Dela sidan:

Den som med i leken är…

Onsdag morgon.

På skärmen som fyller scenen ser vi rymden med stjärnfall, konstiga raketer och logotyper från arrangörer, partners och sponsorer.

Det är dags för GroupMs årliga seminarium NextM, vilket öppnas av moderatorn Maddy Savage och nytillträdde GroupM-VDn Martin Hugosson.

Sammanlagt 1200 personer spenderar minst en av seminariets två dagar på Münchenbryggeriet.

Stämningen är hög och många gör liknelsen till en gigantiskt klassfest för att beskriva hur kul det är att träffa så många gamla vänner på ett och samma ställe.

Det sociala har en viktig roll i upplevelsen av dagarna, men ännu viktigare är som namnet antyder att vi nu ska få ta del av hur framtiden kan se ut när det kommer till teknik och marknadskommunikation.

På scenen ger Martin sin beskrivning av vad som kommer att hända de kommande dagarna och han prickar precis vad det handlar om:

”Vi vill att detta ska vara inspirerande, fantasifullt och lekfullt.”

Jag fastnar för ”lekfullt”.

Det gör mig glad.

Och det där med lek återkommer från åtminstone en av talarna under seminariet.

Som säger att ingen gång är vi så kreativa som i leken.

Där finns essensen i varför det är så otroligt viktigt att den kreativa näringen inte fastnar i allvaret.

Resumés utmärkta upprop och följetong #baramänniska är otroligt viktigt.

Inte bara för människors hälsa, utan lika mycket för vår utveckling.

Den som inte har tid att leka går miste om kreativitetens viktigaste näringsämne.

Det här förstår inte såna som tycker att minipingisbord inte har på en arbetsplats att göra.

”Det här är väl ändå en arbetsplats.”

Eller de som stör sig på kollegor som ”är barnsliga”.

”Vi jobbar faktiskt här.”

Eller annonsörer som pressar priser tills det krävs att man har 100% kundtid för att ens gå breakeven – men inte vill betala för odefinierat tankearbete.

”Exakt vad har du gjort under de här 10 timmarna som står uppsatt som idéarbete?”

Det är ingen slump att de bästa idéerna kommer när hjärnan får slappna av från en uppgift den varit fullt koncentrerad på att lösa.

Många har också lärt sig att de bästa idéerna kommer när de gör något annat än fokustänker på uppgiften.

Tar en promenad, dusch, går på bio eller precis när de ska somna.

Det är helt enkelt lättare att det kommer tankar som är utanför boxen när vi faktiskt är utanför boxen, och låter vårt undermedvetna hjälpa till i processen.

I läkemedelsindustrin är det ett tecken på begynnande kris om ett företag ligger på under 20% i FoU.

I kommunikationsindustrin heter FoU kreativitet, vars viktigaste näringsämne heter lek.

Och det borde vara ett tecken på begynnande kris hos den annonsör som inte kräver att minst 20% av byråns tid för annonsören läggs på kreativitet och lek.

I alla fall för den som tänker långsiktigt.

Som inser att leken är viktig för kreativiteten och måste få sin tid.

Som vill ändra attityder och värderingar.

NextM bjöd som Martin utlovade på en hel del lekfullhet i år, då publiken bland annat fick frågan om hur många som var beredda att köpa en one-way-ticket till Mars (jo, det sträcktes upp ett fåtal händer i luften).

Samtidigt var det befriande att man i år hade bjudit in talare som tydligt pekade på teknikutvecklingens baksidor:

  • Lysande cyborg-antropologen Amber Case som talade om Calm Technology och vikten av att teknik inte ska avbryta – se henne på Ted Talks!
  • Engagerade missionären Aral Balkan som uppmanade alla som jobbade på företag vars verksamhet går ut på att sälja data om människor att säga upp sig.
  • Och skarpe säkerhetsexperten Mikko Hyppönen som berättade om effekterna av virus i en värld av IoT.

Sammanfattningsvis får sägas att innan AI har tagit över jorden är det människan som driver utvecklingen.

Och apropå lek:

”Den som med i leken är får leken tåla”, tål att tänkas på när vi skapar vår framtid – både på ett globalt och ett individuellt plan när vi godkänner cookies och policies som samlar all data vi lämnar efter oss medvetet och omedvetet.

Dela sidan:

När vi nu ändå försöker städa hos medieföretagen kan vi väl lika bra göra det ordentligt

”DÖD EFTER POLISJAKT. Man försökte köra på polisman – sköts ihjäl. Se dramatiska vittnesfilmen i Expressen TV.”

När vi nu ändå försöker städa hos medieföretagen kan vi väl lika bra göra det ordentligt?

Facebook visade i förra veckan prov på hur man kan agera om man har monopol på en marknad.

Detsamma gäller Google som ”inte verkar veta” hur de ska hantera det faktum att främlingsfientliga förespråkare använder deras plattformar för att sprida sitt budskap.

Det blir intressant att följa utvecklingen kring detta.

Jag tror att varken användare eller annonsörer är i fas att lämna  Facebook än på ett tag, även om Aftonbladet skriver att var tredje användare i Sverige har övervägt att stänga ner sitt konto.

Användare av det skälet att det inte finns något riktig bra alternativ till kombinationen av nätverkande skvallerplats och speakers corner.

Annonsörerna av det skälet att användarna finns där.

Klart är dock att Facebook fått sig sin första rejäla förtroendetörn i och med ”läckaget” till Cambridge Analytica.

Och att Googles strutsmentalitet skapar alltmer irritation.

Lika klart är att de traditionella, journalistiska medierna vädrar blod hos datadrakarna som slukat stora delar av såväl konsument- som reklammarknaden.

Jag vill vara tydlig med att jag tycker att granskande och källkritisk journalistik är en av våra viktigaste samhällspelare.

Och det gläder mig att se hur aktörer från denna sida mediebranschen för första gången verkar kunna samarbeta i kampen mot datadrakarna nu när de synkat sina drev.

Med det sagt vill jag föreslå att när nu kraven på ett bättre Facebook och ett bättre Google är uppe på bordet vore det klädsamt om även de traditionella medierna tittade sig i spegeln.

Igår morse var det första jag såg på mobilskärmen denna notis:

Och jag tänker såhär: Om det stämmer som Mark Zuckerberg säger att Cambridge Analytica kommit åt deras data utan hans vetskap lär det knappast vara samma sak på kvällstidningen.

Just det här Exemplet ovan blev Expressen, men det kunde lika gärna ha varit någon annan klickjagande redaktion.

Att lägga ut en artikel som denna samt pusha den med sina notiser sker definitivt inte utan en ansvarig utgivares vetskap.

Jag har svårt att se att det vanliga argumentet ”allmänintresse” håller som skydd för ett beslut att publicera den här typen av innehåll.

Som inga barn eller ungdomar med en smartphone kan låta bli att klicka på, eftersom de inte lärt sig stå emot ryggmärgsreflexen att få se, även om beteendet är lika förkastligt som tittköer vid bilolyckor.

Ett beteende som Nils Andersson Wimby skrev om här för lite drygt en månad sedan: https://www.resume.se/blogg/nils-andersson-wimby/2018/02/13/lyckan-nyttan-och-mobilberoendet/

Så – låt oss städa alla rum när vi nu ändå är igång så kanske vi kan få en mer hållbar mediemarknad.

  1. Låt bli att missbruka vår data.
  2. Säkerställ rutiner som motverkar publicering och spridning av odemokratiskt och hatiskt innehåll.
  3. Reclaim the ansvarig utgivares moraliska kompass i klickjournalistiken.

Behöver det egentligen vara så mycket krångligare än så?

Dela sidan:

Hanif Bali har inte begripit…

 

I presentationstekniken finns det de som menar att själva framförandet är det viktigaste.

Gester, rösten, blicken och att undvika tics som riskerar att ta bort fokus från det du vill säga.

Jag ska inte säga att jag tycker att detta är nonsens, men jag tror innerligt på att det viktigaste är budskapet.

Den som inte håller med kan ju fundera på hur mycket energi Leif GW Persson lägger på framförandet av sitt budskap jämfört med innehållet i det.

Detsamma gäller såklart reklam.

Om det du har att säga är ointressant eller ogenomtänkt spelar det ingen roll hur skicklig du är på att polera upp budskapet så att det gnistrar och blänker som aldrig förr.

Som Ninja Casinos fartfyllda försök att få oss att se det fantastiska i att vi har pengarna på kontot på en kvart.

Budskapet måste vara viktigare än uppmärksamheten – men det händer titt som tätt att vi glömmer bort detta.

Jag har funderat på hur detta kommer sig.

För radio, tv och de tryckta dagstidningarna kan ”en lyssnar-/tittar- eller läsarstorm” handla om att 8 personer har ringt in och reagerat.

Ribban ligger betydligt högre för digitala medierna.

Precis som kontakten med konsumenterna i den analoga vs den digitala medievärlden.

Väsentligt fler visar vad de tycker genom mail, artikelkommentarer och likes än genom telefon, brev och möten.

Detta har lett till att det inte bara är vanliga dödliga som blir beroende av bekräftelse i form av tummar, kommentarer och retweets.

Även journalister och politiker blir glada av positiv respons.

Ju mer desto bättre. Respons är ju kvitto på uppmärksamhet.

Den som jagar uppmärksamhet brukar i den analoga världen kallas för exhibitionist.

I digitala världen för nätexhibitionist.

När jakten på uppmärksamhet blir viktigare än vad man har att säga kan det gå snett.

Det vet exhibitionister i den analoga världen.

Det har nätexhibitionisterna ännu inte lärt sig.

Därför faller Hanif Bali nu ned från den twittertron från vilken han betraktat världen.

Han har inte begripit att budskapet är viktigare än uppmärksamheten.

 

Dela sidan:

Pengar pratar

Veckans samtalsämne i mediebranschen får nog sägas vara Facebook och Google, även om det den här gången mest handlar om Google.

Varför det ofta blir fokus på dem båda när det egentligen bara är en som hamnar i hetluften vet jag egentligen inte.

Kanske för att vi tenderar att klumpa ihop de amerikanska mediedrakarna till samma sort, eller kanske för att vi kopplar dem till samma typ av datainsamlande skrot och korn.

Hursomhelst, det finns en del tydliga signaler på ett kommande ändrat konsumentbeteende vad gäller sociala medier.

Dels genom det Jörgen Lindqvist skrev så träffande här på sin blogg i förra veckan: https://www.resume.se/blogg/jorgen-lindkvist/2018/02/28/snart-slutknarkat-i-mobilen–sa-paverkar-det-dig/

Dels för att människor börjar tröttna på innehållet i sina sociala kanaler och samtidigt komma till insikt om hur mycket data dessa medier samlar om dem.

En klok person jag känner menar att det i princip redan är god natt för Facebook, eftersom de enda som inte kommer att lämna är de som ändå inte är intressanta för annonsörerna.

Jag är inte så säker på det.

Men Google då? Hur kommer de att klara sig nu när såväl journalister som politiker vridit upp armen på dem med sitt etiska grepp?

Svar: De kommer båda att stå fortsatt starka inom hyfsat överskådlig digital tid.

Min spaning: Att journalister, opinionsledare och politiker börjar reagera är spännande men kommer knappast leda till någon större förändring vad gäller datainsamling eller etik hos varken Facebook eller Google.

Facebook för att jag tror att användandet kommer att vara fortsatt högt de närmaste par åren även om vissa väljer att minska eller logga av, vilket gör att de kommer att vara en i princip lika stor reklamkanal som de är idag.

Och Google också för att användarna finns där samt för att det är lättare för annonsörerna att ducka för etik- och brand safety-frågan än att sluta marknadsföra sig på deras plattformar.

För att vi ska få se en reell förändring hos dessa drakar kommer det att krävas att annonsörerna tar tydligt avstånd och gör sina investeringar på annat håll, vilket kommer att dröja innan de gör.

Lägger man det etiska perspektivet åt sidan är det bara att lyfta på hatten åt att såväl Facebook som Google har lyckats skapa samma beroende hos annonsörer som de gjort hos användarna.

Pengar pratar.

PS. Naturligtvis skulle en eventuell lagändring påverka mitt resonemang. DS.

Dela sidan:

Vad ska jag säga till mina söner?

”Såg du om H&M pappa?”

”Vadå?”

”Att de gjort tjejtröjor med texten Girl Hero och killtröjor med True Hero.”

”Ja, jag såg det.”

”Varför blir folk så arga för det?”

”Det handlar om normer som är skeva och behöver rättas till.”

”Okej. Men varför måste man bli så arg? Har inte H&M gjort ganska mycket som är bra också? Både för jämställdheten och för Sverige som land?”

”Jo, de har de verkligen. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara. Jag tror inte att kränkthet och ilska leder till den positiva utveckling vi behöver.”

Jag är feminist.

Det har jag varit sedan jag läste definitionen av feminism i en artikel i Svenska Dagbladet för minst 20 år sedan, som löd ungefär såhär: ”Om du 1. Håller med att män generellt sett är priviligierade i samhället och 2. Tycker att det är fel så 3. Är du feminist.”

Därför tycker jag att mycket av det som nu händer för att skynda på jämställdheten är odelat positivt.

Och kanske hade det inte hänt om det inte vore för att vissa höjt tonläget rejält.

Utmaningen blir när ”vissa” blir så många att feminism blir synonymt med kvinnor som hatar män.

Risken som då infinner sig är att den brygga som jämställdhet vill vara mellan män och kvinnor flyter iväg och efterlämnar sig ett bredare och djupare hål än där var tidigare.

Problemet är inte att man adresserar skevheter av alla de slag. Det är hur detta görs.

För oavsett hur många likes ett aggressivt inlägg i debatten genererar i de egna leden vinner de inga nya röster.

Risken är snarare tvärtom.

Att pojkar som mina, vilka jag till min glädje och stolthet har insett har ett betydligt mer jämställt och jämlikt perspektiv på tillvaron än jag hade som tonåring, känner sig orättvist anklagade.

Och reagerar med att bli arga tillbaka.

De förstår inte varför vågen av manshat ska skölja över dem, även om de förstår att det finns fog för att den sköljer över många äldre män.

Som jag själv och min generation.

Vad ska jag säga till mina söner? Jag är feminist. Och jag tror att ilska föder ilska precis som hat föder hat.

Tillbaka till H&M.

Klart tröjtrycket kan sticka i ögonen, eftersom all kommunikation sker på mottagarens villkor.

För egen del tänker jag på vad H&M hade för avsikt med att trycka en sådan text.

Jag tror inte avsikten var att förminska flickor.

Tvärtom.

”Ännu värre att de inte ens fattar, det visar bara vad fel deras normer är” kanske vissa tänker när jag skriver så.

Det är möjligt.

Det H&M jag känner har dock på så många sätt visat att de vill ta ansvar och göra rätt att jag hoppas att de ser det som en gåva att människor har åsikter om deras tröjtryck – även om sättet de uttrycker sina åsikter på kan låta ilsket.

H&M grundades 4 år efter IKEA och har på samma sätt bidragit till att sätta Sverige på världskartan.

Jag kan tycka att det finns andra företag som förtjänar kritik på så många fler sätt än den H&M får.

Om grunden är vilken avsikt man har och vilket ansvar man tar.