Dela sidan:

”Datan och kapitalet” samt funderingar om det här med förtroende

Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
datan och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar.*

Så var det Swedbanks tur att toka till det.

Igen.

De hade ingenting att dölja sa de till Uppdrag granskning – och till alla sina kunder.

Ett uttalande som de nog ångrade några dagar efteråt.

När det framkom att det verkar som att några miljarder ryska pengar tvättats genom dem.

Men är Swedbank värst?

Jag är inte bankanalytiker, men jag tror inte det.

De är i alla fall inte ensamma.

I fjol september var det Danske Bank som visade sig ha tvättat ryska pengar och året innan läste vi om HQ-bank som försatte sig själva i konkurs efter en mångårig rättegångshärva på grund av misstänkt grovt svindleri.

2016 och 2017 läste vi att Nordea hade hjälpt rika personer att komma undan skatt genom att börja bilda brevlådeföretag i Panama.

I höstas publicerade SvD en hel artikelserie om hur bland annat SEB anklagades för ”avancerad skatteplanering på hög nivå”.

Och så vidare, und so weiter, med mera, etcetera.

Är det inte lite märkligt hur företag vars verksamhet går ut på att vi litar på att de hanterar våra pengar (på bästa sätt) återkommande bevisar att de inte går att lita på – utan att detta nämnvärt påverkar deras lönsamhet?

Under 2017 gjorde de fyra svenska storbankerna – Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank – sammanlagt 105,7 miljarder kronor i vinst.

Det gör dem enligt bankanalytikern Andreas Håkansson till några av Europas mest lönsamma banker.

Hur är detta möjligt?

Okej, det finns en logik i att vända sig till någon som bevisligen är bra med pengar, när vi vill ha hjälp med våra egna pengar – oavsett om det handlar om lån eller sparande.

Jag skulle i alla fall knappast vända mig till någon som bevisligen är dålig på det.

Här finns det också en parallell att dra till mediebranschen och närmare bestämt datahanteringen inom branschen.

Trots att det knappt går en månad på året då det inte skrivs något oroväckande kring datahantering antingen hos Facebook eller Google/Youtube verkar detta inte nämnvärt påverka deras respektive verksamheter.

I alla fall inte sett till det finansiella resultatet.

Så, logiken fungerar även här.

Hellre förlita sig på en aktör som bevisligen är bra med data än någon som bevisligen är dålig på det.

Förtroendekapital.

Men kommer det att fungera i all oändlighet?

Att ”datan och kapitalet” gör lite som de vill, men kommer undan med det gång på gång.

Nja, jag tror nog inte det.

Jag tror att det kommer att fungera så länge det är de bästa alternativen vi har.

Eller rent av är det bästa vi känner till i dess kategori av tjänster.

Som CD-samlingen tills Spotify kom.

Videofilmsuthyrning innan fulstreaming, filmkanaler och småningom Netflix, HBO och Cmore.

Som köpcentrumen innan näthandeln.

Leksaksaffärerna innan iPad, appar och youtube.

Och så vidare, und so weiter, med mera, etcetera.

Gammalt blir utkonkurrerat av nytt som är minst lika bra men bra mycket smidigare.

Frågan är om någon så småningom kan tänkas förpassa dagens inte alltid alltigenom fräscha verksamheter inom ”datan och kapitalet” till historien?

Min gissning är att om de inte ordnar det själva kommer de ersättas av någon som lyckats bygga upp ett starkare förtroendekapital.

Det kommer dock inte att räcka med att som i exemplen ovan – att leverera samma sak men smidigare.

Klarna kommer inte att slå undan benen på bankerna enbart för att de är smoooth.

Lika lite tror jag att DuckDuckGo kan hota Googles söktjänst eller att ello.co gör comeback som Facebooks utmanare med enbart integritetsvariabeln som usp.

Men jag tror att om inte banker och datadrakar bygger sitt förtroendekapital bättre än de gör just nu kommer de att ersättas av någon som gör det bättre.

Som förstår att förtroendekapital bygger på att:

  1. Återkommande leverera och förbättra en produkt eller tjänst vilken tillför människor ett värde som upplevs bättre än konkurrenternas
  2. Hålla vad de lovar samt efterlever sina och samhällets etiska regler – alltid
  3. Aldrig lura sina kunder (eller media) på något sätt

 

 

*Ebba Grön, andra versen i Staten och kapitalet – med ordet ”Staten” utbytt mot ”Datan”.

Dela sidan:

”De är inte intresserade av media längre, utan kommer bli ett fastighetsbolag”

När Jeff Bezos köpte Wall Street Journal 2013 kändes det fräscht.

Signalerade en tro på journalistik från en av världens mäktigaste företagsledare.

När Marc och Lynne Benioff, grundarna av Salesforce, köpte Time Magazine 2018 kändes det… jag vet inte.

Det gav lite en känsla av att ”IT-ledarna vill ha en kul hobby och köper tidningar att leka med”.

Ungefär som när oligarker och oljeshejker köper fotbollslag.

Jag försöker komma ihåg men minns inte vem det var jag pratade med för någon månad sedan, som sa att Bonnier absolut inte var en trolig köpare av Mittmedia.

”Äh, de är inte intresserade av media längre, utan kommer bli ett fastighetsbolag” sa denne person krasst.

Det var ett uttalande som gjorde mig både förvånad och besviken.

Jag som hoppades att Bonnier var den hetaste kandidaten, med den pågående försäljningen av TV4 som ger dem en rejäl kassa och ett DNA inom kvalitetsjournalistik som skulle kunna manifesteras ytterligare genom ett köp av Mittmedia.

Det ska erkännas att när det gäller journalistik har jag alltid haft ett mer värdegrundsmässigt förhållningssätt än affärsmässigt.

Jag tycker att det är så otroligt viktigt att vi har journalistiska medier som gräver, bevakar och rapporterar om allt som händer i när och fjärran.

Att se mediebranschens tidigare höga etableringshinder rämna av digitaliseringen genom vilken vem som helst kan bli sin egen publicist med en megafon lika högljudd som löpsedeln på en kvällstidning är lika spännande som obehagligt.

Hursomhelst, den dragkamp som för närvarande pågår mellan kvalitetsjournalistik och åsiktsfabrik beskrivs tydligt i DNs artikel om The New York Times den 8 februari.

Hotet om journalistiken handlar inte om influencers som lockar stora följarskaror genom att dela med sig av sina tankar och ”sin vardag” i olika form.

Det handlar om mäktiga krafter som vill förmedla en världsbild vilken gynnar deras syften.

Vilket skulle ge oss ett medielandskap som kändes ganska utopiskt i komedin ”Wag the dog” (1997) och i Bondfilmen ”The world is not enough” (1999).

Det är den dragkampen vi just nu bevittnar – och väljer om vi vill vara med och påverka eller passivt betrakta tills vi inte längre kan.

När ryktet om Mittmedias försäljning började fanns också alternativet att det skulle läggas ned.

I det skenet kändes det bättre om det skulle ha blivit en IT-hobby.

Men drömmen var ju att ett medieföretag med journalistiskt DNA skulle bli den nya ägaren.

Lennart Foss, koncernchefen på NTM, sa för några år sedan: ”Förr gjorde vi journalistik för att kunna tjäna pengar. Nu tjänar vi pengar för att kunna göra journalistik.”

Jag gillart.

Så säger man bara om man representerar en verksamhet med ett journalistiskt DNA.

Verksamheter som sedan länge varit tvingade att leta nya intäktsströmmar och för vilka det går ekonomiskt bäst just nu är det de som har investerat i fastigheter och digitala verksamheter som inte har med journalistik att göra.

Att tjäna pengar enbart på journalistik är allt färre förunnat och hade det inte varit för presstödet hade de varit färre ändå.

Just nu.

För även om vi alla pratar om hur snabbt förändringen sker just nu, med en outtalad och underförstådd andemening att allt det gamla kommer försvinna och det nya tar över, så är det ingen som vet hur framtiden utvecklas.

Inte jättemånga trodde till exempel att The New York Times skulle lyckas vända den negativa ekonomiska trenden efter finanskraschen 2008, men det har de gjort.

Och så fort går egentligen inte utvecklingen om man jämför med hur infrastrukturen förändrades under mitten på 1900-talet då gemene man började kunna resa mellan länder, fick television, tvättmaskin, började äta ny mat och upptäcka nya kulturer.

Så, även om utvecklingen går fort har den på många sätt gått ännu fortare förr och vi har stora möjligheter att påverka den istället för att bara försöka hänga med.

Vilket glädjande nog Bonnier och Amedia vill göra, i motsats till vad vem du nu var som sa det där om fastigheter.

Självklart kommer vi få se besparingsinsatser, men lika självklart är att Bonnier knappast köper Mittmedia om de inte tror på journalistik.

Och kanske på människors vilja att hjälpa till i dragkampen.

 

Dela sidan:

Transparensen och mannen som vet mer om dig än du själv

Den 25:e januari publicerade Expressen en ”debattartikel” skriven av Mark Zuckerberg.

Han skrev att Facebook inte gör någonting som är dåligt och jättemycket som är bra.

Att Facebook ibland anklagas för att sälja information om sina användare stämmer inte alls skriver Mark, strax efter att han berättat att utan annonser skulle Facebook inte kunnat vara gratis för användarna.

Han berättar också att när Facebook har frågat användarna vad de tycker är viktigt med annonser svarar de: ”att annonserna ska vara relevanta”.

Mark exemplifierar det såhär: ”Så bland annat baserat på vilka sidor människor gillar, och vad de klickar på, skapar vi kategorier – exempelvis, människor som gillar sidor om trädgårdsarbete och som bor i Spanien – och debiterar sedan annonsörerna för att visa annonser för den kategorin av människor.”

Men Facebook säljer inte information om användarna.

Hm…

Här blir jag lite förvirrad.

Jag har ju Facebook och har aldrig valt någon kategori som jag följer lite extra.

Så hur kan Facebook sälja annonsutrymmen till företag med relevanta erbjudanden för vissa användare om det inte finns viss data som säger huruvida det är relevant eller inte?

Eller menar Mark såhär: Facebook säljer inte information om sina användare – de säljer annonsplatser (som bygger på information om deras användare, men denna information får aldrig annonsören).

Ja, så måste det ju vara såklart.

Det är ju något heeelt annat. Eller inte.

Okej, det kanske är bäst att jag inte hackar för mycket på Mark eftersom han vet mer om mig än jag själv gör – även om han aldrig skulle använda den informationen.

Apropå den senaste tidens eskalerande transparens-debatt tycker jag det är märkligt att varken Mark eller någon annan tar chansen att visa vägen i att vara transparent på riktigt.

Några sitter tysta och hoppas att debatten snart blåst förbi.

Några ljuger och säger att de är transparenta när de inte är det.

Några är ”transparenta med att de inte är transparenta”.

Och några vrider på begreppen och säger att de säljer x men inte y och hoppas att vi inte ska förstå att x = y.

Jag tror att den har allt att vinna som kan stå för att de strävar efter en rimlig lönsamhet och vågar säga hur den tjänar pengar.

Men jag kanske är naiv.

Det kanske är bättre att låtsas som ingenting och prata om vikten av allt värde vi skapar för alla lyckliga konsumenter när de skrattande klickar på all relevant reklam de får på sina skärmar.

Antalet installerade adblockers har ju faktiskt visat sig vara betydligt lägre än skrämselsiffrorna vi matats med tidigare: https://www.dagensmedia.se/nyheter/undersokning-hotet-om-adblockers-ar-overdrivet/

Jag törs inte tänka på hur illa ställt det skulle ha varit med reklamtröttheten om människor hade fått irrelevant information från annonsörer, istället för den relevanta de blir så glada av.

För så måste det ju vara.

Att om människor säger att de vill ha relevant reklam så är det så.

Och det vet ju alla, att relevant reklam görs baserat på vilket ”digital footprint” människor lämnar efter sig.

Har man bokat en natt på ett hotell i London så blir man jätteglad över alla relevanta erbjudanden man sen får om olika hotell i London de närmaste 3 månaderna.

Snacka om att man hade blivit reklamtrött om det istället hade kommit någon irrelevant reklam om ekologiska bananer.

Eller om en rakhyvel, eller en smidig betalningstjänst.

Well, en dag kanske Mark eller någon annan väljer att vara transparent på riktigt och en dag kanske fler annonsörer satsar på bra kommunikation framför tjatig.

Det hoppas i alla fall jag, eftersom jag tycker att reklam är för viktigt för att förpassas till att enbart bygga på 1:or och 0:or.

Och värd att betala för, så att den blir bättre än relevant.

 

Dela sidan:

Om bananer och medieval

 

Blicken fastnade på en rubrik i Dagens Nyheter Ekonomi igår:

 

 

Artikeln handlar om att butiker ställer allt högre krav på rättvisemärkta produkter.

Fair trade.

Jag ska erkänna att det här knappast var en nyhet jag hade läst om det inte vore för rubriken.

Men nu läste jag den och det fick mig att tänka på vår bransch i allmänhet och medier i synnerhet.

Det finns egentligen tre typer av medieföretag (public service möjligen undantaget): de som producerar innehåll människor vill betala för, de som producerar innehåll människor inte vill betala för – och de som låter människorna producera innehållet OCH betala för det (med data).

Tre typer som alla är beroende av annonsintäkter.

De två sistnämnda skulle inte ens finnas om det inte vore för annonsintäkterna.

Paradoxalt nog är det den första kategorin som har det tuffast just nu.

Och i den kategorin gäller det framförallt journalistiska medier.

Ett ämne som berördes i en podd jag lyssnade på för lite drygt en månad sedan.

I den nämnde COOPs marknadsdirektör, Björn Larsson, en idé om att man borde kunna hållbarhetsmärka journalistiska medier.

Så att annonsörer skulle kunna visa att de tänker på ett hållbart samhälle även genom sina medieköp, liksom de idag gör på många andra produkter.

Bananer till exempel.

Jag tyckte Björns idé var uppiggande.

Samtidigt har jag blivit så pass cynisk att jag sedan länge har gett upp hoppet om att annonsörer någonsin skulle bry sig om något annat än det kortsiktiga resultatet i sina medieval, så jag stannade vid att tycka att Björn hade en bra idé.

Tills jag läste om bananerna.

Kanske blir bananerna en början på ett ansvarstagande som tar sig från inköpsavdelningarna in på marknadsavdelningarna?

Samtidigt ska erkännas att jag inte för en sekund tror att de butiker som bojkottar bananer som inte är rättvisemärkta gör detta enbart för den goda saken skull.

Men det kan väl få vara okej, tänker jag – så länge det ändå är bra för vårt kära jordklot.

Hellre en butik som tjänar mer pengar och gör bra saker för miljön än en som tjänar mindre och gör dåliga saker för miljön.

2017 köpte svenskarna ekologiska livsmedel för 30 miljarder kronor.

Det var nästan lika mycket som svenska annonsörer köpte medieutrymme för samma år (37 miljarder).

Drivkraften till den kraftigt ökande ekologiska trenden har hittills framförallt varit hälsa.

Man behöver inte tillhöra toppen av trendspanare för att gissa sig till att ökningen kommer att få ytterligare fart genom den uppvaknande miljöinsikten som tack och lov växer (heja Greta Thunberg!).

Och frågan är hur snabbt förändringen skulle gå om inte butikerna, som har makten att ändra på våra beteenden, gjorde det lättare för oss att köpa rätt produkter.

Välja bort en god energirik banan till ett lågt pris till förmån för en lika god energirik banan till ett högre pris, som är rättvisemärkt.

Som att välja bort medier som ljuger med siffror och säljer data vidare till förmån för medier som är hållbarhetsmärkta.

Typ.

 

Dela sidan:

Flyger humlan även 2019?

“Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.”

Det var på 1930-talet som ett antal fysiker på universitetet i Göttingen i Tyskland konstaterade att humlans cirka 200 vingslag i sekunden inte gav tillräckligt med lyftkraft för den tunga kroppen.

Ändå kunde humlan bevisligen flyga.

Hur detta var möjligt förblev en gåta fram till 1996 då fysiker på universitetet i Cambridge till slut lyckades förklara hur det går till.

De upptäckte nämligen ett aerodynamiskt fenomen som enkelt uttryckt orsakar små virvlar vid vingspetsarna vilket ökar lyftkraften tillräckligt för att de bumblande bjässarna ska kunna flyga.

Skönt för fysikerna och för alla som inte riktigt kan slappna av om de inte kan räkna sig fram till lösningen.

Som anser att ”det som inte mäts ska man inte räkna med”.

Ett uttalande jag inte helt köper.

Såhär mot slutet av året har jag suttit många gånger med min skicklige ekonomichef på MEC och slipat på siffrorna till det årsresultat vi rapporterade till cheferna i utlandet.

KPI:er som skulle uppfyllas på både bredden och längden.

”Ratios” (det vill säga ”kvoter”) på alla ledder mellan omsättning/intäkt/personalkostnad/lönekostnad/antal pitcher/antal vunna pitcher/antal förlorade pitcher/antal förlorade kunder/personalomsättning och så vidare.

Allt för att det skulle gå att se hur verksamheten mådde, mer än bara vinstmässigt.

Jag ska erkänna att vi inte brydde oss jättemycket om alla de där kvoterna, men desto mer om att göra allt vi kunde för att leverera det resultat vi hade sagt att vi skulle leverera.

När det så blev diskussion om något av alla ratios var det bara att börja argumentera för varför vissa saker var viktigare än andra och att inte alla siffror har samma värde.

Vi kryssade oss fram och lyckades skapligt med att argumentera mot de anställningsstopp och neddragningar som vissa ratios vissa år pekade på.

I en verksamhet som bygger på människor finns det värden som inte alltid går att räkna , men som är nödvändiga att kunna räkna med för att lyckas.

Lite som det här med reklam.

Och jag tänker att det är med reklam som det är med humlans flygförmåga – vi har alltid vetat att den fungerar.

Skillnaden mellan humlans flygförmåga och reklam är dock att reklam inte är naturvetenskap.

Vilket innebär att ingen kommer att kunna upptäcka den naturlag som förklarar det exakta förhållandet mellan orsak och verkan i den optimala reklamen.

Reklam bygger på kommunikation som bygger på beteendevetenskap som handlar om mänskligt beteende som är föränderligt.

Vad vi däremot kan göra är att mäta vad vi vill åstadkomma med vår kommunikation samt identifiera vilka förbättringspunkter som ger vilken effekt.

Det finns som sagt de som säger att ”what you don’t measure doesn’t count”.

Dessa personer är ofta bra på att räkna, men har inte förstått hur kommunikation fungerar.

Sen finns det de som är bra på att räkna OCH som förstår hur kommunikation fungerar.

Min spaning är att det är de företag som jobbar enligt den sistnämnda principen som liksom humlan orkar flyga även 2019 – även om motvinden blåser orkan.