig till någon som bevisligen är dålig på det.

Här finns det också en parallell att dra till mediebranschen och närmare bestämt datahanteringen inom branschen.

Trots att det knappt går en månad på året då det inte skrivs något oroväckande kring datahantering antingen hos Facebook eller Google/Youtube verkar detta inte nämnvärt påverka deras respektive verksamheter.

I alla fall inte sett till det finansiella resultatet.

Så, logiken fungerar även här.

Hellre förlita sig på en aktör som bevisligen är bra med data än någon som bevisligen är dålig på det.

Förtroendekapital.

Men kommer det att fungera i all oändlighet?

Att ”datan och kapitalet” gör lite som de vill, men kommer undan med det gång på gång.

Nja, jag tror nog inte det.

Jag tror att det kommer att fungera så länge det är de bästa alternativen vi har.

Eller rent av är det bästa vi känner till i dess kategori av tjänster.

Som CD-samlingen tills Spotify kom.

Videofilmsuthyrning innan fulstreaming, filmkanaler och småningom Netflix, HBO och Cmore.

Som köpcentrumen innan näthandeln.

Leksaksaffärerna innan iPad, appar och youtube.

Och så vidare, und so weiter, med mera, etcetera.

Gammalt blir utkonkurrerat av nytt som är minst lika bra men bra mycket smidigare.

Frågan är om någon så småningom kan tänkas förpassa dagens inte alltid alltigenom fräscha verksamheter inom ”datan och kapitalet” till historien?

Min gissning är att om de inte ordnar det själva kommer de ersättas av någon som lyckats bygga upp ett starkare förtroendekapital.

Det kommer dock inte att räcka med att som i exemplen ovan – att leverera samma sak men smidigare.

Klarna kommer inte att slå undan benen på bankerna enbart för att de är smoooth.

Lika lite tror jag att DuckDuckGo kan hota Googles söktjänst eller att ello.co gör comeback som Facebooks utmanare med enbart integritetsvariabeln som usp.

Men jag tror att om inte banker och datadrakar bygger sitt förtroendekapital bättre än de gör just nu kommer de att ersättas av någon som gör det bättre.

Som förstår att förtroendekapital bygger på att:

  1. Återkommande leverera och förbättra en produkt eller tjänst vilken tillför människor ett värde som upplevs bättre än konkurrenternas
  2. Hålla vad de lovar samt efterlever sina och samhällets etiska regler – alltid
  3. Aldrig lura sina kunder (eller media) på något sätt

 

 

*Ebba Grön, andra versen i Staten och kapitalet – med ordet ”Staten” utbytt mot ”Datan”.

Dela blogginlägget:

När Jeff Bezos köpte Wall Street Journal 2013 kändes det fräscht.

Signalerade en tro på journalistik från en av världens mäktigaste företagsledare.

När Marc och Lynne Benioff, grundarna av Salesforce, köpte Time Magazine 2018 kändes det… jag vet inte.

Det gav lite en känsla av att ”IT-ledarna vill ha en kul hobby och köper tidningar att leka med”.

Ungefär som när oligarker och oljeshejker köper fotbollslag.

Jag försöker komma ihåg men minns inte vem det var jag pratade med för någon månad sedan, som sa att Bonnier absolut inte var en trolig köpare av Mittmedia.

”Äh, de är inte intresserade av media längre, utan kommer bli ett fastighetsbolag” sa denne person krasst.

Det var ett uttalande som gjorde mig både förvånad och besviken.

Jag som hoppades att Bonnier var den hetaste kandidaten, med den pågående försäljningen av TV4 som ger dem en rejäl kassa och ett DNA inom kvalitetsjournalistik som skulle kunna manifesteras ytterligare genom ett köp av Mittmedia.

Det ska erkännas att när det gäller journalistik har jag alltid haft ett mer värdegrundsmässigt förhållningssätt än affärsmässigt.

Jag tycker att det är så otroligt viktigt att vi har journalistiska medier som gräver, bevakar och rapporterar om allt som händer i när och fjärran.

Att se mediebranschens tidigare höga etableringshinder rämna av digitaliseringen genom vilken vem som helst kan bli sin egen publicist med en megafon lika högljudd som löpsedeln på en kvällstidning är lika spännande som obehagligt.

Hursomhelst, den dragkamp som för närvarande pågår mellan kvalitetsjournalistik och åsiktsfabrik beskrivs tydligt i DNs artikel om The New York Times den 8 februari.

Hotet om journalistiken handlar inte om influencers som lockar stora följarskaror genom att dela med sig av sina tankar och ”sin vardag” i olika form.

Det handlar om mäktiga krafter som vill förmedla en världsbild vilken gynnar deras syften.

Vilket skulle ge oss ett medielandskap som kändes ganska utopiskt i komedin ”Wag the dog” (1997) och i Bondfilmen ”The world is not enough” (1999).

Det är den dragkampen vi just nu bevittnar – och väljer om vi vill vara med och påverka eller passivt betrakta tills vi inte längre kan.

När ryktet om Mittmedias försäljning började fanns också alternativet att det skulle läggas ned.

I det skenet kändes det bättre om det skulle ha blivit en IT-hobby.

Men drömmen var ju att ett medieföretag med journalistiskt DNA skulle bli den nya ägaren.

Lennart Foss, koncernchefen på NTM, sa för några år sedan: ”Förr gjorde vi journalistik för att kunna tjäna pengar. Nu tjänar vi pengar för att kunna göra journalistik.”

Jag gillart.

Så säger man bara om man representerar en verksamhet med ett journalistiskt DNA.

Verksamheter som sedan länge varit tvingade att leta nya intäktsströmmar och för vilka det går ekonomiskt bäst just nu är det de som har investerat i fastigheter och digitala verksamheter som inte har med journalistik att göra.

Att tjäna pengar enbart på journalistik är allt färre förunnat och hade det inte varit för presstödet hade de varit färre ändå.

Just nu.

För även om vi alla pratar om hur snabbt förändringen sker just nu, med en outtalad och underförstådd andemening att allt det gamla kommer försvinna och det nya tar över, så är det ingen som vet hur framtiden utvecklas.

Inte jättemånga trodde till exempel att The New York Times skulle lyckas vända den negativa ekonomiska trenden efter finanskraschen 2008, men det har de gjort.

Och så fort går egentligen inte utvecklingen om man jämför med hur infrastrukturen förändrades under mitten på 1900-talet då gemene man började kunna resa mellan länder, fick television, tvättmaskin, började äta ny mat och upptäcka nya kulturer.

Så, även om utvecklingen går fort har den på många sätt gått ännu fortare förr och vi har stora möjligheter att påverka den istället för att bara försöka hänga med.

Vilket glädjande nog Bonnier och Amedia vill göra, i motsats till vad vem du nu var som sa det där om fastigheter.

Självklart kommer vi få se besparingsinsatser, men lika självklart är att Bonnier knappast köper Mittmedia om de inte tror på journalistik.

Och kanske på människors vilja att hjälpa till i dragkampen.

 

Dela blogginlägget:

Den 25:e januari publicerade Expressen en ”debattartikel” skriven av Mark Zuckerberg.

Han skrev att Facebook inte gör någonting som är dåligt och jättemycket som är bra.

Att Facebook ibland anklagas för att sälja information om sina användare stämmer inte alls skriver Mark, strax efter att han berättat att utan annonser skulle Facebook inte kunnat vara gratis för användarna.

Han berättar också att när Facebook har frågat användarna vad de tycker är viktigt med annonser svarar de: ”att annonserna ska vara relevanta”.

Mark exemplifierar det såhär: ”Så bland annat baserat på vilka sidor människor gillar, och vad de klickar på, skapar vi kategorier – exempelvis, människor som gillar sidor om trädgårdsarbete och som bor i Spanien – och debiterar sedan annonsörerna för att visa annonser för den kategorin av människor.”

Men Facebook säljer inte information om användarna.

Hm…

Här blir jag lite förvirrad.

Jag har ju Facebook och har aldrig valt någon kategori som jag följer lite extra.

Så hur kan Facebook sälja annonsutrymmen till företag med relevanta erbjudanden för vissa användare om det inte finns viss data som säger huruvida det är relevant eller inte?

Eller menar Mark såhär: Facebook säljer inte information om sina användare – de säljer annonsplatser (som bygger på information om deras användare, men denna information får aldrig annonsören).

Ja, så måste det ju vara såklart.

Det är ju något heeelt annat. Eller inte.

Okej, det kanske är bäst att jag inte hackar för mycket på Mark eftersom han vet mer om mig än jag själv gör – även om han aldrig skulle använda den informationen.

Apropå den senaste tidens eskalerande transparens-debatt tycker jag det är märkligt att varken Mark eller någon annan tar chansen att visa vägen i att vara transparent på riktigt.

Några sitter tysta och hoppas att debatten snart blåst förbi.

Några ljuger och säger att de är transparenta när de inte är det.

Några är ”transparenta med att de inte är transparenta”.

Och några vrider på begreppen och säger att de säljer x men inte y och hoppas att vi inte ska förstå att x = y.

Jag tror att den har allt att vinna som kan stå för att de strävar efter en rimlig lönsamhet och vågar säga hur den tjänar pengar.

Men jag kanske är naiv.

Det kanske är bättre att låtsas som ingenting och prata om vikten av allt värde vi skapar för alla lyckliga konsumenter när de skrattande klickar på all relevant reklam de får på sina skärmar.

Antalet installerade adblockers har ju faktiskt visat sig vara betydligt lägre än skrämselsiffrorna vi matats med tidigare: https://www.dagensmedia.se/nyheter/undersokning-hotet-om-adblockers-ar-overdrivet/

Jag törs inte tänka på hur illa ställt det skulle ha varit med reklamtröttheten om människor hade fått irrelevant information från annonsörer, istället för den relevanta de blir så glada av.

För så måste det ju vara.

Att om människor säger att de vill ha relevant reklam så är det så.

Och det vet ju alla, att relevant reklam görs baserat på vilket ”digital footprint” människor lämnar efter sig.

Har man bokat en natt på ett hotell i London så blir man jätteglad över alla relevanta erbjudanden man sen får om olika hotell i London de närmaste 3 månaderna.

Snacka om att man hade blivit reklamtrött om det istället hade kommit någon irrelevant reklam om ekologiska bananer.

Eller om en rakhyvel, eller en smidig betalningstjänst.

Well, en dag kanske Mark eller någon annan väljer att vara transparent på riktigt och en dag kanske fler annonsörer satsar på bra kommunikation framför tjatig.

Det hoppas i alla fall jag, eftersom jag tycker att reklam är för viktigt för att förpassas till att enbart bygga på 1:or och 0:or.

Och värd att betala för, så att den blir bättre än relevant.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 10 Januari 2019

Om bananer och medieval

 

Blicken fastnade på en rubrik i Dagens Nyheter Ekonomi igår:

 

 

Artikeln handlar om att butiker ställer allt högre krav på rättvisemärkta produkter.

Fair trade.

Jag ska erkänna att det här knappast var en nyhet jag hade läst om det inte vore för rubriken.

Men nu läste jag den och det fick mig att tänka på vår bransch i allmänhet och medier i synnerhet.

Det finns egentligen tre typer av medieföretag (public service möjligen undantaget): de som producerar innehåll människor vill betala för, de som producerar innehåll människor inte vill betala för – och de som låter människorna producera innehållet OCH betala för det (med data).

Tre typer som alla är beroende av annonsintäkter.

De två sistnämnda skulle inte ens finnas om det inte vore för annonsintäkterna.

Paradoxalt nog är det den första kategorin som har det tuffast just nu.

Och i den kategorin gäller det framförallt journalistiska medier.

Ett ämne som berördes i en podd jag lyssnade på för lite drygt en månad sedan.

I den nämnde COOPs marknadsdirektör, Björn Larsson, en idé om att man borde kunna hållbarhetsmärka journalistiska medier.

Så att annonsörer skulle kunna visa att de tänker på ett hållbart samhälle även genom sina medieköp, liksom de idag gör på många andra produkter.

Bananer till exempel.

Jag tyckte Björns idé var uppiggande.

Samtidigt har jag blivit så pass cynisk att jag sedan länge har gett upp hoppet om att annonsörer någonsin skulle bry sig om något annat än det kortsiktiga resultatet i sina medieval, så jag stannade vid att tycka att Björn hade en bra idé.

Tills jag läste om bananerna.

Kanske blir bananerna en början på ett ansvarstagande som tar sig från inköpsavdelningarna in på marknadsavdelningarna?

Samtidigt ska erkännas att jag inte för en sekund tror att de butiker som bojkottar bananer som inte är rättvisemärkta gör detta enbart för den goda saken skull.

Men det kan väl få vara okej, tänker jag – så länge det ändå är bra för vårt kära jordklot.

Hellre en butik som tjänar mer pengar och gör bra saker för miljön än en som tjänar mindre och gör dåliga saker för miljön.

2017 köpte svenskarna ekologiska livsmedel för 30 miljarder kronor.

Det var nästan lika mycket som svenska annonsörer köpte medieutrymme för samma år (37 miljarder).

Drivkraften till den kraftigt ökande ekologiska trenden har hittills framförallt varit hälsa.

Man behöver inte tillhöra toppen av trendspanare för att gissa sig till att ökningen kommer att få ytterligare fart genom den uppvaknande miljöinsikten som tack och lov växer (heja Greta Thunberg!).

Och frågan är hur snabbt förändringen skulle gå om inte butikerna, som har makten att ändra på våra beteenden, gjorde det lättare för oss att köpa rätt produkter.

Välja bort en god energirik banan till ett lågt pris till förmån för en lika god energirik banan till ett högre pris, som är rättvisemärkt.

Som att välja bort medier som ljuger med siffror och säljer data vidare till förmån för medier som är hållbarhetsmärkta.

Typ.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 20 December 2018

Flyger humlan även 2019?

“Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.”

Det var på 1930-talet som ett antal fysiker på universitetet i Göttingen i Tyskland konstaterade att humlans cirka 200 vingslag i sekunden inte gav tillräckligt med lyftkraft för den tunga kroppen.

Ändå kunde humlan bevisligen flyga.

Hur detta var möjligt förblev en gåta fram till 1996 då fysiker på universitetet i Cambridge till slut lyckades förklara hur det går till.

De upptäckte nämligen ett aerodynamiskt fenomen som enkelt uttryckt orsakar små virvlar vid vingspetsarna vilket ökar lyftkraften tillräckligt för att de bumblande bjässarna ska kunna flyga.

Skönt för fysikerna och för alla som inte riktigt kan slappna av om de inte kan räkna sig fram till lösningen.

Som anser att ”det som inte mäts ska man inte räkna med”.

Ett uttalande jag inte helt köper.

Såhär mot slutet av året har jag suttit många gånger med min skicklige ekonomichef på MEC och slipat på siffrorna till det årsresultat vi rapporterade till cheferna i utlandet.

KPI:er som skulle uppfyllas på både bredden och längden.

”Ratios” (det vill säga ”kvoter”) på alla ledder mellan omsättning/intäkt/personalkostnad/lönekostnad/antal pitcher/antal vunna pitcher/antal förlorade pitcher/antal förlorade kunder/personalomsättning och så vidare.

Allt för att det skulle gå att se hur verksamheten mådde, mer än bara vinstmässigt.

Jag ska erkänna att vi inte brydde oss jättemycket om alla de där kvoterna, men desto mer om att göra allt vi kunde för att leverera det resultat vi hade sagt att vi skulle leverera.

När det så blev diskussion om något av alla ratios var det bara att börja argumentera för varför vissa saker var viktigare än andra och att inte alla siffror har samma värde.

Vi kryssade oss fram och lyckades skapligt med att argumentera mot de anställningsstopp och neddragningar som vissa ratios vissa år pekade på.

I en verksamhet som bygger på människor finns det värden som inte alltid går att räkna , men som är nödvändiga att kunna räkna med för att lyckas.

Lite som det här med reklam.

Och jag tänker att det är med reklam som det är med humlans flygförmåga – vi har alltid vetat att den fungerar.

Skillnaden mellan humlans flygförmåga och reklam är dock att reklam inte är naturvetenskap.

Vilket innebär att ingen kommer att kunna upptäcka den naturlag som förklarar det exakta förhållandet mellan orsak och verkan i den optimala reklamen.

Reklam bygger på kommunikation som bygger på beteendevetenskap som handlar om mänskligt beteende som är föränderligt.

Vad vi däremot kan göra är att mäta vad vi vill åstadkomma med vår kommunikation samt identifiera vilka förbättringspunkter som ger vilken effekt.

Det finns som sagt de som säger att ”what you don’t measure doesn’t count”.

Dessa personer är ofta bra på att räkna, men har inte förstått hur kommunikation fungerar.

Sen finns det de som är bra på att räkna OCH som förstår hur kommunikation fungerar.

Min spaning är att det är de företag som jobbar enligt den sistnämnda principen som liksom humlan orkar flyga även 2019 – även om motvinden blåser orkan.

Dela blogginlägget:

Precis som läkare har ”Hippokrates ed” finns det en hederskodex bland chefredaktörer: man verkar alltid för att sanningen ska fram och man står för sitt ord.

Den 8 november twittrade Fredrik Svedjetun att han skulle krypa naken mellan tidningen Resumé och Riche om inte den smarta högtalaren blev årets julklapp.

Det är en sträcka på 4,2 kilometer, vilket tar 56 minuter att gå enligt Google maps.

Med knäskydd, handskar och endast en återvunnen värmefilt över ryggen tar det en chefredaktör ganska precis 2,5 timmar att krypa.

Tidpunkten var såklart noga vald – söndag kl.07:30 på morgonen, när de sista nattsuddarna kommit hem, tidningsbuden är klara med sina rundor och alla andra fortfarande sover.

Jag fick förtroendet att följa Fredrik som en slags caddie – och vittne.

Jag hade fixat varm blåbärssoppa, banan, dextrosol, vatten, voltaren och sånt där vitt bröd som man får när man åker Vasaloppet.

Det var en absurd känsla när vi träffades utanför entrén på Gjörwellsgatan 07:20 och skrattande tittade på varandra.

För mig var det ju ingen ansträngning, men för Fredrik var det som han sa: ”ungefär som första gången man stod på 10:ans avsatts på Eriksdalsbadet.”

Jag förstod vad han menade, trots att jag aldrig skulle komma på tanken att vare sig hoppa från 10:an eller krypa 4,2 kilometer naken genom stan.

Min respekt hade Fredrik redan innan det här spektaklet, men det här fick den att slå i taket.

Första kilometern börjar med ryska ambassaden på höger sida och att vi korsar Rålambsvägen för att komma ned till Rålis.

Det gick rätt lätt och det var jag som efter 1 km sa att det var dags för en energipaus.

Fredriks största fokus var då fortfarande på att det var skönt att det inte var några människor som var vakna.

Den andra kilometern blev lite jobbigare.

Då gick den första dextrosolen och en halvliter vatten. Det börjar bli jobbigt i knän och axlar.

Den tredje kilometern blev den jobbigaste. Nu svettas Fredrik ordentligt och har mycket ondare i knäna, är trött i hela ryggen.

Han ber mig ta bort värmefilten, men jag låter den vara kvar för att det inte ska bli för ovärdigt.

Fredrik har vid det här laget däremot släppt ”skäms-tanken” och är helt inne i zonen för att ta sig i mål.

En dubbel voltaren (receptfri) och två glas blåbärssoppa gör dock susen för både fysik och psyke under den sista sträckan.

Det blir också den snabbaste, då han gjorde 1,2 km på samma tid som det tog att göra 1 km på de andra sträckorna.

Duschen på Sats Stureplan och frukosten på Riche var Fredriks bästa någonsin.

Och lika imponerad som jag är av Fredriks arbete, lika övertygad är jag om att all kommunikation sker på mottagarens villkor.

Vilket inte minst årets hållbara julklapp – det återvunna plagget – bevisar.

Med vår ökande oro för klimat och miljö, värderingar, uppfattningar och filterbubblor.

Sanningen är vad den är. Eller?

Dela blogginlägget:

Change, transformation.

Embrace automation.

Make a point, have a view.

If it’s wrong, have a new.

Don’t hesitate, don’t be slow

Pull the trigger, let people know

What you think about stuff

They just can’t get enough

Of the truth that you tell

Even though you can’t spell

In fact they don’t care

Just as long as you dare

Write a comment, say like it is

Collect likes, get some diss

Best regards,
Social media

Dela blogginlägget:

Publicerad 29 Oktober 2018

Sven Höök trodde inte på reklam

Det var i mitten på nittiotalet.

Svenska Dagbladets annonsavdelning mådde vi bra.

Medan Dagens Nyheter håvade in annonser så till den grad att de som ringde dit möttes av en telefonsvarare som berättade vart man kunde faxa in sina ordrar, nötte vi på Svenskan sulor så det rök om det.

Och vi gillade det.

Varje affär någon av oss gjorde kändes som en viktig seger.

Varje kund vårdades så väl att det etablerades många livslånga vänskapsband.

På årsbasis sålde vi som bäst annonser för ca 500 miljoner kronor i papperstidningen.

Självförtroendet fick sig dock en törn när vi en dag ser att det senaste numret av Resumé pryds av en framsida med vår VD: ”Sven Höök tror inte på reklam.”

BOOM!

Visserligen visste vi att Mats Svegfors såg såväl annonsavdelningen som ”sponsorer av tidningen”.

Dock var Mats chefredaktör, så vi kunde leva med att han tyckte att det redaktionella var det viktiga.

Men när vår VD säger en sådan sak blir det något helt annat.

Vi som livnärde oss (och tidningen) på att sälja reklamplatser tvingades dessutom försvara hans uttalande i varenda kundbesök under ett antal veckor.

Sven menade kanske inte riktigt vad han hade sagt och möjligen togs det där citatet ur sitt sammanhang, men ändå.

Nu till sensmoralen: Fördelen med att tänka efter först är att man har chans att fundera på konsekvenser.

Apropå det berättade en pensionerad militärbefälhavare för mig för många år sedan att han alltid måste ha minst 3 alternativa planer, baserat på möjliga konsekvenser.

En tanke som inte känns lika närvarande i ett trial-and- error-landskap, där man ju inte behöver tänka efter.

Eller?

Det är väl bara att göra en AB-testning av vad som funkar bäst?

Nackdelen är att försökskaninerna är våra kunder, och människor kommer inte att tycka bättre om reklam för att vi testar oss fram till vilken som ger bäst resultat.

Eftersom det betyder att de på vägen tvingas utstå ännu mer dålig reklam, som ska vaskas bort.

Bättre då att tänka efter före, så vi åtminstone utsätter försökskaninerna med mer bra reklam.

Eftertanke.

Tänk om Sven Höök istället hade sagt ”Jag tror inte på dålig reklam”…

 

 

Dela blogginlägget:

-Jag har inte sett Game Of Thrones.

”Hur är det möjligt?” tänker 67% av er som läser den meningen.

”Om man inte har sett GOT har man antingen legat under en sten i 5 år eller så är man knäpp.”

Jag har inte legat under en sten.

Möjligen är jag lite knäpp, men döm mig inte förrän jag fått berätta varför.

Det handlar om att jag och min fru helst väljer serier som vi kan se tillsammans (ska passa bådas smak) och det handlar om förväntningar.

Innan jag hann mobilisera för att ta mig an GOT hade en massa människor högljutt deklarerat hur fantastiskt bra den serien var.

Och ni vet hur det blir när man ska titta på något med för högt ställda förväntningar.

Därför har jag inte sett Game Of Thrones.

Med det inte sagt att jag aldrig kommer att se den, men det lär dröja ytterligare ett bra tag.

Så, det där med förväntningar kan förstöra lite ibland.

Men det kan också hjälpa.

Jag minns inte om det var på mitt första eller andra jobb pappa sa att jag inte skulle lägga för mycket vikt vid om min chef inte var jättebra.

”Du kommer bara ha två riktigt bra chefer i din karriär.”

Han sa det som att det inte var något konstigt och det blev en tumregel jag valde att tro på.

Fortfarande tror på.

Lite deppigt kanske någon tycker.

Men det har hjälpt mig mer än jag först trodde.

Det har som ni förstår satt min förväntansnivå på mina chefer rätt lågt.

Och tvärtemot exemplet med GOT samt biobesöket ger låga förväntningar ofta positiva upplevelser.

Jag konstaterar därför att på det stora hela har majoriteten av de chefer jag haft genom åren varit helt okej.

Hittills är det en chef som kvalar in som riktigt bra, vilket bådar gott för framtiden eftersom jag alltså har en kvar att få.

Jo, jag har haft några som varit riktigt usla också men vem har inte det?

Förväntningar.

Jag tycker att det är lite intressant hur det fungerar och rent av kan styra hur vi uppfattar saker.

Engelsmännen brukar säga ”always underpromise and overdeliver!, men lyckas inte alltid med det.”

Danskarna brukar göra tvärtom, och kommer undan med det.

Svenskar är lite mer ”what you see is what you get.”

Men hur är det med reklam?

Glädjande nog görs det en hel del bra reklam fortfarande, men visst breder den usplösa reklamen ut sig i alltför hög utsträckning?

Den sorten där algoritmerna likt drönare ställs in på de stackare som tills slut klickar och köper.

På bekostnad av den som lockar till skratt,  eftertanke, drömmar och annat som stärker varumärken, kalibrerar förväntningar och leder till köp.

Tänk om:

  1. Vi kan vara överens om att det bästa är när den där positiva överraskningen infinner sig.
  2. Budskapet alltid utgår från mottagaren, läs människan, av reklamen (även i digitala medier).
  3. Då skulle resultatet med största sannolikhet bli ännu bättre och inställningen till reklam garanterat mindre negativ.

Eller vore det att ha för höga förväntningar?

Dela blogginlägget:

Publicerad 8 Oktober 2018

Grej of the day

Yngste sonen går i fjärde klass och får varje vecka i läxa att berätta hemma om grej of the day.

Han brukar passa på vid middagen som vi oftast äter hela familjen tillsammans.

Senast handlade det om Marianergraven i Stilla havet.

Vilket fick mig att tänka på Kalle Anka, när jag som barn läste en gåta om världens djupaste hav längst ned på en av sidorna i Kalle Anka-tidningen.

Det brukade finnas gåtor och korta roliga historier i marginalen.

Lite som att det under själva programmet rullar text-nyheter i nederkant av tv:n när man är utomlands och tittar på CNN.

Som i somras då vi var i Kroatien samtidigt som kroaterna spelade semifinal och final i VM.

Fantastisk stämning med fyrverkerier och brandbilar som åkte runt och tutade och blinkade efter matcherna.

Sommarsemestern. Fotboll. Kalle Anka. Marianergraven som är 11 kilometer djup.

Vad sjutton det här har med data att göra?

Ingenting. Eller allt.

För precis lika tvära kast som mina tankebanor gör från yngsta sonens läxa till brandbilar i Kroatien till Kalle Anka och CNN – rör sig våra tankar hela tiden.

Lika ostrukturerat trampar vi runt mellan artiklar, sökningar och filmklipp på internet när den ena tanken leder till den andra, även om vi inte ”surfar planlöst” lika ofta som när nätet var nytt.

Och lämnar digitala fotspår efter oss. Data som samlas upp av alla som kan.

Data som inte är insikter förrän de blir behandlade som sådana.

Ok, visst är vi också strukturerade mellan varven, och våra fotspår ser då ut att följa en tydlig väg.

Är det baserat på mina tankebanor ovan relevant att skjuta Kalle Anka-annonser på mig?

Kanske reseannonser om Kroatien?

Brandbilar?

Not so much, kan jag säga.

Vi har andra planer för vår nästa resa än Kroatien, jag läser inte längre serietidningar och är föga intresserad av brandbilar.

Men det här var ju mina tankebanor och inte mitt surfande, så det är trots allt skillnad.

Förvisso. Men vem är det som bestämt att allt vi gör på nätet följer en rationell förutbestämd plan vi aldrig avviker ifrån?

Och vad betyder isåfall det för insikten att 6/7 av ett köp styrs av känslor?

När vi viftar med flaggan som har ordet ”relevant” tryckt på bägge sidor skulle resultatet bli oändligt mycket bättre om vi försökte läsa lite mer mellan raderna ibland.

Den som gör det skulle kanske utifrån mitt exempel se att det jag vore mest mottaglig för i just detta fall är ett budskap som handlar om att spendera tid med sina barn.

Eftersom hela min tankebana har sin grund i att jag är intresserad av vad min 10-årige son har att säga om grej of the day.

Data är inte insikter förrän de blivit behandlade som sådana.

Kanske det som är the grej of the day?

Dela blogginlägget:

Publicerad 20 September 2018

Framtiden tillhör marknadsförarna!

Någon gång under tidigt 90-tal brukade byrå-vd:n köra sin bil genom Humlegården när han skulle från kontoret och hem.

”Det gick ju snabbast så.”

Det kostade 8000kr för en annonsör att få loggan i annonsens nedre vänstra hörn att flyttas två centimeter.

En stor tidning fyllde ett flygplan med byråmänniskor och annonsörer för att åka utomlands och spela en golfrunda över dagen.

Det första vet jag är sant. Det andra är möjligen en smula överdrivet. Det tredje skedde mer än en gång – och liknande aktiviteter gjordes av andra medier.

Poängen är att detta var en period då reklambranschens status var på topp. Och marknadscheferna var ”Kungar”. 

Det var också en period då antalet KPI:er/möjligheter att mäta reklamen var betydligt färre och de stora impact-kampanjerna som nådde ”alla” betydligt fler.

I går arrangerade Resumé för första gången ”Framtidens marknadsavdelning” – och det var slutsålt redan en vecka innan konferensen.

Det blev en mycket inspirerande dag späckad med intressanta talare och idel ädla marknadsavdelningar i publiken.

Intresset för att få tips, idéer och inspiration kring hur man ska tänka för att vara en vinnare i framtiden är helt klart mycket stort.

Och även om vissa av de strategier vi fick ta del av bygger på att man inte ska ha en ”marknadsavdelning”, är det tydligt att marknadsförare är på väg att återfå sitt självförtroende – och sin status. 

Jag gillart!

Om vi konstaterar att även marknadschefer (och -avdelningar) hade en peak samtidigt som reklamarnas dito har de sedan dess haft det desto tuffare.

I mitten på 90-talet började inköpschefernas intåg på marknadsavdelningarna och det som tidigare sågs som en investering började i allt högre utsträckning definieras som en kostnad. 

Jobbet som tidigare primärt hade handlat om att skapa marknadsföring som syftade till att underlätta försäljningsarbetet (bygga varumärke) kompletterades med att innefatta en hel del företagsekonomi och förmågan att bevisa return on investment.

Därefter började digitaliseringen ta fart och på bordet landade allt oftare frågor som tidigare hanterats av IT-chefen.

Parallellt med inköps- och IT-fokus vädrade försäljningscheferna blod och menade på allt fler ställen att investeringarna gjorde mer nytta hos dem än hos marknadsförarna.

Till marknadsavdelningens uppgifter adderades så även att kunna bevisa de kortsiktiga effekterna av marknadsinsatserna.

När det så småningom stod klart för alla digitaliseringen möjliggjorde att hela branscher kunde stöpas om från grunden (och man började prata om disruption) gällde det för marknadsavdelningarna att bli mer innovativa än utvecklingsavdelningen för att inte budgeten skulle flyttas från marknadsföring till produktutveckling.

Tusan vet hur ”Framtidens marknadsavdelning” ser ut, men tre saker blev väldigt klart för mig under Resumés konferens:

  1. Om det är någon funktion/roll som klarat av att anpassa sig till tuffa förändringar på kort tid så är det marknadsfunktionen. 
  2. ”Kungarna” har ersatts av ”Drottningar”, vilket är ett tydligt tecken i tiden på vilka som är bäst på att klara av förändring.
  3. It’s all about people. I alla bidrag vi i juryn fick läsa, av alla talare på scenen som griper tag, blir det så otroligt tydligt att bra människor tycker om att jobba med bra människor.

Vad som menas med ”bra människor” låter jag bli att definiera, då det betyder olika saker för oss alla. 

Men ett citat från David Sandström (på Klarna) kanske förtydligar det något: ”En stor del av mitt jobb handlar om att skydda de som kan något från de som inte kan något.”

Det gryende ökade självförtroendet känns lika rättvist som välkommet! 

Heja marknadsförarna!

Dela blogginlägget:

Publicerad 3 September 2018

Anpassa. Förändra. Eller dö.

Mindre än en vecka kvar till valet och Aftonbladet har precis skrivit om Sossarnas nedgång – sämsta opinionssiffrorna någonsin.

Annie Lööf frustar ”Framåt” från affischer på stan.

Ulf Kristersson tar hjälp av Felix Herngren för att kopiera (?) den roliga filmen om Moderaternas Mattias Karlsson i Norrbotten. Där gick den under temat ”HjälpIda” (Mattias fru) och är klart bättre än kopian.

Hursomhelst, partierna gör väl så gott de kan.

Att säga rätt och anpassa sig till vad ”folk vill ha”. Förändra sig för att bli relevanta.

För att överleva.

Tyvärr går det, med undantag från det ”yngsta” partiet i gänget, inget vidare.

SD, som lyckats med just att anpassa sig.

Jag undrar om de andra partierna på allvar funderat över varför.

Anpassa. Förändra. Eller dö.

Vad gäller medierna undrar jag så samma sätt om de mer etablerade har funderat på varför de ”yngre” är bättre på att anpassa sig till vad folk vill ha.

SAS-Janne Carlzon hävdar i DI-podden ”Förnuft och känsla” att det inte går att bedriva en verksamhet som inte bidrar med kundnytta.

Jag tänker att om de yngre (nyare) medieföretagen av användarna upplevs som kundnyttigare är det ju detta de äldre måste attackera.

Det behöver inte vara svårare än så.

Eller, så är det precis så svårt.

Strategin kan ju inte vara att bli bättre på det man redan gör.

En strategi bör ju ledas av förändring eller anpassning eller omställning.

Helst alltihop.

Med målet att bli kundnyttigare än den som för stunden vinner mest marknadsandelar.

Låt mig exemplifiera: när SonyEricsson och Nokia tävlade om att förbättra vad de redan gjorde kom Apple med iPhonen.

Samsung var snabba att anpassa sig – och ger Apple en rejäl match.

När tv-kanalerna tävlade om att ha bästa tablån kom Netflix och HBO med ”se vad du vill, när du vill-konceptet”.

När näthandeln börjat med ”fri leverans och fria returer” syns resultatet på köpcentrens parkeringsplatser och vi får läsa om butikskedjor som tvingas till rekonstruktion.

Kundnyttigast vinner.

Anpassa. Förändra. Eller dö.

 

Dela blogginlägget:

Hösttermin och dags att koppla på jobbhjärnan igen.

I sommar har den inte ansträngt sig.

Inte kunnat.

Den, liksom kroppen i övrigt, försatte sig i dvala när klimatet från medelhavet bestämde sig för att flytta till Sverige.

Inte desto mindre har jag ägnat mig åt att läsa Hans Roslings inspirerande bok Factfulness.

Hans, vars livs mission var att med hjälp av data påvisa att världen blir bättre.

I motsats till vad de allra flesta tycker och tror:

Att det var bättre förr.

Tillsammans med medförfattarna Anna och Ola radar Rosling upp bevis på bevis för å ena sidan att utvecklingen går åt rätt håll, och å andra sidan att vi människor tror att det är precis tvärtom.

Bland annat beroende på att vi älskar att måla upp bilder i svart eller vitt.

Antingen eller.

Han har döpt detta fenomen till Gap-insikten.

-Läs boken om du inte har gjort det!

Tillbaka till jobbhjärnan.

Jag har haft förmånen att inte känna börja-jobba-efter-semestern-ångest på så många år att jag inte minns om jag någonsin känt det.

Det är lika kul som stimulerande med uppstarter.

För mig är det lika med möjligheter.

Men så dök ett meddelande upp häromdagen – som min messenger markerat som ”filtrerat” och lagt i någon slags spamkorg.

Och som visade sig vara ett uppskattande hälsning från Göran Åkestam, skrivet i oktober 2017 (!)

Det gav mig lite ångest.

Jag hade fått ett meddelande från Göran för 9 månader sedan och inte svarat = dålig stil.

Inte minst för att Göran är en av mina absoluta förebilder, med sin skarpa hjärna, briljanta penna och föredömligt sympatiska sätt.

Till min stora glädje uppskattade Göran mina inlägg här och han skrev också en lika självklar som klok tes apropå de som menar att det var bättre förr: Kanske är det så enkelt att ”Du var bättre förr” när du tänker att ”Det var bättre förr”.

Jag köper den rakt av.

Visst går det att peka på fenomen och delar i utvecklingen som för närvarande på riktigt är dåligt, men smaka på: ”Du var bättre förr”.

Inget man vill förknippas med.

Ett av mina favorituttryck när det gäller utveckling är ”you can’t push the river” – och digitaliseringen har skapat många floder som forsar fram.

De av floderna som leder till ett hav av nöjda konsumenter ska man definitivt inte försöka stoppa.

Konsumtionsfloderna.

Bättre då att se hur man bäst surfar på dem, eller kanske hur man kan bli en del av floden eller havet de leder till.

Så se till att ta med dig sommarkänslan in i höstterminen, försök hitta några bra vågor att surfa på.

Då håller du dig ifrån att bli en av dem som var bättre förr.

Annars är ett bra knep att försöka tänka tvärtom.

Vilket osökt för tankarna in på en reklam jag alltid tyckt varit toppklass, för vars varumärke jag är lojal och produkter jag inte kan låta bli att köpa.

Apple. Think Different.

Trots att de under många år dömts ut på temat ”de var bättre förr” kunde vi läsa att de härom veckan var det första företag med ett börsvärde på över 1000 miljarder dollar.

1. De tänker annorlunda – och alltid med användaren i fokus.

2. De kan konsten att få försäljning och varumärkesbyggande att bonda.

3. De vägrar vara de som var bättre förr. De ser hela tiden framåt.

Det var inte bättre förr – eller du som var bättre; det bästa ligger framför den som förmår tänka utanför ramarna, är kapabel att skilja långsiktig strategi från kortsiktig taktik, och klarar av att se differensen mellan marknadsföring och försäljning.

-Tack Göran!

Dela blogginlägget:

Sverige var sekunder ifrån att knipa en poäng mot regerande världsmästarna Tyskland.

Olyckligtvis drar då Jimmy Durmaz på sig en frispark på högerkanten precis utanför eget straffområde.

Tyskland, med 59% bollinnehav, lyckas med en lika snygg som enkel variant avgöra matchen.

Besvikelsen hos svenskarna är såklart stor – och vi får även hjälp att känna lite ilska när vi hör att en tysk ledare sprungit fram och hånat den svenska bänken efter matchen.

Till och med Janne Andersson blev ”rejält förbannad”.

Tre minuter senare, när Janne intervjuas, har han dock samlat sig och svarar sansat och klokt på alla frågor.

Men hemma i tv-sofforna har känslorna bara börjat pyra hos ett antal frustrerade svenskar som redan räknat hem den bragd de snuvades på.

Nu åker laptops och mobiler fram och det ska skrivas i sociala medier.

(Jo, jag skrev också lite, men märk väl – bara uppmuntrande).

Ämnet för frustrationen blir Jimmy Durmaz och det verkar inte finnas någon hejd för vad dessa svenskar kan skriva.

Eller ”Svennar” kanske jag ska säga, för det är inte ett kvinnligt beteende att häva ut sig hat, hot och hemskheter av all tänkbart slag.

Varför det är så?

Varför verkar just män ha förmågan att frikoppla hjärnan och låta tanken komma direkt från fingrarna?

Inte alla män, men mest män.

Medan kvinnor däremot föredrar att låta tankarna först passera hjärnan och därefter formuleras via fingrarna.

Inte alla kvinnor, men de flesta.

Det vissa verkar glömma bort är att sociala medier inte är din kompis i soffan. 

Det är en megafon som på högsta volym skriker ut allt du säger och skriver.

Föralldel ska sägas att just megafonfenomenet finns det också många som är medvetna om – och utnyttjar.

Det finns mycket med sociala medier som är positivt.

Som möjligheten att hålla kontakten med vänner och bekanta.

Att följa andras tankar och aktiviteter.

Att uttrycka sig genom skrift, bild, film och så vidare.

Och det finns mycket som är negativt.

Men inget av det negativa går i ärlighetens namn att skylla på sociala medier i sig.

Eftersom det bara är just en megafon, samlingsplats och en plattform där vi kan dela känslor, tankar, åsikter med mera.

Sociala medier är vad vi gör det till. 

Tyvärr fylls de med jämna mellanrum med sådan skit att man önskar att det gick att portförbjuda människor från nätet.

Eller åtminstone dra in deras ”körkort för sociala medier”.

Som när Svennarna börjar skriva om Jimmy Durmaz efter matchen mot Tyskland.

Inte ok. 

Om alla skulle tänka att de stod öga mot öga med den de skriver om i sociala medier tror jag många skulle nyansera sig och några rent av bita sig i tungan. 

Däremot när man tänker med fingrarna hinner inte alltid hjärnan med och ut kommer ord som inte är värdiga ens den som skriver dem.

Det gamla uttrycket: ”När orden tar slut, tar nävarna vid” passar tyvärr alldeles för för ofta väl in i klimatet på nätet, med justeringen ”När tanken tar slut, tar fingrarna vid” och det civiliserade samtalet har förlorat matchen.

Men turneringen om människans utveckling är lång och de goda krafterna så mycket större, så jag väljer att tro på seger.

Och önskar att de som ofta tänker med fingrarna lär sig att andas och formulera sig som om de stod öga mot öga med den de adresserar sina ord till.

Mer än så behövs inte för att klimatet ska bli bättre.

Dela blogginlägget:

 

(Bild: Frankie, vår hund – inspirerar oss dagligen i kärlek. Här är han trött.)

 

Cannes. VM i reklam. 

Spektakel säger vissa, koncentrat av inspiration säger jag.

Inspiration är när jag får känslan att verkligen vilja göra något. 

Egentligen spelar det ingen roll om det handlar om att vilja starta igång eller se till att avsluta. 

Det är själva drivet att agera kring något specifikt.

Startgasen.

Och bensinen.

Cannes inspirerar att vara kreativ.

Hans Rosling inspirerar att skaffa kunskap.

Malala Yousafzai inspirerar till civilkurage.

Steve Jobs inspirerar att tänka nytt.

Nu till en person som inspirerat mig under mina år som VD på mediebyrån MEC (idag Wavemaker). 

Förra året hade han det hedersamma uppdraget att leda den så kallade ”Cannes-debatten” med fokus på sport, bio och marknadskommunikation. Då världens mäktigaste i kommunikationsbranschen.

I år kommer han prata om branschens utmaningar på Cannes stora scen efter lunch på fredagen. Nu, enligt honom själv, ”en jordnöt” i jämförelse med det företag han grundade och hastigt lämnade för två månader sedan.

Sir Martin Sorrell är 73 år, men säger själv att han inte har planerat att gå i pension än på ett tag. 

”I’ll probably have a five- to seven-year bite at the cherry” säger han till Bloomberg.

Jag känner inte Sir Martin, men jag har haft förmånen att få träffa honom vid några tillfällen. 

En gång när vi fick lyssna på honom i en fireside-chat på en intern GroupM-konferens.

Den dagen var han på fyra olika ”tillställningar” i fyra olika länder, så man kunde lätt tänka att han skulle hålla sig till lite övergripande ämnen för att inte blanda ihop vad han sa till vilken publik.

Nej, som ni förstår blandade han inte ihop någonting och han var minst lika specifik och konkret som andra talare på konferensen. 

Men betydligt mer intressant.

Ett annat tillfälle var också en internt konferens, men denna gång var det ”bara” MEC.

Då jag tog chansen att maila iväg en fråga till honom på scenen (det var så frågestunden gick till).

”Vart vänder du dig för att få inspiration?”

Sir Martin, som läste upp frågan högt för alla samtidigt som för sig själv, blev tyst en stund.

Han tittade ned, sen upp – och såg ut att vara påverkad av frågan när han svarade:

”Jag inser att jag alltid har vänt mig till min pappa för råd och inspiration.

Och även om han inte lever längre är det honom jag tänker på i sådana tillfällen.”

Jag tänker att oavsett hur mycket makt en person har måste det vara viktigt att bli inspirerad då och då, vilket Sir Martins reaktion också visade.

Jag känner inte Sir Martin och jag vet ingenting om huruvida han har gjort de saker han anklagats för när han hastigt lämnade WPP.

Men jag vet att han har inspirerat mig att tänka strategiskt.

Och att han byggt världens största kommunikationsföretag, med 200.000 anställda.

Jag tror inte att vi har sett det sista av honom och det blir spännande att se vad han hittar på framöver. I bästa fall även inspirerande.

Dela blogginlägget:

Publicerad 5 Juni 2018

Frisyren som lurade alla

Det närmar sig fotbolls-vm.

”Suck” tänker vissa, ”Hurra” tänker andra. 

Jag tänker på en av världens mest lyckosamma skenmanövrar och funderar på varför det inte görs mer sådana insatser i affärs- och marknadsföringssammanhang.

Det handlar en historia värd att berätta igen om ”gamla Ronaldo” och hans gräsliga frisyr under vm 2002. 

För den som inte minns den bifogar jag en bild, så att ni kan bilda er en egen uppfattning.

I en tid då fotbollsidolers status som modelejon stod på topp dyker alltså en av världens bästa fotbollsspelare upp till vm med en frisyr som är så ful att det blir en snackis.

Vad få visste fram till för ungefär ett år sedan var att detta var en högst medveten strategi från Ronaldo. 

Frisyren tog nämligen helt fokus från hans tidigare skada, vilken fram till dess hade analyserats utan och innan av all världens fotbollsjournalister och förståsigpåare. 

Nu kunde Ronaldo få lite lugn och ro kring sin fysiska status, han kom igång ordentligt och lämnade slutligen VM som turneringens bästa spelare, skyttekung och världsmästare.

Maken till lyckad skenmanöver får man leta efter.

Vilket fick mig att tänka vidare kring att det skulle vara intressant att se fler skenmanövrar i affärs- och marknadsföringssammanhang.

Grundprincipen att på Joe Labero-vis säga ”titta här” och vifta med ena handen över huvudet så att ingen ser vad som görs med andra handen långt ned borde inte vara helt omöjlig i branscher där konkurrensen är så pass hård att man bevakar varandras minsta steg.

Kanske journalistik-baserade medier vs Google och Facebook?

Kanske Telia vs Tele2? 

Eller varför inte mellan utomhusbolagen som ständigt slåss om såväl ytor som reklamintäkter?

Det hade varit roligt att tänka tanken att DDBs klassiska Avis-kampanj ”We try harder” var en slags skenmanöver.

Att när Avis satte sin berömda slogan ”We try harder” var det kanske inte framförallt just detta de ville att kunderna skulle börja tänka på.

Utan att deras konkurrenter i allmänhet och marknadsledaren Hertz i synnerhet inte brydde sig lika mycket om sina kunder.

Så var det ju dock inte och närmre ett exempel än så har jag inte kommit när det gäller specifikt reklam. 

Därför frågar jag även här i bloggen om det är någon som har något bra exempel på reklam som varit en skenmanöver? 

Skriv det isåfall gärna i ett mail till Resumé alternativt i kommentarsfältet på deras eller min Facebook eller LinkedIn där jag lägger upp mina blogginlägg.

Dela blogginlägget:

Nästa vecka är det dags.

GDPR.

Det verkar när jag lyssnat runt lite som att, trots att det varit branschens vanligaste ord senaste 12 månaderna, inte alla är helt säkra på att de har full koll på att de har allt på plats inför den 25:e maj.

Men jag kan ha fel. Det har hänt mer än en gång förut.

Jag tänker dock att det viktigaste med GDPR inte är att alla har allt på plats just den 25:e maj.

Det viktigaste är att detta blir starten för då människors antipati för reklam börjar vända.

När företag inte längre kan spåra, jaga, retargeta och peppra målgrupper med dumma erbjudanden hursomhelst.

Utan tvingas tänka till och börja vara kreativa igen.

På kvällen den 31 juli 2009 hade jag och en kollega förmånen att vara inbjudna till Telias huvudkontor i samband med att den första iPhonen började säljas i Sverige.

Då utgjorde mobiltrafiken 0,7% av den totala webbtrafiken.

Vilket är detsamma som att vi tänker oss en fullsatt Friends Arena = 50000 människor och av dessa hejar 49650 personer på lag A medan 350 personer hejar på lag B.

Idag har de där 0,7% blivit över 50%.

Mer än varannan åskådare har börjat heja på lag B.

På mindre än tio år har vi ändrat vårt beteende och det har gått så fort och varit så självklart att de flesta av oss inte ens tänker på det.

Lika lite som de flesta av oss hade svarat att framtidens mobil borde vara en utan knappar och med ett batteri som inte håller mer än en dag om vi hade fått frågan 2008.

Verklig produktutveckling, sådan som ändrar beteenden, skapas inte utifrån vad människor säger att de skulle vilja ha.

Den skapas av någon som har förmågan att läsa av beteenden och behov – och har fantasin att komma på en lösning för dessa som är fundamentalt bättre än allt som redan finns.

Som Steve Jobs gjorde ett flertal gånger. (Vad otroligt mycket han har påverkat vårt samhälle.)

Som Carl och Bertha Benz gjorde i slutet av 1800-talet när människor skulle svarat ”snabbare hästar” om de fått frågan hur de skulle vilja kunna ta sig snabbare från plats A till B.

Om marknadsförare nu börjar titta på data på samma sätt som ovan nämnda uppfinnare tittade på behov och beteenden kanske vi rent av skulle få reklam som ger bättre effekt – och uppskattas mer.

Jo, det görs redan reklam där kreatörer fått möjlighet att ta del av relevant data och med fantasins hjälp skapa oväntade budskap som skapar såväl handling som positiva tankar.

Uppskattningsvis ungefär 0,7% närmare bestämt.

Dela blogginlägget:

Centerpartiet: ”Medmänsklighet för Sverige framåt.”

Socialdemokraterna: ”Läs om hur vi vill bygga ett starkare samhälle och ett tryggare Sverige.”

Moderaterna: ”Din röst för kortare köer i vården.”

Liberalerna: ”Framtiden är liberal.”

Kristdemokraterna: ”Vi vänder vårdkrisen.”

Sverigedemokraterna: ”Förändring på riktigt!”

Miljöpartiet: Vi vill skapa ett hållbart samhälle. Vi vill ta oss an klimatet, ge alla barn en ärlig chans i skolan och satsa på nya jobb och jämställdhet.”

Om 19 söndagar är det riksdagsval.

Inget annat parti än Socialdemokraterna har någonsin nått över 50 % i ett riksdagsval.

De har å andra sidan gjort det 2 gånger; Först 1940 med Per Albin Hansson vid rodret och andra gången 1968 med Tage Erlander. Ganska länge sedan, eller hur?

Folkpartiet peakade rejält 2002 när ”Lejonkungen” (som Lars Leijonborg kom att kallas) tog partiet uppåt till hela 13,3% – genom det taktiska språkkravet för beviljande av medborgarskap för invandrade.

Framgångar av mer strategisk karaktär är exempelvis när Moderaterna snodde Socialdemokraternas position som arbetarparti, och bildandet av Alliansen.

Och ur ett marknadsföringsperspektiv går det inte att neka till att de senaste decenniets stora vinnare är SD.

Samtidigt måste jag ställa den retoriska frågan om det inte finns fler fiaskon och besvikelser än framgångar?

Hur exempelvis ett enfrågeparti som Miljöpartiet i förra valet kunde sjunka från 7,34 % till 6,89 % – under en period när hela samhället är miljöengagerade, är med undantag av de Romsonska utspelen, ingenting annat än ett mysterium.

Jag kan inte bli annat än irriterad när jag tänker på hur sorgligt urusla dagens politiska partier är på varumärkesdrivande marknadsföring.

Dagens politiska karta är ett praktexempel på hur det blir när man tappar den långa sikten och inte förstår att vårda sina kärnvärden.

Bästa erbjudandet för stunden vinner.

Tänk dig en bransch där du vet precis vilka dina konkurrenter är och vad de kommunicerar; du har fri tillgång till varenda nyhetsredaktion i landet och fyra år på dig att stärka och positionera ditt varumärke.

Snacka om straffspark.

Som våra partier idag inte bara skjuter utanför, de lyckas missa hela kortsidan.

Till inkast för motståndarna.

Visst kan partierna få till en och annan bra reklamkampanj, men det verkar mer vara deras byråers förtjänst.

Och det hjälper dessutom föga när allt annat de kommunicerar bara är valfläsk och självklarheter.

Voffor gör di på det här viset? Skulle Astrid Lindgrens rumpnissar ha undrat.

Kan det vara så att det stora problemet för majoriteten av partierna idag är att de tappat bort sin mission?

Utan mission finns ju ingen anledning att bry sig om annat än det kortsiktiga. Taktiken.

Tack och lov är valdeltagandet fortfarande högt i Sverige – trots (snarare än tack vare) partiernas valarbete.

Och tack och lov har alla partier 19 veckor på sig att inte bara vässa sin kommunikation för att vinna valet, utan också väljarna. Förslagsvis genom att:

  1. Formulera i en mening vad deras syn på hur människors liv i Sverige bör vara (mission).
  2. Välja vilka tre ämnen/argumentationslinjer som bäst stöder missionen de kommande 4 åren – och hålla sig till dessa.
  3. Rikta kommunikationen till väljarna, inte till medier eller motståndare.
  4. Skaffa särskiljande argumentation, som även kan exemplifieras.
  5. Tänk strategiskt långsiktigt, istället för taktiskt kortsiktigt.
  6. Prioritera målgruppen Millennials,de som är mellan 20 och 35 år, och som snart utgör halva arbetskraften.
  7. Lyssna, lyssna och lyssna.

 

-Vad driver ett varumärke; långsiktigt strategisk argumentation – eller kortsiktig taktisk?

Partistrategerna verkar tro på det sistnämnda.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 16 April 2018

Den som med i leken är…

Onsdag morgon.

På skärmen som fyller scenen ser vi rymden med stjärnfall, konstiga raketer och logotyper från arrangörer, partners och sponsorer.

Det är dags för GroupMs årliga seminarium NextM, vilket öppnas av moderatorn Maddy Savage och nytillträdde GroupM-VDn Martin Hugosson.

Sammanlagt 1200 personer spenderar minst en av seminariets två dagar på Münchenbryggeriet.

Stämningen är hög och många gör liknelsen till en gigantiskt klassfest för att beskriva hur kul det är att träffa så många gamla vänner på ett och samma ställe.

Det sociala har en viktig roll i upplevelsen av dagarna, men ännu viktigare är som namnet antyder att vi nu ska få ta del av hur framtiden kan se ut när det kommer till teknik och marknadskommunikation.

På scenen ger Martin sin beskrivning av vad som kommer att hända de kommande dagarna och han prickar precis vad det handlar om:

”Vi vill att detta ska vara inspirerande, fantasifullt och lekfullt.”

Jag fastnar för ”lekfullt”.

Det gör mig glad.

Och det där med lek återkommer från åtminstone en av talarna under seminariet.

Som säger att ingen gång är vi så kreativa som i leken.

Där finns essensen i varför det är så otroligt viktigt att den kreativa näringen inte fastnar i allvaret.

Resumés utmärkta upprop och följetong #baramänniska är otroligt viktigt.

Inte bara för människors hälsa, utan lika mycket för vår utveckling.

Den som inte har tid att leka går miste om kreativitetens viktigaste näringsämne.

Det här förstår inte såna som tycker att minipingisbord inte har på en arbetsplats att göra.

”Det här är väl ändå en arbetsplats.”

Eller de som stör sig på kollegor som ”är barnsliga”.

”Vi jobbar faktiskt här.”

Eller annonsörer som pressar priser tills det krävs att man har 100% kundtid för att ens gå breakeven – men inte vill betala för odefinierat tankearbete.

”Exakt vad har du gjort under de här 10 timmarna som står uppsatt som idéarbete?”

Det är ingen slump att de bästa idéerna kommer när hjärnan får slappna av från en uppgift den varit fullt koncentrerad på att lösa.

Många har också lärt sig att de bästa idéerna kommer när de gör något annat än fokustänker på uppgiften.

Tar en promenad, dusch, går på bio eller precis när de ska somna.

Det är helt enkelt lättare att det kommer tankar som är utanför boxen när vi faktiskt är utanför boxen, och låter vårt undermedvetna hjälpa till i processen.

I läkemedelsindustrin är det ett tecken på begynnande kris om ett företag ligger på under 20% i FoU.

I kommunikationsindustrin heter FoU kreativitet, vars viktigaste näringsämne heter lek.

Och det borde vara ett tecken på begynnande kris hos den annonsör som inte kräver att minst 20% av byråns tid för annonsören läggs på kreativitet och lek.

I alla fall för den som tänker långsiktigt.

Som inser att leken är viktig för kreativiteten och måste få sin tid.

Som vill ändra attityder och värderingar.

NextM bjöd som Martin utlovade på en hel del lekfullhet i år, då publiken bland annat fick frågan om hur många som var beredda att köpa en one-way-ticket till Mars (jo, det sträcktes upp ett fåtal händer i luften).

Samtidigt var det befriande att man i år hade bjudit in talare som tydligt pekade på teknikutvecklingens baksidor:

  • Lysande cyborg-antropologen Amber Case som talade om Calm Technology och vikten av att teknik inte ska avbryta – se henne på Ted Talks!
  • Engagerade missionären Aral Balkan som uppmanade alla som jobbade på företag vars verksamhet går ut på att sälja data om människor att säga upp sig.
  • Och skarpe säkerhetsexperten Mikko Hyppönen som berättade om effekterna av virus i en värld av IoT.

Sammanfattningsvis får sägas att innan AI har tagit över jorden är det människan som driver utvecklingen.

Och apropå lek:

”Den som med i leken är får leken tåla”, tål att tänkas på när vi skapar vår framtid – både på ett globalt och ett individuellt plan när vi godkänner cookies och policies som samlar all data vi lämnar efter oss medvetet och omedvetet.

Dela blogginlägget:

”DÖD EFTER POLISJAKT. Man försökte köra på polisman – sköts ihjäl. Se dramatiska vittnesfilmen i Expressen TV.”

När vi nu ändå försöker städa hos medieföretagen kan vi väl lika bra göra det ordentligt?

Facebook visade i förra veckan prov på hur man kan agera om man har monopol på en marknad.

Detsamma gäller Google som ”inte verkar veta” hur de ska hantera det faktum att främlingsfientliga förespråkare använder deras plattformar för att sprida sitt budskap.

Det blir intressant att följa utvecklingen kring detta.

Jag tror att varken användare eller annonsörer är i fas att lämna  Facebook än på ett tag, även om Aftonbladet skriver att var tredje användare i Sverige har övervägt att stänga ner sitt konto.

Användare av det skälet att det inte finns något riktig bra alternativ till kombinationen av nätverkande skvallerplats och speakers corner.

Annonsörerna av det skälet att användarna finns där.

Klart är dock att Facebook fått sig sin första rejäla förtroendetörn i och med ”läckaget” till Cambridge Analytica.

Och att Googles strutsmentalitet skapar alltmer irritation.

Lika klart är att de traditionella, journalistiska medierna vädrar blod hos datadrakarna som slukat stora delar av såväl konsument- som reklammarknaden.

Jag vill vara tydlig med att jag tycker att granskande och källkritisk journalistik är en av våra viktigaste samhällspelare.

Och det gläder mig att se hur aktörer från denna sida mediebranschen för första gången verkar kunna samarbeta i kampen mot datadrakarna nu när de synkat sina drev.

Med det sagt vill jag föreslå att när nu kraven på ett bättre Facebook och ett bättre Google är uppe på bordet vore det klädsamt om även de traditionella medierna tittade sig i spegeln.

Igår morse var det första jag såg på mobilskärmen denna notis:

Och jag tänker såhär: Om det stämmer som Mark Zuckerberg säger att Cambridge Analytica kommit åt deras data utan hans vetskap lär det knappast vara samma sak på kvällstidningen.

Just det här Exemplet ovan blev Expressen, men det kunde lika gärna ha varit någon annan klickjagande redaktion.

Att lägga ut en artikel som denna samt pusha den med sina notiser sker definitivt inte utan en ansvarig utgivares vetskap.

Jag har svårt att se att det vanliga argumentet ”allmänintresse” håller som skydd för ett beslut att publicera den här typen av innehåll.

Som inga barn eller ungdomar med en smartphone kan låta bli att klicka på, eftersom de inte lärt sig stå emot ryggmärgsreflexen att få se, även om beteendet är lika förkastligt som tittköer vid bilolyckor.

Ett beteende som Nils Andersson Wimby skrev om här för lite drygt en månad sedan: https://www.resume.se/blogg/nils-andersson-wimby/2018/02/13/lyckan-nyttan-och-mobilberoendet/

Så – låt oss städa alla rum när vi nu ändå är igång så kanske vi kan få en mer hållbar mediemarknad.

  1. Låt bli att missbruka vår data.
  2. Säkerställ rutiner som motverkar publicering och spridning av odemokratiskt och hatiskt innehåll.
  3. Reclaim the ansvarig utgivares moraliska kompass i klickjournalistiken.

Behöver det egentligen vara så mycket krångligare än så?

Dela blogginlägget:

Publicerad 18 Mars 2018

Hanif Bali har inte begripit…

 

I presentationstekniken finns det de som menar att själva framförandet är det viktigaste.

Gester, rösten, blicken och att undvika tics som riskerar att ta bort fokus från det du vill säga.

Jag ska inte säga att jag tycker att detta är nonsens, men jag tror innerligt på att det viktigaste är budskapet.

Den som inte håller med kan ju fundera på hur mycket energi Leif GW Persson lägger på framförandet av sitt budskap jämfört med innehållet i det.

Detsamma gäller såklart reklam.

Om det du har att säga är ointressant eller ogenomtänkt spelar det ingen roll hur skicklig du är på att polera upp budskapet så att det gnistrar och blänker som aldrig förr.

Som Ninja Casinos fartfyllda försök att få oss att se det fantastiska i att vi har pengarna på kontot på en kvart.

Budskapet måste vara viktigare än uppmärksamheten – men det händer titt som tätt att vi glömmer bort detta.

Jag har funderat på hur detta kommer sig.

För radio, tv och de tryckta dagstidningarna kan ”en lyssnar-/tittar- eller läsarstorm” handla om att 8 personer har ringt in och reagerat.

Ribban ligger betydligt högre för digitala medierna.

Precis som kontakten med konsumenterna i den analoga vs den digitala medievärlden.

Väsentligt fler visar vad de tycker genom mail, artikelkommentarer och likes än genom telefon, brev och möten.

Detta har lett till att det inte bara är vanliga dödliga som blir beroende av bekräftelse i form av tummar, kommentarer och retweets.

Även journalister och politiker blir glada av positiv respons.

Ju mer desto bättre. Respons är ju kvitto på uppmärksamhet.

Den som jagar uppmärksamhet brukar i den analoga världen kallas för exhibitionist.

I digitala världen för nätexhibitionist.

När jakten på uppmärksamhet blir viktigare än vad man har att säga kan det gå snett.

Det vet exhibitionister i den analoga världen.

Det har nätexhibitionisterna ännu inte lärt sig.

Därför faller Hanif Bali nu ned från den twittertron från vilken han betraktat världen.

Han har inte begripit att budskapet är viktigare än uppmärksamheten.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 15 Mars 2018

Pengar pratar

Veckans samtalsämne i mediebranschen får nog sägas vara Facebook och Google, även om det den här gången mest handlar om Google.

Varför det ofta blir fokus på dem båda när det egentligen bara är en som hamnar i hetluften vet jag egentligen inte.

Kanske för att vi tenderar att klumpa ihop de amerikanska mediedrakarna till samma sort, eller kanske för att vi kopplar dem till samma typ av datainsamlande skrot och korn.

Hursomhelst, det finns en del tydliga signaler på ett kommande ändrat konsumentbeteende vad gäller sociala medier.

Dels genom det Jörgen Lindqvist skrev så träffande här på sin blogg i förra veckan: https://www.resume.se/blogg/jorgen-lindkvist/2018/02/28/snart-slutknarkat-i-mobilen–sa-paverkar-det-dig/

Dels för att människor börjar tröttna på innehållet i sina sociala kanaler och samtidigt komma till insikt om hur mycket data dessa medier samlar om dem.

En klok person jag känner menar att det i princip redan är god natt för Facebook, eftersom de enda som inte kommer att lämna är de som ändå inte är intressanta för annonsörerna.

Jag är inte så säker på det.

Men Google då? Hur kommer de att klara sig nu när såväl journalister som politiker vridit upp armen på dem med sitt etiska grepp?

Svar: De kommer båda att stå fortsatt starka inom hyfsat överskådlig digital tid.

Min spaning: Att journalister, opinionsledare och politiker börjar reagera är spännande men kommer knappast leda till någon större förändring vad gäller datainsamling eller etik hos varken Facebook eller Google.

Facebook för att jag tror att användandet kommer att vara fortsatt högt de närmaste par åren även om vissa väljer att minska eller logga av, vilket gör att de kommer att vara en i princip lika stor reklamkanal som de är idag.

Och Google också för att användarna finns där samt för att det är lättare för annonsörerna att ducka för etik- och brand safety-frågan än att sluta marknadsföra sig på deras plattformar.

För att vi ska få se en reell förändring hos dessa drakar kommer det att krävas att annonsörerna tar tydligt avstånd och gör sina investeringar på annat håll, vilket kommer att dröja innan de gör.

Lägger man det etiska perspektivet åt sidan är det bara att lyfta på hatten åt att såväl Facebook som Google har lyckats skapa samma beroende hos annonsörer som de gjort hos användarna.

Pengar pratar.

PS. Naturligtvis skulle en eventuell lagändring påverka mitt resonemang. DS.

Dela blogginlägget:

”Såg du om H&M pappa?”

”Vadå?”

”Att de gjort tjejtröjor med texten Girl Hero och killtröjor med True Hero.”

”Ja, jag såg det.”

”Varför blir folk så arga för det?”

”Det handlar om normer som är skeva och behöver rättas till.”

”Okej. Men varför måste man bli så arg? Har inte H&M gjort ganska mycket som är bra också? Både för jämställdheten och för Sverige som land?”

”Jo, de har de verkligen. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Jag tror inte att kränkthet och ilska leder till den positiva utveckling vi behöver.”

Jag är feminist.

Det har jag varit sedan jag läste definitionen av feminism i en artikel i Svenska Dagbladet för minst 20 år sedan, som löd ungefär såhär: ”Om du 1. Håller med att män generellt sett är priviligierade i samhället och 2. Tycker att det är fel så 3. Är du feminist.”

Därför tycker jag att mycket av det som nu händer för att skynda på jämställdheten är odelat positivt.

Och kanske hade det inte hänt om det inte vore för att vissa höjt tonläget rejält.

Utmaningen blir när ”vissa” blir så många att feminism blir synonymt med kvinnor som hatar män.

Risken som då infinner sig är att den brygga som jämställdhet vill vara mellan män och kvinnor flyter iväg och efterlämnar sig ett bredare och djupare hål än där var tidigare.

Problemet är inte att man adresserar skevheter av alla de slag. Det är hur detta görs.

För oavsett hur många likes ett aggressivt inlägg i debatten genererar i de egna leden vinner de inga nya röster.

Risken är snarare tvärtom.

Att pojkar som mina, vilka jag till min glädje och stolthet har insett har ett betydligt mer jämställt och jämlikt perspektiv på tillvaron än jag hade som tonåring, känner sig orättvist anklagade.

Och reagerar med att bli arga tillbaka.

De förstår inte varför vågen av manshat ska skölja över dem, även om de förstår att det finns fog för att den sköljer över många äldre män.

Som jag själv och min generation.

Vad ska jag säga till mina söner? Jag är feminist. Och jag tror att ilska föder ilska precis som hat föder hat.

Tillbaka till H&M.

Klart tröjtrycket kan sticka i ögonen, eftersom all kommunikation sker på mottagarens villkor.

För egen del tänker jag på vad H&M hade för avsikt med att trycka en sådan text.

Jag tror inte avsikten var att förminska flickor.

Tvärtom.

”Ännu värre att de inte ens fattar, det visar bara vad fel deras normer är” kanske vissa tänker när jag skriver så.

Det är möjligt.

Det H&M jag känner har dock på så många sätt visat att de vill ta ansvar och göra rätt att jag hoppas att de ser det som en gåva att människor har åsikter om deras tröjtryck – även om sättet de uttrycker sina åsikter på kan låta ilsket.

H&M grundades 4 år efter IKEA och har på samma sätt bidragit till att sätta Sverige på världskartan.

Jag kan tycka att det finns andra företag som förtjänar kritik på så många fler sätt än den H&M får.

Om grunden är vilken avsikt man har och vilket ansvar man tar.

Dela blogginlägget:

Jag är knappast ensam om att fundera på vad det kommer sig att alltfler tycker allt mindre om reklam.

Mats Rönne skriver exempelvis klokt om Nikes eventuella snedsteg i sin blogg hos Sveriges Annonsörer.

I motsats till vad rubriken ovan antyder kommer jag inte att skuldbelägga digitaliseringen, snarare reklamens oförmåga att anpassa sig.

Såhär:

I det gamla böljande medielandskapet var reklam det pigga, ofta färgglada, ibland lite högljudda inslaget som kom med erbjudanden och kluriga tankeställare för att få oss att drömma, handla och att ändra uppfattningar.

Inte alltid omtyckt av alla, men oftare av fler än i dag.

På ett sätt är det konstigt att färre tycker om reklam nu, eftersom hela medielandskapet idag både skriker och flashar mer högljutt och färgglatt än vad reklamen gjorde när den bröt av – med hjälp av exakt sådana medel.

Kanske logiskt ändå, eftersom reklamen som de flesta av oss upplever sig utsättas för nu försöker överrösta det nya medielandskapet – med samma medel som fungerade i det gamla.

I jakten på digital räckvidd och artikelklick har medier insett att reklamens recept på att fånga uppmärksamhet fungerar utmärkt för att locka till läsning av annat än reklam.

Min tes är att reklamen fungerar som bäst när den lyckas bryta av. Vilket, observera, inte är samma sak som avbryta.

Ett par exempel på vad jag menar:

När King och ICA lanserade Stig bröt de av i min perception genom att göra något oväntat. Likaså när de introducerade Jerry.

När den tyskdubbade granngubben med en flaska Yes i handen och ett skräckfilmsflin utropar ”Klart grabben ska diska” avbryter P & G mig.

Det handlar om tilltalet, lika mycket som om budskapet i sig.

Men det handlar kanske än mer om den mediemiljö reklamen befinner sig i?

Med skydd bakom argument som att det ska vara relevant och pricksäkert peppras produkterbjudanden över oss i kanaler där det aldrig har kostat extra att färglägga sina budskap.

Vilket det gjorde förr i exempelvis morgontidningen.

I tidningen fungerar förresten fortfarande det gamla receptet.

Detsamma gäller tv.

I det digitala medielandskapet behöver reklamen hitta ett annat recept än i tidningen och på teven (och magasin, utomhus, bio) eftersom mediemiljön på så många sätt liknar reklamens eget ursprungsrecept.

Kan det vara så enkelt att när reklam och redaktionellt byter recept i det digitala medielandskapet blir effekten bättre och irritationen minskar?

Jag har hört sägas att både Hans Brindfors och Ulf Sandberg ofta använde uttrycket  ”När alla andra skriker: Viska.”

Det ligger mycket i det.

Men om ett helt medielandskap skriker kanske det inte räcker med bara viskningar.

Och det vore väldigt konstigt om det inte skulle kunna gå att hitta ett nytt, bättre recept – anpassat för det digitala medielandskapet. Börja andas det nya medielandskapets friska luft, och undvika digitala drunkningsdöden.

Genom att läsa mellan raderna i all data som finns tillgänglig och genom förståelse för hur människor fungerar kommer reklamen snart ha kommit upp till ytan igen.

Och återfår sin förmåga att få oss att drömma, handla och att ändra uppfattningar.

Den gamla sanningen att all kommunikation sker på mottagarens villkor är mer aktuell än någonsin.

Att bryta av är inte samma sak som att avbryta.

Dela blogginlägget:

Publicerad 20 Februari 2018

Har BCG konsulterat sin sista ko?

I helgen hörde jag något om Karolinskas misslyckade inköp av konsulthjälp igen.

Jag ska erkänna att jag blivit i princip totalt avtrubbad av dylika nyheter på grund av mediers ihärdiga och ensidiga rapportering av hur sopiga ledningen på Karolinska är.

Och Moderaterna i Stockholm som godkänt Karolinskaledningens upphandling.

Ett slumpmässigt utvalt citat från media: ”Det här är inget slarv. Det handlar om ideologi och det handlar om två förkortningar, OPS och VBV.” /Aftonbladet i en ledare i december 2017.

OPS betyder ”Offentlig-privat samverkan” och VBV står för ”Värdebaserad vård”.

Nåväl, dessa förkortningar har ingenting med mina funderingar att göra.

Förutom just ordet ”värdebaserad”, som vi kan komma tillbaka till strax.

Hur kommer det sig att Karolinskas och Moderaterna i Stockholms respektive ledningar samt varumärken av media och opinion rullas i tjära och fjädrar, medan konsultbolaget BCG kommer undan med att bara vara konsultbolaget BCG som tagit hutlöst betalt?

Låt gå för att de förstnämnda med all rätt får kritik för att de verkar ha svårt för att både räkna och göra upphandlingar, men vem kommer någonsin igen vilja anlita ett så totalt skrupelfritt konsultbolag som BCG?

Som möter besökarna på deras hemsida med meningen: ”We partner with our clients to deliver sustained impact.”

Sustained impact. Jo tack, att mjölka ur över en kvarts miljard ur kassakon Karolinska, utan att skämmas har sannerligen givit en inverkan som kommer att vara länge.

Om någon därute tycker att ”BCG bara gjort sitt jobb” eller ”varit affärsmässigt slipade” måste jag få protestera.

För oavsett hur okunnig en uppdragsgivare må vara och oavsett hur mycket jobb en konsult har att göra finns det något som heter anständighet. Och att vårda sina uppdragsgivare – samt visa lite vördnad.

Speciellt vad gäller vård som är Baserad på Värde.

När det kommer till BCGs egna värden har de sammanfattat dessa i följande 9 punkter: Integrity, Respect for the individual, Diversity, Clients come first, The strategic perspective, Value delivered, Partnership, Expanding the art of the possible, Social impact.

Ja, ni märker själva hur man liksom går igång på dessa värden kopplat till Karolinska.

Det går utan problem att kommentera vartenda ett av dem, men vi kan väl nöja oss med att konstatera att de kryssat i såväl rutan för ”Social impact” som Expanding the art of the possible” med en fet svart tuschpenna av slaget permanent marker.

BCG – må ha ”uppfunnit” en av konsultvärldens mest citerade modeller i sin berömda matris.

Men de kommer med uppdraget för Karolinska för alltid bli ihågkomna som de girigaste av de giriga bland konsultfirmor.

Måtte de ha mjölkat sin sista ko!

Dela blogginlägget:

Utöver att jag köpte med mig rökt (och vacuum-förpackat renkött för det närmaste 3 årens förbrukning – samt en lika svindyr som sylvass kniv att stilenligt kunna skära upp denna delikatess) diskuterade jag bland andra med Olle Nordgren som jobbar med personlighetstester baserat på ett verktyg som heter Caliper.

Vi kom in på vikten av företagskulturer – värderingar, attityder och beteenden – som han hade mycket spännande information om – och som triggade igång tankarna.

Till exempel berättade han om en vän till honom som intresserat sig för att jämföra livslängden på en teknik jämfört med en anställd.

Han gav ingen exakt siffra, men att en genomsnittlig människas arbetsliv varar längre än en tekniks livscykel i dagens utvecklingstakt säger sig självt.

Samtidigt måste nog erkännas att vi oftare är mer fascinerade av teknik än av människor.

Dessvärre. För det är ju i människors utveckling framgången ligger, eller hur?

Och visst, framtidens arbetsmarknad tillhör ju maskinerna så för all del – bättre att låta sig fascineras än att sälla sig till bakåtsträvarna.

Men tänk om det skulle kunna gå att driva utvecklingen ännu snabbare.

Tänk om vi lärde oss – verkligen lärde oss – hur man jobbar med humankapitalet. Och faktiskt premierar begåvningsreserven framför specialisterna.

”Begåvningsreserv är en grupp personer som anses ha potential att utvecklas till elit, till exempel inom sport, på ett företag eller i den akademiska världen.

Uppskattningen av begåvningsreserven är en uppskattning av humankapitalet, och visar på organisationens möjligheter att möta framtida utmaningar.”

Ovan citat är saxat från Nationalencyklopedien – och som jag tycker säger det mesta om en extremt viktig grupp medarbetare som aldrig någonsin kan få för mycket uppmärksamhet.

Begåvningsreserven – är ju faktiskt de som driver ett företags utveckling.

Tänk om det är lite för lätt att byta ut gamla specialister mot nya och att de som egentligen är de mest utvecklingsorienterade inte ens är specialister.

Det skulle inte förvåna mig om vissa företag plötsligt står där yrvakna och undrar vad som hände när deras snabba färd mot toppen abrupt avstannade och de ser sig omkörda av den något trögstartade men mer metodiske konkurrenten.

Den konkurrent som sätter medarbetarnas utveckling främst.

Som ser sin personal som en investering värd mer än den nya (kortlivade) teknik som står runt hörnet.

Och ser till att dessa får den utbildning som krävs för att behärska det ständigt nya.

Företag och ledare som fortsätter att jobba med sina medarbetare vet var deras begåvningsreserv finns.

Naturligtvis finns det specialister i begåvningsreserven, men inte enbart.

Det är en sak att kunna mer än de flesta om ett litet specifikt område och en annan att vara nyfiken och otålig samt ha förmågan att se större perspektiv.

Olle satte igång denna tanke om humankapital och min fundering handlar om att detta kanske är något som lite grann glömts bort på många ställen idag?

Och att de organisationer som bäst tar hand om sin begåvningsreserv är framtidens vinnare.

Dela blogginlägget:

 

”Vi människor får problem med att förutspå vad som kommer att hända eftersom vi är vana att tänka linjärt, medan utvecklingen nu är exponentiell.”

”Om du viker ett papper 42 gånger når det upp till månen.”

Ovan två citat är flitigt använda exempel som syftar till att få oss att förstå att utvecklingen som sker nu är galet snabb – och därmed inse att det är dags att börja vakna och tänka mer, större tankar i väsentligt högre tempo.

Okej, alla kan inte kunna allt men det gäller att veta vad man måste kunna, vilket bygger på vad man gör och vad man vill göra.

I vår bransch – om man vill vara generalist eller specialist.

Jag tänkte under resten av detta inlägg uppehålla mig lite kring marknadschefens roll, för jag tänker att det är runt den det blåser mest.

Låt oss börja med att slå fast att marknadschefen behöver vara generalist, men inte i bemärkelsen att kunna lite om mycket.

Den nya tidens marknadschef behöver kunna så mycket som möjligt om så mycket som möjligt.

Nej, inte en lätt uppgift alls – men å andra sidan är det inget nytt att det kräver sin kvinna och man att lyckas i rollen som marknadschef.

Någon gång i samband med finanskrisen i början av 90-talet kom vågen av ekonomichefer med kostnadsfokus sköljande över marknadsavdelningarna.

Marknadschefens bästa kompis försäljningschefen jobbade vidare på sin kant och var mest glad att ekonomichefen inte kom för nära säljavdelningen.

I början av 2000-talet följdes den av vågen av inköpare som skulle visa marknadsavdelningar och dess leverantörer hur förhandlingar gick till.

Försäljningschefen är fortsatt glad att få vara i fred.

Samtidigt från andra hållet började en liten IT-våg och en krusning av den digitala våg som senare kom att växa sig till vad den är idag då dessa olika vågor kolliderar över marknadsavdelningen likt Skagerak och Kattegatt gör i Skagen.

Där marknadschefen simmar omkring och försöker hitta fyren som ska leda företaget på sin resa utan att gå på grund.

Uppe på torra land står VD, styrelse och aktieägare med krav på ökad försäljning och ute på havet kryssar såväl kända konkurrentfartyg som osynliga disruptionsskepp redo att ramma den rikedom marknadschefen förvaltar.

Försäljningschefen är ambivalent eftersom kraven på marknadschefen alltmer kommit att handla om snabbare avslut och allt mindre om att bygga värde i bolag och produkter.

För att klara en seglats måste skepparen behärska alla moment på sin båt, även om arbetet görs av ett helt team.

På samma sätt måste marknadschefen behärska alla moment på sin avdelning, även om arbetet görs av ett helt team.

Såhär:

  1. För den som idag har pausat tankarna kring långsiktigt varumärkesbyggande kontra kortsiktig performance marketing blir det allt svårare att hålla kursen.
  2. Samma för den som inte egentligen vet vad som är bäst: att sköta den programmatiska handeln via byrå eller inhouse?
  3. Eller har delegerat ansvaret att förstå vilka som är de bäst lämpade tekniska plattformarna för att kunna integrera CRM, första- andra- eller tredjepartsdata i alla kanaler.
  4. Som inte riktigt tagit tag i implementeringen av gdpr enlig juristens eller marknadens krav.
  5. Vacklar mellan att fokusera på ROAS eller ROI.
  6. Inte vet om man ska prioritera idéarbete eller morgondagens säljdrivande reklam, nå in eller nå ut, eller både och.
  7. Och allt detta tillsammans, men först efter att ha fått VD:s och övrig lednings godkännande.

Om allt detta kan man som marknadschef med viss rätt ha åsikter.

Men framförallt behöver man säkerställa att man kan alla moment på sin avdelning.

Och om man inte behärskar dessa behöver man snabbare än snabbt lära sig dessa.

Tåget går nu. Och det är det inget lökigt X2000 vi pratar om här, utan en rymdraket på räls.

 

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 16 Januari 2018

En opinion kan inte vända en opinion

Så var det valår igen och vi kommer att överösas med opinionsmätningar av alla de slag.

Tjatigt men ändå intressant för alla oss med intresse för varumärken. Eftersom varumärken byggs och rivs med samma mekanismer som opinioner.

Opinion. Åsikt på engelska.

Mekanismerna är enkla, med opinionsbildare i toppen där en åsikt skapas, opinionsledare därunder från vilka åsikten förs ut – till opinionen. Massan.

Vill man skapa en opinion gör man det genom opinionsbildarna. Vill man påverka opinionen gör man det genom opinionsledare.

Vilket går att exemplifiera med Peder Fredricson, som igår vann Jerringpriset för andra året i rad – till mångas glädje och andras irritation.

I ridsportens värld är Peder en opinionsbildare genom sin status som en av de absolut bästa i världen i snart 30 år – och en många svenskar ser upp till.

De många ridklubbar som finns i landet är opinionsledare, vilka har kraftsamlat, satt megafonen till munnen och uppmanat sina respektive medlemmar (opinionen) att rösta på Peder.

Bevisligen finns det just nu ingen annan svensk idrottare med fler aktivt engagerade fans än Peder, vilket får åtminstone mig att lyfta på hatten för honom.

Ett praktexempel på opinionsledarnas kraft.

Ett annat exempel är dreven runt Alexander Bard och H&M, som snurrar på ordentligt med hjälp av nyhetsmedier och sociala medier som likt kugghjul driver varandra.

Just nu ser det ut som att Alexander verkar landa på fötterna medan H&M har det fortsatt jobbigt. Varför?

Låt oss betrakta dem båda som varumärken, vilkas image byggs av deras värderingar och handlingar.

Vilka är likheterna och skillnaderna mellan dessa?

Bland annat att Alexander vill vara kontroversiell och provocera människor medan H&M vill motsatsen. Och att Alexander ser sig som elit och H&M som folkligt.

Men kanske mest att Alexander inte bryr sig särskilt mycket om vad människor i allmänhet tycker om honom medan det är tvärtom för H&M.

I detta fall har den ena hamnat i blåsväder på grund av medvetna handlingar medan den andra gjort det på grund av omedvetna handlingar.

Är det inte konstigt att det är den med medvetna handlingar som ser ut att klara sig bäst?

Nej, inte ur perspektivet hur opinionsbildning går till.

Dels är Alexanders ställning som opinionsbildare starkare än H&Ms just nu. Och dels har opinionsledarna under H&M inte dragit upp volymen på sina megafoner lika högt som Alexanders dito.

De röster vi hör mest runt H&M kommer från opinionen.

Och en opinion kan inte vända en opinion.

 

 

Dela blogginlägget:

Nytt år, nya buzzwords och nya akronymer – tjoho!

För några år sedan var DSP, DMP och SSP de absolut viktigaste förkortningarna att hålla koll på om man jobbade på mediebyrå eller marknadsavdelning.

Visste man inte vad dessa stod för betydde det ju att man inte förstod hur RTB gick till… Nästa buzz var tack och lov lite enklare att förstå; Nu skulle alla börja prata om AI och bottar.

Observera att det viktiga här är att man inte säger ”robot”, utan ”bot” eller i plural ”bottar”. -Den som säger ”robot” har inte fattat…

För det handlar om att kunna alla orden, alla akronymerna och viktigast av allt – att kunna uttala allt på rätt sätt.

Eller?

Jag tror inte att jag är ensam om att inte alltid orka, eller ens hinna med, att mer än skrapa på ytan vad gäller det nya innan det kommer något ännu nyare.

Förutom att bara göra ingenting ägnade jag lite tid under mellandagarna åt att förstå det här med blockchains och att prata GDPR med några kompisar.

”Det är väl inget nytt”, tänker du kanske och möjligen hör du till den minoritet som faktiskt kan förklara innebörden av dessa begrepp på ett sätt som gör det begripligt för mig och andra som vet bara på ett ungefär vad det handlar om.

Alltså på ett något djupare och mer konkret plan än att bitcoins är byggt på blockchain-teknik och kommer att förändra världen samt att GDPR handlar om att företag inte längre kommer att kunna spara personuppgifter på samma sätt som tidigare.

För så långt tror jag att de flesta är med på noterna.

Och här kommer möjligheten för den som vill sticka ut: -så långt tror jag att de flesta nöjer sig kunskapsmässigt.

Att fördjupa sig mer än så blir specialisternas sak, vilket leder till ett överdrivet behov av nya specialister.

Eller är det så simpelt att vår bransch är världsmästare i att göra enkla saker svårt, att suga upp nya engelska uttryck och att vi känner oss lite speciella när vi kan rabbla akronymer som bara de som är i vår ankdamm förstår? Och att det är specialisterna som gör att man kan tjäna pengar.

Nej, avslutningsvis byter jag perspektiv och tänker att vår jakt på de senaste uttrycken i grunden handlar om en nyfikenhet och vilja till utveckling.

–Vad mycket mer och snabbare vi skulle utvecklas om vi alla gör vad Gunde Svan gjorde när Kjell Enhager frågade vad han hade för vision: ”-Vad menar du med det då?” frågade Gunde, vilket fick Kjell lite ur balans och att fundera på vad han egentligen menade med ordet ”vision”. Kjell svarade efter viss tankemöda att det han menade var vad Gunde hade för långsiktigt mål? ”–Varför säger du inte det då?” frågade Gunde.

När man förstår innebörden av ett ord blir det mindre komplicerat och för den som tror på att all kommunikation sker på mottagarens villkor gör det att du kan förklara saker så andra förstår.

PS. Blockchains och GDPR kommer att förfölja oss som ”viktiga ord att uttala med jämna mellanrum” även under 2018. Till det kommer ”Cyborg” att få en mer framträdande plats, eventuellt i anslutning till den ökande användningen av uttrycket IOT. DS.

Dela blogginlägget:

Publicerad 13 December 2017

Hej Tomten!

Det är jag igen.

Först vill jag tacka så jättemycket för att du hjälpte till med förra årets önskan om att det sunda förnuftet skulle komma tillbaka till vår bransch. En svår önskan som jag tycker du lyckats uppfylla över förväntan.

Till 2018 skulle jag bli jättejätteglad om du kunde ordna så att branschen blir lite mer eftertänksam. (Observera: inte långsam, men eftertänksam.)

Såhär:

1. De senaste 10 åren har varit ett veritabelt virrvarr av reklam, pr, content, influencers, native och allt vad det heter förmedlat genom bilder, ljud och videor som sköljts över konsumenter och kunder så till den grad att antalet positiva till reklam har minskat inte till hälften men en tredjedel (från 54% till 18%) enligt Sveriges Annonsörers egna undersökningar. Sedan 2011 har medieinvesteringarna ökat med 16% samtidigt som priset för traditionella mediers reklamutrymmen på många håll har minskat. Kort sagt: det vräks ut reklam och allt fler gör vad de kan för att slippa se den, genom adblockers och prenumerationer på reklamfria tjänster.

2. Genom att nyttja den data som finns tillgänglig kan vi direkt se vem som sökt eller fastnat lite extra länge på en viss produkt eller tjänst – och därmed förse dem med ”relevanta erbjudanden”. Måttet på om dessa erbjudanden (reklam) är framgångsrika stavas konvertering, vilket utgör grunden för vilka kanaler som sållas bort och vilka som prioriteras upp. Kort sagt: den kortsiktiga försäljningen blir sanningen för vilken reklam som fungerar bäst. Heltokigt, vilket bland annat går att läsa i Jan Lindforss utmärkta LinkedIn-inlägg här.

3. Om alla tittar på samma data och agerar utifrån vad de ser är det kanske inte så konstigt att priset blir det största konkurrensmedlet för många. Istället för att leta efter konkurrensfria luckor i marknaden tenderar många företag att följa varandra i såväl erbjudande som medieval. Lite som när man går förbi Hötorget strax innan stängning och varannat stånd ropar ”HALVA PRIS”, eller som scenen i Hitta Nemo där måsarna börjar ropa ”MIN! MIN! MIN! MIN!” i näbben på varandra.

Tomten, jag önskar att fler annonsörer är mer rädda om sina reklampengar 2018. Jag menar (verkligen) inte att de ska spara eller dra ned på sina investeringar, utan vara mer noggranna med dem. Tänka efter på vilket/vilka sätt de kan särskilja sig bättre från sina konkurrenter, hur de kan få kunderna att uppskatta deras reklam istället för att bli irriterade på den och kanske framförallt hur de kan göra djupare analyser av sin data så att de hittar luckorna deras konkurrenter inte orkat leta efter.

Du förstår Tomten, reklam är tillväxtens motor och om vi inte börjar ta till oss de signaler vi får finns risken att den snart får samma status inom marknadsföring som dieselbränsle har i bilbranschen.

Dela blogginlägget:

När dagstidningarna i begynnelsen av internet la ut sitt innehåll på webben tänkte de nog inte på att de parallellt påbörjat processen att ge bort sin intäkt för prenumerationer och lösnummerförsäljning (till telekomindustrin).

Och än mindre att de skulle äventyra annonsaffären (på grund av minskat antal tidningsläsare samt konkurrens från helt nya verksamheter).

På den tiden var den stora frågan bland medieföretagen om man skulle satsa på att vara ”distribution” eller ”innehåll”.

I enlighet med ”gräset-är-grönare-på-andra-sidan-principen” ville distributörer satsa på innehåll medan de som var starka på innehåll ville bli bättre på distribution.

Vi spolar fram tiden 5 år och video-/DVD-uthyrningsbutiker bommar igen i samma takt som Svenssons barn lär sig ordet BitTorrent och vad det är bra till.

Fulstreamingens förlaga: fulnedladdning – blir ganska stort tills lagens långa arm slutligen får ett skapligt grepp om grundarna av The Pirate Bay ytterligare 5 år senare.

Folk har dock vid det här laget fått rejäl smak på att nyheter och film ska vara gratis. Och tämligen fritt från reklam.

Vi spolar fram 5 år ytterligare och nu finns bokstavligen hela internet i var kvinnas och mans ficka, fullt tillgängligt när man vill var man vill.

Med detta skulle man kunna tro att mediemarknaden har krympt hos såväl konsumenter som annonsörer, vilken den alltså inte har gjort.

Tvärtom.

IRMs rapport ”Hushållens medieutgifter” som kom i fredags visade att vi i genomsnitt lägger 20.500kr per hushåll på medierelaterade utgifter. Det finns en bra artikel i DN Kultur om rapporten.

Det ger en marknad på nära 100 miljarder, jämfört med 78 miljarder 2011 vilket är en tillväxt med ungefär 28%.

Under samma period har medieinvesteringarna vuxit från 32,6 till 37,8 miljarder, dvs 16%.

Att tillväxten i mediebranschen (och mer än så) sedan har gått till telekom- som teknikföretag kanske inte är mer än rätt då det är dessa som stått för den stora utvecklingen i medieindustrin de senaste 25 åren?

Men när kraven på kvalitativt innehåll åter ökar kanske vi får se de traditionella medieföretagens krökta ryggar resas räta igen.

Distribution eller innehåll, det är frågan?

Dela blogginlägget:

 

Sedan Google införde ”auktionsmodellen” på mediemarknaden, har de senaste åren även ”börsmodellen” etablerats under begreppet ”programmatiska köp”.

En effekt av detta är att antalet affärer – transaktioner – har ökat mer än vad som går att greppa, en annan att det finns mer att följa upp än tidigare.

Fokus har blivit på så många reklamkontakter till så lågt pris som möjligt.

Vilket har lett till uppfattningen att det viktigaste är hur köpet går till – inte placeringen, och definitivt inte innehållet i reklamen.

Därtill har grundvärdet av en generell reklamplats devalverats så till den grad att man har råd att bara vräka på. Förr eller senare når man ju in med sitt budskap.

Voffor blir det på dette viset?

  1. Antalet tillgängliga reklamutrymmen snuddar till det oändliga. De normala marknadskrafterna är satta ur spel.
  2. Medan man tidigare upplevde att det var något speciellt med att placeras first in break, ha sin annons på sidan 3, få loss de bästa utomhusplaceringarna och så vidare – ligger det speciella idag i att säkerställa Den Rätta Mixen auktionerade och automatiserade köp.
  3. Får man bara ut sitt erbjudande tillräckligt mycket på tillräckligt många ställen, bör det rimligen träffa rätt i köpcykeln hos tillräckligt många.

Konsekvens: Man blir inte lika ”rädd om sitt medieutrymme”. Inte lika noggrann med vad man ska säga.

En stor del av dagens tillgängliga digitala reklamutrymme kan liknas vid snabbt uppdrivna kycklingar i brutalt små burar; utan etisk eftertänksamhet förser vissa aktörer marknaden med produkter som köps för att det är billigt och ger en kortsiktig mättnadskänsla.

En katastrofal utveckling för alla som tror på kraften i bra kommunikation, men en bra för alla som bekänner sig till religionen: kortsiktig ROMI.

Om fundamentet till detta är den oändliga tillgången på reklamplatser kan vi inom en snar framtid få se en förändring, för snart är det kanske åter medieutrymmet som är guldet.

I samma takt som Alexa, Siri och andra röststyrda tjänster tar plats i människors vardag kommer vi se en minskning av den skärmtid (minskat antal reklamplatser) dessa tjänster ersätter.

En fråga till Alexa kommer sannolikt inte att resultera i att vi först får en reklamtruddelutt och sedan svaret på vår fråga.

Och ”Finns det någon relevant reklam redo för mig?” Är knappast en trolig fråga vi kommer att ställa till Amazons uppgraderade motsvarighet till Apples Siri.

En sådan utveckling skulle kunna leda till att vi blir mer rädda om vårt reklamutrymme igen.

Att det är medieutrymmet som är guldet skulle gynna såväl de medier som fortfarande har annonsutrymme att sälja som de kreatörer som har förmågan att skapa kommunikation som når in – och inte minst konsumenterna som slipper bli dränkta med reklam de inte vill ha.

När antalet möjliga reklamplaceringar blir färre kommer reklamen bli bättre och reklamtröttheten att minska.

 

Dela blogginlägget:

Första gången jag besökte Sime var för 10 år sedan och den genomgripande känslan då var att vi som var där var lite speciella. Vi fick höra saker som andra inte fick.

Entreprenörskap, digitalisering och marknadsföring i en perfekt mix, framfört av kända och okända mer eller mindre coola talare. Jag gillade det och har därför återkommit till Sime ett flertal gånger sedan dess.

Ett antal år efter mitt första Sime-event har jag också haft förmånen att få åka till San Fransisco vid ett par tillfällen och besökt några av vår tids mest framgångsrika företag och universitet samt varit med om att arrangera NextM (GroupMs Martech seminarium).

Framförallt har jag gillat när jag fått chansen att lyssna på riktiga rockstjärne-föreläsare med strålande närvaro och självförtroende som charmar publiken. Som lägger långsiktiga prognoser, bjuder på sig själva och intressanta och genomtänkta tankar.

På Sime i år slogs jag av den starka känslan av att alla vill bjuda på kunskaper. Inga divalater, inga rockstjärne-wannabes så långt ögat kunde nå.

Techvärldens gemenskap och inställning har alltid haft denna generösa inställning: att man delar med sig. Och nu börjar denna inställning smitta av sig även på marknadsförare och entreprenörer.

Åtminstone var det så på Cirkus igår.

Ola Ahlvarsson öppnade 2017 års event med att berätta hur hans och Christoffer Granfelts Sime-resa började på 90-talet vilket är en härlig historia om två entusiastiska entreprenörer som ville fortsätta att ge till andra vad de hade fått av Sime.

Ola fortsatte med att testa en ”kokain-disrupter” live, bjöd in CNN’s digitala stjärnreporter Laurie Segall på scen och tillsammans ringde de upp Peter Vesterbacka från Rovio som var med oss på storbildsskärmen.

Allt i ett hisnande tempo och hela tiden med en prestigelös och bjussig vilja att dela med sig av så mycket som möjligt.

Exempelvis Kees de Jong, en Holländsk serieentreprenör, som hjälper startups att växa (scale up). Jag tror att Kees gladeligen hade kunnat ge bort alla tips, tricks och råd han har gratis – bara tiden hade funnits. Nu gav han så mycket han hann på de minuter han stod på scen.

Ett tips för den som vill växa sin firma är att söka på ”The Rockefeller Habits”, som varit en stor del i Kees framgång som entreprenör.

Okej, visst kan det vara fängslande med ”rockstjärnor” och divor som vet och utstrålar att de kan sin sak bättre än alla andra. – Vem gillar till exempel inte Zlatan, även om vi nu kommer att få dras med otaliga opinionsundersökningar huruvida han borde vara med i VM eller inte?

Men det är också väldigt inspirerande att se fler och fler som vill dela med sig av sina lärdomar och erfarenheter utan prestige eller baktanke.

Kanske är just detta technördarnas absolut viktigaste bidrag till samhällsutvecklingen.

Någonting stort håller på att hända – vem vill inte vara med?

 

 

Dela blogginlägget:

I förra veckan blev detta klassiska citat själva DNA:t i Expressens sätt att dra på med nyheten kring Löfvens minskade stöd och Kristerssons ökade dito.

Det var Björn Fridén på ”Mediebruset” som uppmärksammade mig på detta i sin utmärkta redovisning av hur Expressen växlat ut på de stora förändringarna i opinionssiffrorna mellan oktober och november.

Med den lilla, redovisade men väl undangömda, detaljen att själva mätmetoden ändrades i månadsskiftet och att det således är lite äpplen och päron över hela jämförelsen månaderna emellan.

Nu är det väl inte något nytt att kvällstidningarna tar i och hittar vinklar på sina nyheter som gör dem större och mer intressanta än de kanske ibland är.

Detta fick mig dock att reflektera lite över hur vi använder oss av statistik idag jämfört med för inte alls särskilt länge sedan.

Själva poängen med statistik är som bekant att få grepp om hur många som är, tänker, tycker, gör osv på ett visst sätt.

I de fall man inte kan fråga alla man vill fråga görs ett representativt urval till vilka en fråga (eller fler) ställs för att sedan räkna om vad dessa svar betyder på totalen i hela befolkningen – eller i en specifik målgrupp.

För att statistiken ska vara någonting värd krävs att undersökningen är valid och reliabel. Validitet = mätinstrumentets förmåga att mäta det vi vill mäta, reliabilitet = pålitlighet, dvs okänslighet för slumpens inverkan.

Att förlita sig på en undersökning som inte är valid och reliabel, kan leda till att man blir överraskad av att världens mäktigaste land plötsligt fått en pajas till president.

Jag kan ha fel, men jag tycker mig ana att själva syftet med undersökningar och statistik har förvridits i ungefär samma takt som möjligheterna att göra undersökningar har ökat.

Jag undrar om det har blivit med statistik som med varumärkesbyggande: att det kortsiktiga här-och-nu-perspektivet har tagit över?

Att intresset för att ta reda på hur något är har ersatts – till att bevisa en tes.

(På sätt och vis samma dilemma som journalistiken periodvis ställs inför.)

Idag kan vem som helst sätta upp en webbaserad undersökning. Och vem som helst gör det också. Idag kan vem som helst publicera sig. Och vem som helst gör det också (se bara på mig).

Detta i sig är på många sätt väldigt befriande samt positivt. Så länge mottagaren förstår syftet med informationen.

Och att den som undersöker något vet att bara för att statistik är data, är inte data statistik.

I mediebranschen har Orvesto länge varit den källa och databas i vilken alla som betalat för det kunnat grotta ned sig hur mycket som helst.

Det finns verkligen mycket att vrida och vända på.

Dessutom är det en mycket trovärdig källa tack vare sin statistiska säkerhet.

Till Orvesto har vi vänt oss när vi velat få koll på räckvidder i medier på alla längder och bredder samt till exempel hur många som planerar att köpa en ny tvättmaskin inom de närmaste 2 åren och så vidare.

Orvestos styrka är dess stora urval med 45000 svarande ur ett slumpvist urval av Sveriges befolkning samt att man är oberoende. Dess svaghet är att undersökningen görs vid 3 tillfällen per år, vilket innebär att datan inte är dagsfärsk.

Nu finns det data överallt, som dessutom kan vara mer eller mindre dagsfärsk när det är det viktigaste.

Och här har vissa medier sett sin chans att skrapa fram snyggare siffror samtidigt som annonsörer upptäckt att de kan ta reda på vad som helst närsomhelst.

Men i jakten på fina siffror och ”vad som helst närsomhelst” finns en stor risk, förutom det uppenbara att det man får fram varken är valitt eller reliabelt.

Nämligen att man fastnar i att leta bevis för något man vill ska vara sant här och nu, men tappar bort sig i vart man är på väg.

Fokus på den långa sikten – enda vägen till långsiktig framgång.

Dela blogginlägget:

Publicerad 29 Oktober 2017

När konkurrenterna gör si…

I tider av förändring, är det kanske inte så konstigt att det infinner sig en viss osäkerhet här och där. Till exempel hur företag ska göra för att bäst driva tillväxt.

-Hur ofta hör vi inte att ett företag vare sig har en uppdaterad affärsidé, eller ett kundlöfte som tydligt skiljer sig från konkurrenternas?

Det som däremot är väldigt tydligt är att alla ska sälja mer än de gjorde förra året.

Kanske går det bra ändå bara man jobbar lite hårdare.

På en marknad där konkurrensen är total och kundernas val oändliga är det märkligt att så många företag ger sina kunder priset som främsta skäl till köp – och att så få försöker särskilja sig från sina konkurrenter.

Utifrån det vi ser i form av reklam är det inte särskilt långsökt att tänka att alla företag i en bransch har tillgång till ungefär samma data – och tolkar denna på ungefär samma sätt.

Det vill säga, man gör ungefär likadant som sina konkurrenter.

En annan förklaring till likformigheten (förutom tillgången till samma data som tolkas på samma sätt) skulle kunna vara rädslan att göra fel.

En ängslan att sticka ut på ett sätt som skulle kunna få negativa konsekvenser känns inte bra.

Säkrare att inte sticka ut alls.

Man vill ju inte råka ut för att företagsledningen, eller styrelsen, undrar vad det finns för tanke med att göra något annorlunda än konkurrenterna.

Följa-John-beteendet gäller även medievalet. Om konkurrenterna går med tv-reklam måste det ju fungera, så då ska vi också gå med tv-reklam.

Om konkurrenterna lägger 20 % av sin budget på sökordsmarknadsföring så måste det ju fungera, så då ska vi också lägga 20 % på sökordsmarknadsföring.

Och buda på samma ord.

Om konkurrenterna tar fram ett Halloween-erbjudande måste det ju vara genomtänkt, så då ska vi också ha ett Halloween-erbjudande.

Att göra som konkurrenterna kan vara framgångsrikt framförallt när man har en markant större budget än dem, så att man kan ”outspend them” helt enkelt.

Och för all del, om du är marknadsledare i en kategori vet vi att du tjänar på när konkurrenterna gör reklam – även om de försöker kapitalisera på dig genom att kopiera hur din reklam ser ut.

Jag tror dock mer på att fundera på hur man kan särskilja sig i sin kommunikation.

Håkan Olofsson och Lasse Källgren på byrån Tank, pratade om vikten av att erövra ett ”temporärt monopol” redan i slutet på 90-talet, när jag träffade dem första gången.

Jag kom att tänka på detta när Kjell A Nordström nämnde just värdet av att försöka skapa ett ”Temporärt monopol” på Allerdagarna förrförra veckan.

Eller som både Håkan, Lasse och Kjell också kallar det: positionering. Gör man sin läxa ordentligt kring positionering så kommer man på köpet ha uppdaterat sin affärsidé, vision, strategi, och skapat ett kundlöfte som skiljer sig från konkurrenternas.

Men visst finns det ett och annat bra exempel på företag som skiljer ut sig. Klarnas kommunikation i ”betalningsbranschen” är ett tydligt och bra exempel på detta.

Fel hanterad blir marknadsbudgeten inget annat än en högst onödig kostnad. Rätt hanterad en mycket välplacerad investering med garanterad avkastning.

Det behöver inte vara så avancerat. Man kan komma långt bara genom att tänka tvärtom. När konkurrenterna gör si. Gör så.

Dela blogginlägget:

Publicerad 24 Oktober 2017

Relevant my ass

I torsdags hade jag förmånen att få lyssna på Les Binet och Peter Fields på ett seminarium hos mediebyrån Carat på förmiddagen.

Jag gick som ni förstår dit med höga förväntningar – och jag blev inte besviken. I Nils Andersson Wimbys senaste blogginlägg kan ni läsa mer i detalj vad de presenterade.

Jag fastnade för många saker Les och Peter berättade men vill uppehålla mig vid det som gjorde att jag kände att det stod en själsfrände i kommunikation där framme på scenen.

”The Godfathers of marketing effectiveness” radade upp bevis på varför det är direkt skadligt för lönsamheten att inte lägga tillräckligt mycket av marknadsbudgeten på varumärkesbyggande reklam.

De konstaterade också att det inte är särskilt underligt att den kortsiktigt säljdrivande kommunikationen viktats upp på bekostnad av den långsiktigt varumärkesbyggande med tanke på kvartalsekonomi, digitalisering och marknadschefers allt kortare anställningscykler.

Men, de slog också fast att ”the short term focus will kill brands!”

Någonstans när de underströk detta sa också Peter Field det som jag själv känt ganska länge och kanske till och med twittrat om någon gång tidigare i år.

Peter simulerade kväljningar när han utstötte orden ”I hate the word relevant!”

Möjligheten att spåra människors digitala promenader är utan tvekan väldigt intressant för alla som jobbar med kommersiell kommunikation.

-Eller egentligen för alla som bedriver någon form av affärsverksamhet. Men är det inte dags att höja nivån lite på hur man använder den här spårningen?

Tänk er en person som är ute på promenad och passerar stadens shoppinggata. Många fina affärer, så det blir att hon eller han tittar någon sekund i skyltfönstren på vägen.

På ett par ställen sänks tempot lite och det blir hela 5 sekunders blick i skyltfönstren (jösses 500% längre…!).

Tänk er att när shoppinggatan är avverkad och det kommer en lugnare gata utan fina affärer så hoppar det ut sandwichgubbar ur var och varannan port som med en knallfärgad megafon ställer sig framför flanören och skriker ut erbjudanden från de fina affärerna på förra gatan.

”Passa på!” ”Upp till 70% rabatt!” ”Kom och köp!”

Överdrivet? Varför då? Om man har tittat i skyltfönstren så måste det ju finnas ett intresse, så att komma med dessa erbjudanden är ju bara att vara schysst – för de är ju relevanta.

Jag vet inte om ordet relevant någonsin kommer återfå sin rätta innebörd för mig eller om det för alltid kommer att få mig att associera till förtäckt spam.

Men jag vet att Wayne Gretzky har sagt: ”a good hockey player plays where the puck is. A great hockey player plays where the puck is going to be.”

Och jag vet att när Peter Fields visar att han får kväljningar av uttrycket ”relevant reklam” känner jag att jag lyssnar på en själsfrände i kommunikation.

Är det inte dags att börja titta på de digitala spåren med Wayne Gretzkys ögon och fundera på hur man kan göra kommunikation som är där människor kommer att vara snarare än där de är?

Dela blogginlägget:

Publicerad 19 Oktober 2017

Mångsidig merinoull från Icebreaker

Att regeringen inte förstod vad de godkände när transportstyrelsen outsourcade sina IT-system berodde sannolikt på okunskap och möjligen ett visst mått av ointresse. Inom politiken kan oaktsam databehandling i värsta fall leda till avgång för någon minister. I näringslivet kan det betyda konkurs.

Jag har någon gång för länge sedan registrerat mig på ”campadre.se”, en sådan där site som har märkeskläder till outletpriser, och får reklammail från dem ett par gånger i veckan eller så.

I helgen fångade de mitt intresse av ett schysst underställ till halva priset (jag hade stått ute och coachat 9-åringar i fotboll i kyla och regn) vilket gjorde att jag klickade i reklammailet för att läsa mer om Icebreakers merinoull-underställ.

Jag kom dock fram till att jag ju har flera underställ redan, så det blev inget köp den här gången.

Senare samma dag får jag ett reklammail från företaget Addnature med rubriken ”Mångsidig merinoull från Icebreaker.”

Det som fick mig att fundera är inte att jag får ”relevant reklam” om något som jag nyss läst om på nätet. Utan att det verkar som att Addnature eller Icebreaker fått data från Campadre.

Det kan såklart vara en tillfällighet, men om det inte är det så undrar jag var de fått datan ifrån. Under mitt nästan-köp-av-underställ-surfande besökte jag varken google eller Facebook, så det är inte därifrån datan har kommit.

Jag har inte Chrome som webbläsare, men jag använder mig visserligen av gmail.

Både Campadre och Addnature skriver tydligt att de inte lämnar ut mina uppgifter till tredje part. Campadre använder sig bara av session-cookies, vilket innebär att när du lämnar deras site så släpper cookien taget om dig.

Vi vet sedan tidigare artiklar att det förekommer dataläckage, men var är läckaget? Någonstans tar den ju vägen, till skillnad från strumporna i tvätten som försvinner. Jag tänker att ingen samlar in data utan syfte. Och om det finns köpare finns det alltid säljare.

Det mesta som skrivits och skrivs om dataläckage handlar om att du som privatperson ska vara försiktig med känslig information, som lösenord och autentiseringsnycklar.

Desto mindre skrivs om hur annonsörer och medier ser på dataläckage och hur man säkerställer att ens DMP är hel och ren på insidan. Hur mycket ”mörk data” är det egentligen som används där ute i det digitala reklamuniversumet, medvetet och omedvetet?

En anonym källa uppskattar att det årliga värdet på den data som köps i Sverige för att träffa bättre med reklamen idag uppgår till ca en miljard. Ungefär som hela den svenska radiomarknaden, och det kommer knappast att stanna där.

Anders Ericson är transparensens okrönte riddare på den Svenska reklammarknaden och jag har ibland dragit mitt svärd och fäktats emot honom i vissa frågor. Här är dock ett slag jag tveklöst skulle vilja se honom vinna: ”Riddare Anders och slaget mot den mörka datan!”

Det skulle vara ett slag som gick på tvärs genom medier, konsulter (byråer) och annonsörer – för etiken och i konsumentens tjänst.

-Anders, denna transparens handlar alltså inte om hur mycket olika parter tjänar och på vad. Den handlar om att säkerställa att all den data som används vid annonsering ska kunna tåla att tas fram i ljuset.

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 11 Oktober 2017

Du kan förändra världen!

Den 28:e september skrev Björn Rietz en krönika som har toppat Resumés ”Mest-lästa-lista” mer eller mindre varje dag sedan dess. Jag är inte förvånad. Han är ju en erkänt skicklig copywriter.

Lägg därtill att han inte har något att rädas i sina ämnesval, eftersom han inte har något att bevisa. Han har varit ”Top Dogg” och han lär ha sitt på det torra.

Johanna Lindskog Lindell tyckte inte att Björns krönika var schysst och skrev om detta på sin blogg dagen efter, den 29/9.

Jag kan känna igen mig i såväl Björns som Johannas tankar. Men framförallt började jag fundera på vad det är som gör att vissa medarbetare blir anställda ingen vill ha.

Och varför vissa chefer, eller fd chefer, blir sådana gnällspikar. Som gubbarna i mupparna för er som är tillräckligt gamla för att minnas dem.

Jag har kommit fram till att båda dessa kategorier har tappat tron på att vad de gör på dagarna betyder något. Shit va deppigt.

En klok man sa, med glad och överraskad röst, till min fantastiska fru i början av hennes yrkesliv: ”Å, du tror fortfarande att du kan förändra världen!”

Vi pratade om det där uttalandet rätt mycket den kvällen. Och bestämde oss för att det skulle få följa med oss, länge. Så länge vi är yrkesverksamma.

Det handlar måhända mer om inställning än om logik. Vilket inte behöver vara något negativt, för i min bok vinner inställning över logik alla dagar i veckan.

-Det är klart att vi kan förändra världen! Inte minst alla vi som jobbar med kommunikation. Den dagen man slutar tro det är det lika bra att gå i pension. Oavsett ålder.

Dela blogginlägget:

 

Igår hade Claes de Faire release av sin senaste bok ”Ingen lever i samma familj” och jag hade äran att få närvara på minglet. Ling Long på Riddargatan var precis proppfullt och stämningen på topp. De första orden jag läser i Claes senaste bok väcker såklart nyfikenheten som gör att jag nu har en fjärde bok i gång parallellt med de andra jag läser. Jag tycker om att läsa – och lyssna, så det blir en del böcker på ett år. Däremot har jag inte varit på många bokreleaser tidigare. Närmare bestämt ingen. Vilket satte igång tankarna, först kring hur en bra gäst ska vara och senare på vad syftet med en bokrelease är.

-Vill Claes marknadsföra sin bok, eller vill han sälja så många exemplar som möjligt? Både och såklart, säger ni. Fine, jag håller med. Däremot håller jag inte med om den seglivade trenden att marknadsföring (som är varumärkesbyggande) och försäljning ska vara samma sak. Jag är inte helt säker, men jag tror att den trenden började få fäste någon gång under sista femtedelen av 1900-talet. Reklambyråer som hävdade att det var viktigt att hålla isär den varumärkesbyggande marknadsföringen och den säljande dito fick allt oftare på käften. Tills de retirerade och själva började mässa att ”det där är samma sak”. Det var strax innan alla började springa runt och säga ”360-kommunikation” i var och varannan mening.

Vi snabbspolar till nutid och jag konstaterar att det fortfarande är mer politiskt korrekt att säga att ”det inte går att separera varumärkesbyggande och försäljning” än att påstå motsatsen, även om Les Binet och Peter Fields får alltfler fans till sina rapporter kring lång- och kortsiktig marknadsföring. Och i nutid beror det kanske snarare på alla actionorienterade KPI:er som de digitala medierna bidragit med än på att någon har sagt något trendigt.

Här kommer det: -jag tycker det är dags att förpassa dumheterna att man inte skulle kunna, eller inte borde, skilja på varumärkesbyggande och försäljning tillbaka till 1900-talet. Naturligtvis hör de ihop och när man gör rätt stärker de varandra. Men gör man fel blir de varandras fiender. Och framförallt bör man ha en plan samt målsättningar för båda, som ska värderas lika högt.

Visste ni förresten att en av Chanels största utmaningar i Kina är att de märker att deras varumärke försvagas av att för många ”fel” kunder köper deras kläder? Alltså, detta är så pass allvarligt att Chanel försöker hitta strategier för att dessa personer inte ska kunna köpa deras produkter. Av samma skäl säljer Moët Chandon inte alls till Kina

Inte helt enkelt, men snacka om varumärkesfokus.

-För mycket försäljning till fel målgrupp skadar varumärket. Vilket i förlängningen riskerar att leda till att rätt målgrupp slutar köpa.

Tricket ligger i att kunna tänka två tankar samtidigt. En som handlar om värderingar, förtroenden och maximal lönsamhet över tid, en annan om att få iväg varorna snabbast möjligt utan förlust. Och hur dessa två målsättningar ska samverka på bästa möjliga sätt. För bästa symbios bör man ha någon form av regelverk för hur man agerar, vilka i högre utsträckning grundar sig i varumärkessidan. Visst kan man göra vissa undantag från dessa regler ibland, men inte för ofta – om man inte vill se sitt varumärke påverkas. Kan vara värt att tänka på för alla medier som vill vara premiummiljö för annonsering men som ingen någonsin har betalat enligt prislistan för.

När man förenklar syftena handlar marknadsföring om att skapa förutsättningar för att sälja mer och lättare till rätt pris, samt försäljning om timing och förmåga att få kunder att välja din produkt framför andra till rätt pris. ”Till rätt pris” blir en gemensam fråga till vilken både marknadsföraren och säljaren måste svära trohet på samma sätt som till marknad/-er och målgrupp/-er. Först då blir försäljning och marknadsföring vänner.

Dela blogginlägget:

 

De professionella buffébordsätarna vet exakt vad de ska lägga på sin tallrik och vad de låter bli.

Den 18 juli 2006 skrev Svenska Dagbladet om hur den amerikanska tv-kanalen CBS bröt ny reklammark genom att de köpt plats på 35 miljoner ägg, på vilka de skulle trycka slogans för sina olika tv-program. 2004 skapade Money Marketing Media en ny reklamplats i form av klistermärken på mynt (det förbjöds av Riksbanken ett år senare). 2005 köpte SJ plats på sädesfält genom att klippa säden så att det formades ett budskap om tågets fördelar vilket kunde ses av de som passerade i flyg ovanför.

På senare år har antalet nya möjliga sätt att nå människor med reklam ökat exponentiellt, med digitaliseringen, uppluckringen av tidigare journalistiska rågångar, personsponsring 2.0 (influencers) osv. Som parentes tänker jag att denna enorma utveckling har hämmat kreativiteten jämfört med äggen, mynten och sädesfälten. Dock, kreativiteten kommer alltid fram när den behövs som mest och det lär vara ganska nära om man ska råda bot på den ökande reklamtröttheten. Hursomhelst, just nu är i alla fall antalet nya möjliga reklambärare helt enkelt väldigt många. Och även sätten att köpa media har blivit fler – genom automatisering, börser och auktionsförfaranden. Detta i sig är tveklöst positivt för alla som jobbar med marknadsföring. Nå, det kan finnas en del medieföretag som inte håller med.

I detta ändlösa buffébord av möjliga medier är det klart att medvetna marknadsförare måste se till att smaka på allt som bjuds. De smartaste ser dock till att lära sig vilka rätter som passar dem bäst, medan de giriga frossar i allt och de villrådiga aldrig kan bestämma sig för vad de tyckte var godast.

Om man studerar den generella utvecklingen av varumärkens kännedom och preferens de senaste åren ser man ett tydligt mönster. Kurvan går nedåt. Det finns absolut undantag, men i de flesta branscher pekar de långsiktiga värdena åt fel håll, för de flesta företag. Jag brukar hissa flaggan för att man måste komma ihåg att tänka långsiktigt, men den här gången är mitt budskap ett annat: Våga välj bort!

Istället för att återkommande smaka lite på alla möjliga reklamkanaler – ta reda på vilken (eller vilket fåtal) som passar bäst för vad du vill uppnå. Detta var en ganska vanlig strategi för inte alltför många år sedan och jag är övertygad om att den fungerar fortfarande. Att uppfattas som större för färre måste vara bättre än att vara så liten för många att man inte riktigt syns av någon. Detta var exempelvis en strategi vi använde när vi tog (jag var försäljnings- och marknadschef, Anders Sjösten vd) FLT Media från 14:e till delad 1:a i ”Årets säljorganisation” för 15 år sedan. Vi hade ingen jättebudget, men tillräckligt stor för att som säljbolag dominera Dagens Media (ursäkta Resumé) under 2001-2003. Tillsammans med en taggad säljkår tog vår reklam oss till toppen i den mätning vi gett oss fan på att avancera i. (Ja, vi nådde även alla våra försäljningsmål.)

Det kan tänkas att någon tycker att jag förenklar väl mycket nu, inte minst med tanke på att jag nyligen chefade för Sveriges bästa mediebyrå. Och naturligtvis kan mediebyråerna räkna ut i sömnen hur annonsören får den mest kostnadseffektiva kampanjen. Men de räknar utifrån hur briefen ser ut – och den säger numer väldigt sällan att man vill dominera och skapa en ”impact-smocka” för att parafrasera kvällspressen och samtidigt vara lite göteborgsk.

Det är inte lättare att nå in bara för att det finns fler sätt att nå ut. För all kommunikation sker på mottagarens villkor – och mottagaren blir allt bättre på att filtrera bort. Dels genom adblockers samt val av reklamfria kanaler och dels genom att informationsflodens kraft gör det till en överlevnadsfråga att kunna stänga av thalamus funktion att reagera på alla signaler vi utsätts för. Med detta sagt handlar inte en ”impact-smocka” enbart om att synas stort och ofta för den du riktar dig till. Du vill inte irritera målgruppen, du vill väcka deras intresse, vilket innebär att budskap och utformning har en precis lika viktig roll som medievalet.

Jag skulle vilja se fler som dominerar på färre ställen, istället för att ängsligt skvätta lite överallt, med budskap som skapar nyfikenhet istället för irritation.

Våga välj bort!

Dela blogginlägget:

Publicerad 1 Oktober 2017

Investering vs kostnad

Förra måndagen släppte Ipsos sin årliga undersökning där de listar de mest inflytelserika varumärkena i Sverige. Google kniper, inte helt otippat, förstaplatsen för 5:e året i rad. Dagens Analys som i fredags publicerade undersökningen skriver att det finns andra företag på listan som däremot får en att höja på ögonbrynen.

I undersökningen har Ipsos identifierat följande 5 nycklar som särskilt bidragande till att uppfattas som inflytelserik (översatt): i framkant, trovärdig, engagerad, närvarande och samhällsorienterad.

Såhär ser tio-i-topp-listan ut i rangordning: Google, IKEA, ICA, Facebook, Youtube, Microsoft, Samsung, Apple, SvT och Svenska Kyrkan.

Vi kan bara spekulera i åt vilka av dessa företag som Dagens Analys höjer på ögonbrynen, men det är intressant att fråga sig varför just dessa företag kniper de 10 första platserna.

Varför är ICA med men inte COOP? Varför är Google OCH Youtube med, när det egentligen är samma företag (ja ok, de är ju olika varumärken)? Varför finns det inga energibolag med på listan, utan el är det rätt mycket som inte skulle fungera? Inte en enda bank finns med. -Majoriteten av svenskarna skulle inte kunna bo där de bor om de inte hade fått låna pengar av banken. Telecombolag? Utan uppkoppling skulle 99,9 % av de jag känner bli rätt stressade.

Javisst, naturligtvis handlar det om hur väl man har byggt sitt varumärke.

Hur självklart viktig ett företags produkt eller tjänst än må vara behöver det investera i att påminna människor om dess existens och berättigande. Vän av ordning invänder möjligen att varken Google, Youtube, Facebook eller Apple investerar några jättebelopp i reklam. Nej, men desto mer i produktutveckling och innovation. Senast kända siffror säger att dessa företag lägger 10-15% av sina intäkter på forskning och utveckling. När Steve Jobs höll i spakarna var Apple periodvis uppe i över 30 %.

Och bättre produkt, tjänst samt användarupplevelse = starkare varumärke. Men marknadsföring då?

Ja, Google påminner om sitt varumärke i varenda sökning vi gör, hälften av oss handlar på ICA minst en gång i veckan och vi passerar deras butiker och loggor flera gånger varje dag. Vi är väl medvetna om att den iPhone vi inte kan lämna för en sekund görs av Apple och detsamma gäller Samsung-lurarna. Jag tolkar det som att SvT är den starkast lysande stjärnan avseende pålitlig information och tänker att Microsoft, Youtube och Svenska Kyrkan finns med på listan sannolikt för att de bland de 1600 intervjupersonerna scorar väldigt högt i sina primärmålgrupper.

Nu finns det ju inget självändamål för alla som jobbar med marknadsföring att kämpa för att komma med på denna, svenska folkets, topp-tio-lista. Men ett och annat varumärke borde nog börja fundera på om det kanske är lite viktigt för dem att finnas där.

Det är inte konstigt att vilja investera ordentligt i den delen av marknadsföringen som genererar direkt respons. Försäljning. Det vore tjänstefel att inte dra nytta av de oändliga möjligheter digitala kanaler öppnat upp för när det gäller att driva försäljning. Men det kan vara farligt att inte ha en plan för vad det är som gör att människor påminns om varför man finns. I den träffsäkra nära-köp-kommunikationen kniper man affären, men denna reklam består företrädelsevis av ett erbjudande. Vilket inte skapar några minnesspår.

Sir Martin Sorrell sa följande om kommunikationsbranschen i en intervju i Adweek i förra veckan: “Many years ago we were regarded as being an investment,”he said, “today we’re regarded as being a cost … If you invest in innovations and brands you win.”

Jag tror att det är viktigare än någonsin, för att inte glömmas bort. För den som glöms bort är lätt utbytbar.

 

 

Dela blogginlägget:

Publicerad 22 September 2017

Gör vi världen bättre?

Igår modererade jag ett panelsamtal på temat ”Gör kommunikationsbranschen tillräckligt för att göra världen bättre?” Det var en av de fantastiskt många och spännande programpunkterna på Mindshares årliga Huddle.

Huset på Birger Jarlsgatan var proppfullt av glada människor, olika montrar, stationer, bås, föreläsningar oc det fanns en nästan fysisk närvaro av förväntan och nyfikenhet i luften. Ja, ni fattar.

Min panel bestod av Johanna Look från Westander, Lina Söderqvist från Åhléns, Cecilia Perlind från TNS Sifo och Jerker Winther från Åkestam Holst. Med andra ord, en mycket erfaren och kompetent samling, som alla efteråt var överens om att 45 minuter gick väldigt fort.

Så, vad kom panelen fram till, gör vi världen bättre?

Till att börja med rådde det stor samsyn kring att vi befinner oss i en tid då syftesdriven kommunikation är ”på modet” – och att även om jag önskade att det innebär att företag börjar bli mer långsiktiga, så måste det också ge resultat kortsiktigt.

Samtidigt diskuterades vikten av att om man ska ge sig på syftesdriven reklam måste budskapet vara ordentligt förankrat i antingen verksamheten i sig, eller dess värderingar. Eller allra helst både och.

Jerker utmanade sina panelkollegor lite med att ifrågasätta hur vi faktiskt definierar ett större syfte, och om det egentligen är något som efterfrågas av konsumenter eller snarare handlar om att en del företag vill tvätta sin buk.

Att detta efterfrågas hade Cecilia pinfärska siffror på från en undersökning hon gjort kvällen innan. 90% av de tillfrågade uppskattar när reklamen handlar om något de tycker är en viktig fråga och 80% säger sig vilja se mer av sådan kommunikation.

Vi landade i att Jerkers utmaning har en viktig poäng OCH att det är väldigt glädjande att de företag som är ärliga i sin ambition att påverka världen till det bättre ser såväl kort- som långsiktigt positiva resultat när de lyckas med sin marknadsföring.

Att resultaten blir positiva när man gör rätt intygades av Lina, som sett detta ”inifrån” sedan Åhléns för ungefär 2,5 år sedan ändrat en hel del i deras marknadsföring. Och med initiativ som ”Gränslöst” och ”Klädmaktsordningen” lyfter i alla fall jag på hatten och ökar min liking till Åhléns ytterligare ett par enheter på trackingen.

Så, vad är det som gör att det fungerar – när det fungerar? Om jag börjar med att sparka in en öppen dörr så måste det vara djupt förankrat med företagets värderingar. Annars luktar sig människor direkt till sig att det är ”på låtsas”. Därutöver tre boxar att ticka för att öka chansen för lyckad syftesdriven reklam:

  1. Samhällsrelaterad fråga (angelägen)
  2. Ställningstagande
  3. Skapar reaktion

Avslutningsvis konstaterar jag att i en tid då konsumenterna har börjat förstå vilken makt de har finns all anledning för företag att fundera på vad de tillför samhället. För i takt med att det blir allt svårare att konkurrera med bäst pris, vinner de som lyckats ge kunderna en annan anledning att handla av just dem. Och jag tror inte att den anledningen kommer att bygga på att man ser sina kunder som vandrande plånböcker.

Människor vill bidra till ett bättre samhälle, samtidigt som all kommunikation sker på mottagarens villkor.

Och när branschen lyckats skapa en gemensam förståelse för detta, då kan världen bli bättre.

Dela blogginlägget:

December 2000. Peter Luthersson var Kulturbäraren med stort K på Svenska Dagbladet, både bildligt och bokstavligt. SvD – som blödde kraftigt – hade fått nya ägare och högsta chefer som trodde på att det gick att stoppa blödningen.

Den nya ledningen skulle vända förlust till vinst. För att lyckas med detta skulle man göra om tidningen till tabloid, men framförallt krävdes det en fundamental kulturförändring.

Peter som var chef för kulturredaktionen, hade den största redaktionen OCH den största budgeten för inköpt redaktionellt material. Han borgade för journalistisk kvalitet – långt utan för kulturredaktionen.

Peter var untouchable. Trodde alla. Tills plötsligt informationen om att Luthersson skulle lämna lanserades. Därmed var den gamla kulturen raderad, och en ny kunde börja byggas.

-Det finns en hel del bra citat kring det här med företagskulturer. Det jag hört oftast sägs ha myntats av den framlidne managementkonsulten Peter Drucker: ”Kultur äter strategi till frukost”.

De flesta som funderat kring, eller jobbat med detta håller nog med om Druckers uttalande. Att få igenom en strategi som går stick i stäv med en kultur är inte bara meningslöst utan dessutom väldigt energidränerande.

Det var Silla Levin, VD på Forsman & Bodenfors, som med kloka ord i helgintervjun 9/9 här på Resumé fick mig att fundera lite på detta.

Silla sa bland annat: ”Kulturen här föder en enorm trygghet, även hos mig. Ska man skapa annorlunda och utmanande kommunikation så är just trygghet extremt viktigt. När jag tillträdde som vd pratade jag om ord jag tycker är viktiga i vår kultur.”

-Jag gillar’t!

Jag tror att de flesta håller med om att det känns direkt om ett företag har en stark och bra kultur – eller en stark och dålig. Eller om den är svag.

Samt att kulturen är starkt bidragande (rent av avgörande) till företags eller teams resultat.

Så varför skrivs det så många strategidokument och så få kulturdito? Är det för att kultur är för abstrakt och flummigt? För svårt?

Oavsett vilket så borde kulturen få mer uppmärksamhet oftare, inte minst med tanke på att den äter strategi till frukost.

I ett försök att förenkla och uppmuntra till mer ”kulturarbete” tänker jag att man lite enkelt kan dela in det i 3 typer, som fungerar olika bra vid olika tillfällen:

1. Riv. 2. Bygg. 3. Förädla.

Typ 1: Oavsett syfte finns det ett ganska enkelt sätt att bryta sönder en kultur. Det gäller bara att våga genomföra handlingar som kortsiktigt skapar en rädsla och oro i organisationen.

Typ 2: Lika enkelt kan det vara att skapa en kultur från grunden och få den att växa sig stark som cement. Speciellt i uppstarten av nya företag med människor som delar värderingar och ambitioner. Men det behöver inte bara vara för nya företag. Det kan ju vara direkt efter en rivning av en gammal kultur. Nyckeln är att vara överens om värderingar och ambitioner.

Typ 3: Mer sällsynt är lyckade exempel på förädlande av en kultur. Det tar oftast längre tid än man önskar, men det går om man vill. Såhär:

En av de mer kompetenta HR-chefer jag har jobbat med heter Mike Harris. Hans råd för att få till stånd en förändring av en kultur, utan att förstöra det som är bra med den, är att gå via beteenden.

För en kultur bygger i stort på något så enkelt som hur vi uppträder och beter oss gentemot varandra, våra kunder och leverantörer.

Eller som Wikipedia säger: ”Företagskultur är ett företags formella och informella fasta vanor, bruk och attityder. Företagskulturen byggs upp av dem som arbetar i företaget, mer eller mindre styrt och påverkat av företagsledningen.”

 Så, det handlar enligt Mike om att slipa bort en del och addera en del. ”Vattna på det du vill ska växa och låt det andra torka ut.”

Det låter inte så svårt – och är det inte heller, när man väl har identifierat vad man ska vattna på. Det svåra är att förstå vikten att orka vara uthållig. För att ändra på beteenden tar tid.

Att skriva ett strategidokument går betydligt fortare. Kanske är det därför som så många nya kontinuerligt konstrueras?

 

PS. Som den nyfikne person jag är, undrar jag om du kan sätta ord på kulturen i ett eller flera företag du tänkt på medan du läst den här texten – och skriva i en kommentar på denna artikel. Du behöver inte skriva vilket företag du tänker på om du inte vill. Jag är bara intresserad av orden som symboliserar kulturen. DS.

Dela blogginlägget:

Publicerad 8 September 2017

Varför är Finnar smartare?

Trots att Hannu Olkinuora bara var chefredaktör på Svenska Dagbladet under 2 år påverkade han mig på fler sätt än jag där och då förstod. Dels genom omgörningen till tabloid och dels genom att jag fick insikt i hur Finskt ledarskap fungerar.

Man märkte att Hannu var smått chockad över de starka interna reaktionerna på förändringsarbetet med Svenska Dagbladet. Svenska journalister betedde sig inte som Finska.

Svenska journalister säger vad de tänker och tycker (i alla fall på den tiden) och de visar ingen som helst respekt för titlar och hierarkier.  Det var inte Hannu helt beredd på.

I Finland gör man som chefen säger. Så till den grad att chefen bara behöver säga till medarbetarna att ”man borde göra såhär” för att det ska tolkas som en direkt order.

Men Hannu var slipad som en japansk kockkniv. Han kände direkt in Svenskarnas kultur och försökte aldrig utöva Finskt ledarskap, utan lät alla prata av sig och vara med i det konsensus som så småningom nåddes.

Jag vet inte om Björn Wahlroos och Casper von Koskull bedrivit finskt eller svenskt ledarskap när de fått igenom att flytta Nordeas huvudkontor från ”oss” till ”dem”. Men den här flytten stör mig konstigt nog.

Konstigt för att jag aldrig har varit kund hos Nordea, även om jag hade mitt första bankkonto hos Nordeas urmoder: PK-banken. (Det var mamma som bestämde och ordnade med det.)

Det stör mig mycket mer än när Volvo blev kinesiskt.

Skillnaden är att det känns som att Volvo fortfarande är svenskt, tack vare kinesiska Geelys respekt att behålla fabriker och huvudkontor i Sverige – trots att de köpte Volvo personvagnar av Ford 2010.

Nordea är ju inte ens finsk-ägt. Det är i grunden en mix av banker från de nordiska länderna, som också köpt upp banker från andra europeiska länder, men urmodern är PK-banken som blev Nordbanken, som var den största banken i mixen.

Vafaan liksom.

Men kanske är det ändå mindre konstigt att detta sker. För vi Svenskar är så pinsamt godtrogna ibland. Medan danskarna säger en sak i möten och gör någonting annat efteråt, säger norrmännen vad de tycker och gör vad de säger oavsett vad andra tycker, och finnarna lyssnar på den som står högst i rang – så följer svenskarna regelboken till punkt och pricka och vill att alla ska vara glada.

Perkele, vi måste bli mindre godtrogna, mer slipade, smarta. Och cyniska.

 

Dela blogginlägget: