Dela sidan:

Härom helgen var jag på Jokkmokks marknad. En häftig upplevelse på många sätt.

Utöver att jag köpte med mig rökt (och vacuum-förpackat renkött för det närmaste 3 årens förbrukning – samt en lika svindyr som sylvass kniv att stilenligt kunna skära upp denna delikatess) diskuterade jag bland andra med Olle Nordgren som jobbar med personlighetstester baserat på ett verktyg som heter Caliper.

Vi kom in på vikten av företagskulturer – värderingar, attityder och beteenden – som han hade mycket spännande information om – och som triggade igång tankarna.

Till exempel berättade han om en vän till honom som intresserat sig för att jämföra livslängden på en teknik jämfört med en anställd.

Han gav ingen exakt siffra, men att en genomsnittlig människas arbetsliv varar längre än en tekniks livscykel i dagens utvecklingstakt säger sig självt.

Samtidigt måste nog erkännas att vi oftare är mer fascinerade av teknik än av människor.

Dessvärre. För det är ju i människors utveckling framgången ligger, eller hur?

Och visst, framtidens arbetsmarknad tillhör ju maskinerna så för all del – bättre att låta sig fascineras än att sälla sig till bakåtsträvarna.

Men tänk om det skulle kunna gå att driva utvecklingen ännu snabbare.

Tänk om vi lärde oss – verkligen lärde oss – hur man jobbar med humankapitalet. Och faktiskt premierar begåvningsreserven framför specialisterna.

”Begåvningsreserv är en grupp personer som anses ha potential att utvecklas till elit, till exempel inom sport, på ett företag eller i den akademiska världen.

Uppskattningen av begåvningsreserven är en uppskattning av humankapitalet, och visar på organisationens möjligheter att möta framtida utmaningar.”

Ovan citat är saxat från Nationalencyklopedien – och som jag tycker säger det mesta om en extremt viktig grupp medarbetare som aldrig någonsin kan få för mycket uppmärksamhet.

Begåvningsreserven – är ju faktiskt de som driver ett företags utveckling.

Tänk om det är lite för lätt att byta ut gamla specialister mot nya och att de som egentligen är de mest utvecklingsorienterade inte ens är specialister.

Det skulle inte förvåna mig om vissa företag plötsligt står där yrvakna och undrar vad som hände när deras snabba färd mot toppen abrupt avstannade och de ser sig omkörda av den något trögstartade men mer metodiske konkurrenten.

Den konkurrent som sätter medarbetarnas utveckling främst.

Som ser sin personal som en investering värd mer än den nya (kortlivade) teknik som står runt hörnet.

Och ser till att dessa får den utbildning som krävs för att behärska det ständigt nya.

Företag och ledare som fortsätter att jobba med sina medarbetare vet var deras begåvningsreserv finns.

Naturligtvis finns det specialister i begåvningsreserven, men inte enbart.

Det är en sak att kunna mer än de flesta om ett litet specifikt område och en annan att vara nyfiken och otålig samt ha förmågan att se större perspektiv.

Olle satte igång denna tanke om humankapital och min fundering handlar om att detta kanske är något som lite grann glömts bort på många ställen idag?

Och att de organisationer som bäst tar hand om sin begåvningsreserv är framtidens vinnare.