Dela sidan:

Många tänker på mångfald. För få gör något för den.

Ni vet pekgesten där ett finger riktas mot någon/något och tre mot en själv (med tummen som håller i dem).

Och att det är lätt att glömma de där tre fingrarna som pekar på en själv.

På min arbetsplats har vi sedan ett tag tillbaka bestämt oss för att normkreativitet ska vara en självklar del i vårt arbete. 

Det började för lite mer än ett halvår sedan med att vi bokade en föreläsning och workshop ledd av Jan-Olov Madeleine från Rättighetscentrum Norrbotten.

Inget märkvärdigt i det och jag skriver inte detta för att plocka poäng, utan för att blotta min tidigare okunskap på området normkreativitet och mångfald.

Jag är uppfostrad och uppvuxen med värderingar som bygger på att alla människor är lika mycket värda. 

Jag tycker illa om översittare och mobbare oavsett i vilken form de ter sig.

Jag har aldrig förstått varför män skulle vara värda högre lön än kvinnor – vilket jag också aktivt ändrat på när jag haft roller och makt att göra.

Jag har rekommenderat kvinnor som pratat om att gå ned i arbetstid att istället förhandla sig till att få jobba delar av sin arbetstid hemma (eftersom det ändå är vad de gör).

Jag har ganska länge definierat mig som jämställd och sympatiserat med feminism (förutom den allra argaste grenen som jag har svårt för).

Kände att jag hade bra koll på läget när vi lyssnade på Jan-Olov Madeleine. 

Blev nyfiken på att förstå ännu bättre vad det här med normer och mångfald handlar om.

Så jag läste Nina Åkestams bok ”Feministfällan” och Settings bok ”Normkreativitet”.

Då insåg jag att hur mycket jag har kvar att lära mig i detta område, även om jag fortfarande känner att mina grundvärderingar är på en bra plats.

Som ett litet exempel innebär en sådan sak som att ”jag anser mig vara tolerant gentemot andra” i praktiken att jag mentalt har placerat mig över den jag är tolerant emot.

Liksom insikten att jag aldrig på riktigt har känt hur det känns att vara utanför.

David Orlic öppnade den 12:e februari Komms seminarium om mångfald, med All of us som föredragshållare, bland annat med att säga ”De som inte känner tillhörighet söker sig till andra narrativ.”

Så självklart och enkelt men ändå uppenbarligen så svårt.

Skulle du någonsin vilja ändra din åsikt eller dina värderingar för att någon du inte känner säger att du är dum i huvudet som tycker det du gör?

Det skulle inte jag.

-Det var så många som hade anmält sig till den 12/2 att Komm blev tvungna att låna en större lokal hos Berghs.

Jag uppskattar antalet i publiken till 60-70 personer.

Varav en knapp handfull var män i min ålder.

Igår genomfördes den andra delen i seminariet, denna gång på temat ”Så attraherar du mångfald till din byrå”.

Även denna gång var vi för många för att få plats hos Komm, men nu var det Beckmans som lånade ut ett större rum.

I föredraget framkommer bland annat tydligt att för de i reklambranschen som vill verka för mångfald krävs förändringar i kultur och beteende.  

Vilket för att bli verklighet måste vara en ledningsfråga.

I den avslutande frågestunden får jag ett infall och frågar hur många i publiken som också sitter i ledningen i sina företag.

15-20% räcker upp en hand.

Observera att jag inte frågade hur många ägare eller VD:ar som fanns i publiken.

Isåfall skulle jag säga att 15-20% hade varit bättre än jag trott.

Men det var inte så.

Synd.

Och om vi ser detta som att jag riktar mitt pekfinger mot alla er VD:ar och ägare av byråer som inte var på plats varken den 12/2 eller 20/3 med en uppmaning att ni borde ha varit där – så pekar jag samtidigt med tre fingrar på mig själv.

Så vad mer kan jag göra?

En sak är detta blogginlägg, där jag vill tipsa alla om böckerna ”Feministfällan” och ”Normkreativitet”. 

Skulle det vara så att du inte håller med om allt i dem, så kommer du åtminstone få vara med om ett antal mentala lucköppningar och få bättre förståelse för andra perspektiv.

En annan är att fortsätta bidra till att alla pratar om normer på min arbetsplats.

En tredje är att jag ska bjuda David Orlic på lunch, för att jag inte känner honom, för att han brinner för frågan om mångfald och gör vad han kan åt det.