Indvidualist, javisst – men inte som chef om du frågar mig

Väl medveten om att den här texten stöter bort de som inte tycker om idrottsmetaforer och stänger av så snart någon drar paralleller mellan idrott och näringsliv vill jag ändå dryfta några tankar som smugit sig på under en längre tid.

Och egentligen handlar texten inte alls om idrott, utan om samarbete och ledarskap.

Du som fortfarande läser är troligen intresserad av ledarskap och har säkert många gånger hört och/eller pratat om vikten av ett fungerande team.

Säkert är du också väl bekant med begreppet ”lagspelare” som ett positivt epitet.

Det jag vill peta lite på med den här texten är att det är skillnad på att vara en lagspelare och att spela i ett lag.

Alltså, bara för att någon spelar i ett lag betyder inte det att denne är en lagspelare. 

Det kan till och med vara så att en person har styrkor som lyfter lagets prestation, och ser sig själv som lagspelare, men ändå inte ÄR en lagspelare.

En lagspelare gör sitt yttersta för lagets ackumulerade insats, ser den goda intentionen i andras arbete samt i att göra andra bättre – och gläds lika mycket oavsett vem eller vilka som stod bakom en lyckad insats.

Individualister bryr sig däremot i huvudsak bara om sin egen insats.

Eller nej, de bryr sig även om ifall någon annan påverkar deras insats på ett negativt sätt.

Det knepiga är att individualister kan göra massor av nytta för ett lag.

Vilket gör att en ledare ibland måste kunna leda ett lag där några åsidosätter sig själva och fokuserar på slutresultatet medan andra fokuserar helt på sin egen uppgift och struntar i det kollektiva slutresultatet.

Ännu knepigare blir detta när ledaren inte är en lagspelare, vilket jag tyvärr ser exempel på lite för ofta.

Men för att vara mer positiv ser jag också fina exempel på ledare som är mästerliga på att få ut maximalt av lag bestående av både lagspelare och individualister.

Som har förmågan att låta individualisterna skina utan att det försämrar andras insats men stärker helheten. Vilket i slutänden gläder lagspelarna – som kanske inte alltid syns lika mycket som individualisterna men som ofta gör en ännu viktigare insats.

Vilka jag själv helst har runt mig om jag får välja? Lagspelare såklart, men en och annan individualist (med spetskompetens) är också stimulerande.

Så länge individualisten inte är chefen.