Dela sidan:

Håller reklamen på att dö den digitala drunkningsdöden?

Jag är knappast ensam om att fundera på vad det kommer sig att alltfler tycker allt mindre om reklam.

Mats Rönne skriver exempelvis klokt om Nikes eventuella snedsteg i sin blogg hos Sveriges Annonsörer.

I motsats till vad rubriken ovan antyder kommer jag inte att skuldbelägga digitaliseringen, snarare reklamens oförmåga att anpassa sig.

Såhär:

I det gamla böljande medielandskapet var reklam det pigga, ofta färgglada, ibland lite högljudda inslaget som kom med erbjudanden och kluriga tankeställare för att få oss att drömma, handla och att ändra uppfattningar.

Inte alltid omtyckt av alla, men oftare av fler än i dag.

På ett sätt är det konstigt att färre tycker om reklam nu, eftersom hela medielandskapet idag både skriker och flashar mer högljutt och färgglatt än vad reklamen gjorde när den bröt av – med hjälp av exakt sådana medel.

Kanske logiskt ändå, eftersom reklamen som de flesta av oss upplever sig utsättas för nu försöker överrösta det nya medielandskapet – med samma medel som fungerade i det gamla.

I jakten på digital räckvidd och artikelklick har medier insett att reklamens recept på att fånga uppmärksamhet fungerar utmärkt för att locka till läsning av annat än reklam.

Min tes är att reklamen fungerar som bäst när den lyckas bryta av. Vilket, observera, inte är samma sak som avbryta.

Ett par exempel på vad jag menar:

När King och ICA lanserade Stig bröt de av i min perception genom att göra något oväntat. Likaså när de introducerade Jerry.

När den tyskdubbade granngubben med en flaska Yes i handen och ett skräckfilmsflin utropar ”Klart grabben ska diska” avbryter P & G mig.

Det handlar om tilltalet, lika mycket som om budskapet i sig.

Men det handlar kanske än mer om den mediemiljö reklamen befinner sig i?

Med skydd bakom argument som att det ska vara relevant och pricksäkert peppras produkterbjudanden över oss i kanaler där det aldrig har kostat extra att färglägga sina budskap.

Vilket det gjorde förr i exempelvis morgontidningen.

I tidningen fungerar förresten fortfarande det gamla receptet.

Detsamma gäller tv.

I det digitala medielandskapet behöver reklamen hitta ett annat recept än i tidningen och på teven (och magasin, utomhus, bio) eftersom mediemiljön på så många sätt liknar reklamens eget ursprungsrecept.

Kan det vara så enkelt att när reklam och redaktionellt byter recept i det digitala medielandskapet blir effekten bättre och irritationen minskar?

Jag har hört sägas att både Hans Brindfors och Ulf Sandberg ofta använde uttrycket  ”När alla andra skriker: Viska.”

Det ligger mycket i det.

Men om ett helt medielandskap skriker kanske det inte räcker med bara viskningar.

Och det vore väldigt konstigt om det inte skulle kunna gå att hitta ett nytt, bättre recept – anpassat för det digitala medielandskapet. Börja andas det nya medielandskapets friska luft, och undvika digitala drunkningsdöden.

Genom att läsa mellan raderna i all data som finns tillgänglig och genom förståelse för hur människor fungerar kommer reklamen snart ha kommit upp till ytan igen.

Och återfår sin förmåga att få oss att drömma, handla och att ändra uppfattningar.

Den gamla sanningen att all kommunikation sker på mottagarens villkor är mer aktuell än någonsin.

Att bryta av är inte samma sak som att avbryta.