Dela sidan:

Grej of the day

Yngste sonen går i fjärde klass och får varje vecka i läxa att berätta hemma om grej of the day.

Han brukar passa på vid middagen som vi oftast äter hela familjen tillsammans.

Senast handlade det om Marianergraven i Stilla havet.

Vilket fick mig att tänka på Kalle Anka, när jag som barn läste en gåta om världens djupaste hav längst ned på en av sidorna i Kalle Anka-tidningen.

Det brukade finnas gåtor och korta roliga historier i marginalen.

Lite som att det under själva programmet rullar text-nyheter i nederkant av tv:n när man är utomlands och tittar på CNN.

Som i somras då vi var i Kroatien samtidigt som kroaterna spelade semifinal och final i VM.

Fantastisk stämning med fyrverkerier och brandbilar som åkte runt och tutade och blinkade efter matcherna.

Sommarsemestern. Fotboll. Kalle Anka. Marianergraven som är 11 kilometer djup.

Vad sjutton det här har med data att göra?

Ingenting. Eller allt.

För precis lika tvära kast som mina tankebanor gör från yngsta sonens läxa till brandbilar i Kroatien till Kalle Anka och CNN – rör sig våra tankar hela tiden.

Lika ostrukturerat trampar vi runt mellan artiklar, sökningar och filmklipp på internet när den ena tanken leder till den andra, även om vi inte ”surfar planlöst” lika ofta som när nätet var nytt.

Och lämnar digitala fotspår efter oss. Data som samlas upp av alla som kan.

Data som inte är insikter förrän de blir behandlade som sådana.

Ok, visst är vi också strukturerade mellan varven, och våra fotspår ser då ut att följa en tydlig väg.

Är det baserat på mina tankebanor ovan relevant att skjuta Kalle Anka-annonser på mig?

Kanske reseannonser om Kroatien?

Brandbilar?

Not so much, kan jag säga.

Vi har andra planer för vår nästa resa än Kroatien, jag läser inte längre serietidningar och är föga intresserad av brandbilar.

Men det här var ju mina tankebanor och inte mitt surfande, så det är trots allt skillnad.

Förvisso. Men vem är det som bestämt att allt vi gör på nätet följer en rationell förutbestämd plan vi aldrig avviker ifrån?

Och vad betyder isåfall det för insikten att 6/7 av ett köp styrs av känslor?

När vi viftar med flaggan som har ordet ”relevant” tryckt på bägge sidor skulle resultatet bli oändligt mycket bättre om vi försökte läsa lite mer mellan raderna ibland.

Den som gör det skulle kanske utifrån mitt exempel se att det jag vore mest mottaglig för i just detta fall är ett budskap som handlar om att spendera tid med sina barn.

Eftersom hela min tankebana har sin grund i att jag är intresserad av vad min 10-årige son har att säga om grej of the day.

Data är inte insikter förrän de blivit behandlade som sådana.

Kanske det som är the grej of the day?

Dela sidan:

Framtiden tillhör marknadsförarna!

Någon gång under tidigt 90-tal brukade byrå-vd:n köra sin bil genom Humlegården när han skulle från kontoret och hem.

”Det gick ju snabbast så.”

Det kostade 8000kr för en annonsör att få loggan i annonsens nedre vänstra hörn att flyttas två centimeter.

En stor tidning fyllde ett flygplan med byråmänniskor och annonsörer för att åka utomlands och spela en golfrunda över dagen.

Det första vet jag är sant. Det andra är möjligen en smula överdrivet. Det tredje skedde mer än en gång – och liknande aktiviteter gjordes av andra medier.

Poängen är att detta var en period då reklambranschens status var på topp. Och marknadscheferna var ”Kungar”. 

Det var också en period då antalet KPI:er/möjligheter att mäta reklamen var betydligt färre och de stora impact-kampanjerna som nådde ”alla” betydligt fler.

I går arrangerade Resumé för första gången ”Framtidens marknadsavdelning” – och det var slutsålt redan en vecka innan konferensen.

Det blev en mycket inspirerande dag späckad med intressanta talare och idel ädla marknadsavdelningar i publiken.

Intresset för att få tips, idéer och inspiration kring hur man ska tänka för att vara en vinnare i framtiden är helt klart mycket stort.

Och även om vissa av de strategier vi fick ta del av bygger på att man inte ska ha en ”marknadsavdelning”, är det tydligt att marknadsförare är på väg att återfå sitt självförtroende – och sin status. 

Jag gillart!

Om vi konstaterar att även marknadschefer (och -avdelningar) hade en peak samtidigt som reklamarnas dito har de sedan dess haft det desto tuffare.

I mitten på 90-talet började inköpschefernas intåg på marknadsavdelningarna och det som tidigare sågs som en investering började i allt högre utsträckning definieras som en kostnad. 

Jobbet som tidigare primärt hade handlat om att skapa marknadsföring som syftade till att underlätta försäljningsarbetet (bygga varumärke) kompletterades med att innefatta en hel del företagsekonomi och förmågan att bevisa return on investment.

Därefter började digitaliseringen ta fart och på bordet landade allt oftare frågor som tidigare hanterats av IT-chefen.

Parallellt med inköps- och IT-fokus vädrade försäljningscheferna blod och menade på allt fler ställen att investeringarna gjorde mer nytta hos dem än hos marknadsförarna.

Till marknadsavdelningens uppgifter adderades så även att kunna bevisa de kortsiktiga effekterna av marknadsinsatserna.

När det så småningom stod klart för alla digitaliseringen möjliggjorde att hela branscher kunde stöpas om från grunden (och man började prata om disruption) gällde det för marknadsavdelningarna att bli mer innovativa än utvecklingsavdelningen för att inte budgeten skulle flyttas från marknadsföring till produktutveckling.

Tusan vet hur ”Framtidens marknadsavdelning” ser ut, men tre saker blev väldigt klart för mig under Resumés konferens:

  1. Om det är någon funktion/roll som klarat av att anpassa sig till tuffa förändringar på kort tid så är det marknadsfunktionen. 
  2. ”Kungarna” har ersatts av ”Drottningar”, vilket är ett tydligt tecken i tiden på vilka som är bäst på att klara av förändring.
  3. It’s all about people. I alla bidrag vi i juryn fick läsa, av alla talare på scenen som griper tag, blir det så otroligt tydligt att bra människor tycker om att jobba med bra människor.

Vad som menas med ”bra människor” låter jag bli att definiera, då det betyder olika saker för oss alla. 

Men ett citat från David Sandström (på Klarna) kanske förtydligar det något: ”En stor del av mitt jobb handlar om att skydda de som kan något från de som inte kan något.”

Det gryende ökade självförtroendet känns lika rättvist som välkommet! 

Heja marknadsförarna!

Dela sidan:

Anpassa. Förändra. Eller dö.

Mindre än en vecka kvar till valet och Aftonbladet har precis skrivit om Sossarnas nedgång – sämsta opinionssiffrorna någonsin.

Annie Lööf frustar ”Framåt” från affischer på stan.

Ulf Kristersson tar hjälp av Felix Herngren för att kopiera (?) den roliga filmen om Moderaternas Mattias Karlsson i Norrbotten. Där gick den under temat ”HjälpIda” (Mattias fru) och är klart bättre än kopian.

Hursomhelst, partierna gör väl så gott de kan.

Att säga rätt och anpassa sig till vad ”folk vill ha”. Förändra sig för att bli relevanta.

För att överleva.

Tyvärr går det, med undantag från det ”yngsta” partiet i gänget, inget vidare.

SD, som lyckats med just att anpassa sig.

Jag undrar om de andra partierna på allvar funderat över varför.

Anpassa. Förändra. Eller dö.

Vad gäller medierna undrar jag så samma sätt om de mer etablerade har funderat på varför de ”yngre” är bättre på att anpassa sig till vad folk vill ha.

SAS-Janne Carlzon hävdar i DI-podden ”Förnuft och känsla” att det inte går att bedriva en verksamhet som inte bidrar med kundnytta.

Jag tänker att om de yngre (nyare) medieföretagen av användarna upplevs som kundnyttigare är det ju detta de äldre måste attackera.

Det behöver inte vara svårare än så.

Eller, så är det precis så svårt.

Strategin kan ju inte vara att bli bättre på det man redan gör.

En strategi bör ju ledas av förändring eller anpassning eller omställning.

Helst alltihop.

Med målet att bli kundnyttigare än den som för stunden vinner mest marknadsandelar.

Låt mig exemplifiera: när SonyEricsson och Nokia tävlade om att förbättra vad de redan gjorde kom Apple med iPhonen.

Samsung var snabba att anpassa sig – och ger Apple en rejäl match.

När tv-kanalerna tävlade om att ha bästa tablån kom Netflix och HBO med ”se vad du vill, när du vill-konceptet”.

När näthandeln börjat med ”fri leverans och fria returer” syns resultatet på köpcentrens parkeringsplatser och vi får läsa om butikskedjor som tvingas till rekonstruktion.

Kundnyttigast vinner.

Anpassa. Förändra. Eller dö.

 

Dela sidan:

Var det bättre förr? Eller var det du som var bättre förr?

Hösttermin och dags att koppla på jobbhjärnan igen.

I sommar har den inte ansträngt sig.

Inte kunnat.

Den, liksom kroppen i övrigt, försatte sig i dvala när klimatet från medelhavet bestämde sig för att flytta till Sverige.

Inte desto mindre har jag ägnat mig åt att läsa Hans Roslings inspirerande bok Factfulness.

Hans, vars livs mission var att med hjälp av data påvisa att världen blir bättre.

I motsats till vad de allra flesta tycker och tror:

Att det var bättre förr.

Tillsammans med medförfattarna Anna och Ola radar Rosling upp bevis på bevis för å ena sidan att utvecklingen går åt rätt håll, och å andra sidan att vi människor tror att det är precis tvärtom.

Bland annat beroende på att vi älskar att måla upp bilder i svart eller vitt.

Antingen eller.

Han har döpt detta fenomen till Gap-insikten.

-Läs boken om du inte har gjort det!

Tillbaka till jobbhjärnan.

Jag har haft förmånen att inte känna börja-jobba-efter-semestern-ångest på så många år att jag inte minns om jag någonsin känt det.

Det är lika kul som stimulerande med uppstarter.

För mig är det lika med möjligheter.

Men så dök ett meddelande upp häromdagen – som min messenger markerat som ”filtrerat” och lagt i någon slags spamkorg.

Och som visade sig vara ett uppskattande hälsning från Göran Åkestam, skrivet i oktober 2017 (!)

Det gav mig lite ångest.

Jag hade fått ett meddelande från Göran för 9 månader sedan och inte svarat = dålig stil.

Inte minst för att Göran är en av mina absoluta förebilder, med sin skarpa hjärna, briljanta penna och föredömligt sympatiska sätt.

Till min stora glädje uppskattade Göran mina inlägg här och han skrev också en lika självklar som klok tes apropå de som menar att det var bättre förr: Kanske är det så enkelt att ”Du var bättre förr” när du tänker att ”Det var bättre förr”.

Jag köper den rakt av.

Visst går det att peka på fenomen och delar i utvecklingen som för närvarande på riktigt är dåligt, men smaka på: ”Du var bättre förr”.

Inget man vill förknippas med.

Ett av mina favorituttryck när det gäller utveckling är ”you can’t push the river” – och digitaliseringen har skapat många floder som forsar fram.

De av floderna som leder till ett hav av nöjda konsumenter ska man definitivt inte försöka stoppa.

Konsumtionsfloderna.

Bättre då att se hur man bäst surfar på dem, eller kanske hur man kan bli en del av floden eller havet de leder till.

Så se till att ta med dig sommarkänslan in i höstterminen, försök hitta några bra vågor att surfa på.

Då håller du dig ifrån att bli en av dem som var bättre förr.

Annars är ett bra knep att försöka tänka tvärtom.

Vilket osökt för tankarna in på en reklam jag alltid tyckt varit toppklass, för vars varumärke jag är lojal och produkter jag inte kan låta bli att köpa.

Apple. Think Different.

Trots att de under många år dömts ut på temat ”de var bättre förr” kunde vi läsa att de härom veckan var det första företag med ett börsvärde på över 1000 miljarder dollar.

1. De tänker annorlunda – och alltid med användaren i fokus.

2. De kan konsten att få försäljning och varumärkesbyggande att bonda.

3. De vägrar vara de som var bättre förr. De ser hela tiden framåt.

Det var inte bättre förr – eller du som var bättre; det bästa ligger framför den som förmår tänka utanför ramarna, är kapabel att skilja långsiktig strategi från kortsiktig taktik, och klarar av att se differensen mellan marknadsföring och försäljning.

-Tack Göran!

Dela sidan:

Ska det verkligen behövas körkort för sociala medier?

Sverige var sekunder ifrån att knipa en poäng mot regerande världsmästarna Tyskland.

Olyckligtvis drar då Jimmy Durmaz på sig en frispark på högerkanten precis utanför eget straffområde.

Tyskland, med 59% bollinnehav, lyckas med en lika snygg som enkel variant avgöra matchen.

Besvikelsen hos svenskarna är såklart stor – och vi får även hjälp att känna lite ilska när vi hör att en tysk ledare sprungit fram och hånat den svenska bänken efter matchen.

Till och med Janne Andersson blev ”rejält förbannad”.

Tre minuter senare, när Janne intervjuas, har han dock samlat sig och svarar sansat och klokt på alla frågor.

Men hemma i tv-sofforna har känslorna bara börjat pyra hos ett antal frustrerade svenskar som redan räknat hem den bragd de snuvades på.

Nu åker laptops och mobiler fram och det ska skrivas i sociala medier.

(Jo, jag skrev också lite, men märk väl – bara uppmuntrande).

Ämnet för frustrationen blir Jimmy Durmaz och det verkar inte finnas någon hejd för vad dessa svenskar kan skriva.

Eller ”Svennar” kanske jag ska säga, för det är inte ett kvinnligt beteende att häva ut sig hat, hot och hemskheter av all tänkbart slag.

Varför det är så?

Varför verkar just män ha förmågan att frikoppla hjärnan och låta tanken komma direkt från fingrarna?

Inte alla män, men mest män.

Medan kvinnor däremot föredrar att låta tankarna först passera hjärnan och därefter formuleras via fingrarna.

Inte alla kvinnor, men de flesta.

Det vissa verkar glömma bort är att sociala medier inte är din kompis i soffan. 

Det är en megafon som på högsta volym skriker ut allt du säger och skriver.

Föralldel ska sägas att just megafonfenomenet finns det också många som är medvetna om – och utnyttjar.

Det finns mycket med sociala medier som är positivt.

Som möjligheten att hålla kontakten med vänner och bekanta.

Att följa andras tankar och aktiviteter.

Att uttrycka sig genom skrift, bild, film och så vidare.

Och det finns mycket som är negativt.

Men inget av det negativa går i ärlighetens namn att skylla på sociala medier i sig.

Eftersom det bara är just en megafon, samlingsplats och en plattform där vi kan dela känslor, tankar, åsikter med mera.

Sociala medier är vad vi gör det till. 

Tyvärr fylls de med jämna mellanrum med sådan skit att man önskar att det gick att portförbjuda människor från nätet.

Eller åtminstone dra in deras ”körkort för sociala medier”.

Som när Svennarna börjar skriva om Jimmy Durmaz efter matchen mot Tyskland.

Inte ok. 

Om alla skulle tänka att de stod öga mot öga med den de skriver om i sociala medier tror jag många skulle nyansera sig och några rent av bita sig i tungan. 

Däremot när man tänker med fingrarna hinner inte alltid hjärnan med och ut kommer ord som inte är värdiga ens den som skriver dem.

Det gamla uttrycket: ”När orden tar slut, tar nävarna vid” passar tyvärr alldeles för för ofta väl in i klimatet på nätet, med justeringen ”När tanken tar slut, tar fingrarna vid” och det civiliserade samtalet har förlorat matchen.

Men turneringen om människans utveckling är lång och de goda krafterna så mycket större, så jag väljer att tro på seger.

Och önskar att de som ofta tänker med fingrarna lär sig att andas och formulera sig som om de stod öga mot öga med den de adresserar sina ord till.

Mer än så behövs inte för att klimatet ska bli bättre.