Dela sidan:

Om bananer och medieval

 

Blicken fastnade på en rubrik i Dagens Nyheter Ekonomi igår:

 

 

Artikeln handlar om att butiker ställer allt högre krav på rättvisemärkta produkter.

Fair trade.

Jag ska erkänna att det här knappast var en nyhet jag hade läst om det inte vore för rubriken.

Men nu läste jag den och det fick mig att tänka på vår bransch i allmänhet och medier i synnerhet.

Det finns egentligen tre typer av medieföretag (public service möjligen undantaget): de som producerar innehåll människor vill betala för, de som producerar innehåll människor inte vill betala för – och de som låter människorna producera innehållet OCH betala för det (med data).

Tre typer som alla är beroende av annonsintäkter.

De två sistnämnda skulle inte ens finnas om det inte vore för annonsintäkterna.

Paradoxalt nog är det den första kategorin som har det tuffast just nu.

Och i den kategorin gäller det framförallt journalistiska medier.

Ett ämne som berördes i en podd jag lyssnade på för lite drygt en månad sedan.

I den nämnde COOPs marknadsdirektör, Björn Larsson, en idé om att man borde kunna hållbarhetsmärka journalistiska medier.

Så att annonsörer skulle kunna visa att de tänker på ett hållbart samhälle även genom sina medieköp, liksom de idag gör på många andra produkter.

Bananer till exempel.

Jag tyckte Björns idé var uppiggande.

Samtidigt har jag blivit så pass cynisk att jag sedan länge har gett upp hoppet om att annonsörer någonsin skulle bry sig om något annat än det kortsiktiga resultatet i sina medieval, så jag stannade vid att tycka att Björn hade en bra idé.

Tills jag läste om bananerna.

Kanske blir bananerna en början på ett ansvarstagande som tar sig från inköpsavdelningarna in på marknadsavdelningarna?

Samtidigt ska erkännas att jag inte för en sekund tror att de butiker som bojkottar bananer som inte är rättvisemärkta gör detta enbart för den goda saken skull.

Men det kan väl få vara okej, tänker jag – så länge det ändå är bra för vårt kära jordklot.

Hellre en butik som tjänar mer pengar och gör bra saker för miljön än en som tjänar mindre och gör dåliga saker för miljön.

2017 köpte svenskarna ekologiska livsmedel för 30 miljarder kronor.

Det var nästan lika mycket som svenska annonsörer köpte medieutrymme för samma år (37 miljarder).

Drivkraften till den kraftigt ökande ekologiska trenden har hittills framförallt varit hälsa.

Man behöver inte tillhöra toppen av trendspanare för att gissa sig till att ökningen kommer att få ytterligare fart genom den uppvaknande miljöinsikten som tack och lov växer (heja Greta Thunberg!).

Och frågan är hur snabbt förändringen skulle gå om inte butikerna, som har makten att ändra på våra beteenden, gjorde det lättare för oss att köpa rätt produkter.

Välja bort en god energirik banan till ett lågt pris till förmån för en lika god energirik banan till ett högre pris, som är rättvisemärkt.

Som att välja bort medier som ljuger med siffror och säljer data vidare till förmån för medier som är hållbarhetsmärkta.

Typ.

 

Dela sidan:

Flyger humlan även 2019?

“Not everything that counts can be counted, and not everything that can be counted counts.”

Det var på 1930-talet som ett antal fysiker på universitetet i Göttingen i Tyskland konstaterade att humlans cirka 200 vingslag i sekunden inte gav tillräckligt med lyftkraft för den tunga kroppen.

Ändå kunde humlan bevisligen flyga.

Hur detta var möjligt förblev en gåta fram till 1996 då fysiker på universitetet i Cambridge till slut lyckades förklara hur det går till.

De upptäckte nämligen ett aerodynamiskt fenomen som enkelt uttryckt orsakar små virvlar vid vingspetsarna vilket ökar lyftkraften tillräckligt för att de bumblande bjässarna ska kunna flyga.

Skönt för fysikerna och för alla som inte riktigt kan slappna av om de inte kan räkna sig fram till lösningen.

Som anser att ”det som inte mäts ska man inte räkna med”.

Ett uttalande jag inte helt köper.

Såhär mot slutet av året har jag suttit många gånger med min skicklige ekonomichef på MEC och slipat på siffrorna till det årsresultat vi rapporterade till cheferna i utlandet.

KPI:er som skulle uppfyllas på både bredden och längden.

”Ratios” (det vill säga ”kvoter”) på alla ledder mellan omsättning/intäkt/personalkostnad/lönekostnad/antal pitcher/antal vunna pitcher/antal förlorade pitcher/antal förlorade kunder/personalomsättning och så vidare.

Allt för att det skulle gå att se hur verksamheten mådde, mer än bara vinstmässigt.

Jag ska erkänna att vi inte brydde oss jättemycket om alla de där kvoterna, men desto mer om att göra allt vi kunde för att leverera det resultat vi hade sagt att vi skulle leverera.

När det så blev diskussion om något av alla ratios var det bara att börja argumentera för varför vissa saker var viktigare än andra och att inte alla siffror har samma värde.

Vi kryssade oss fram och lyckades skapligt med att argumentera mot de anställningsstopp och neddragningar som vissa ratios vissa år pekade på.

I en verksamhet som bygger på människor finns det värden som inte alltid går att räkna , men som är nödvändiga att kunna räkna med för att lyckas.

Lite som det här med reklam.

Och jag tänker att det är med reklam som det är med humlans flygförmåga – vi har alltid vetat att den fungerar.

Skillnaden mellan humlans flygförmåga och reklam är dock att reklam inte är naturvetenskap.

Vilket innebär att ingen kommer att kunna upptäcka den naturlag som förklarar det exakta förhållandet mellan orsak och verkan i den optimala reklamen.

Reklam bygger på kommunikation som bygger på beteendevetenskap som handlar om mänskligt beteende som är föränderligt.

Vad vi däremot kan göra är att mäta vad vi vill åstadkomma med vår kommunikation samt identifiera vilka förbättringspunkter som ger vilken effekt.

Det finns som sagt de som säger att ”what you don’t measure doesn’t count”.

Dessa personer är ofta bra på att räkna, men har inte förstått hur kommunikation fungerar.

Sen finns det de som är bra på att räkna OCH som förstår hur kommunikation fungerar.

Min spaning är att det är de företag som jobbar enligt den sistnämnda principen som liksom humlan orkar flyga även 2019 – även om motvinden blåser orkan.

Dela sidan:

Hur lång tid tar det att krypa från Resumé till Riche?

Precis som läkare har ”Hippokrates ed” finns det en hederskodex bland chefredaktörer: man verkar alltid för att sanningen ska fram och man står för sitt ord.

Den 8 november twittrade Fredrik Svedjetun att han skulle krypa naken mellan tidningen Resumé och Riche om inte den smarta högtalaren blev årets julklapp.

Det är en sträcka på 4,2 kilometer, vilket tar 56 minuter att gå enligt Google maps.

Med knäskydd, handskar och endast en återvunnen värmefilt över ryggen tar det en chefredaktör ganska precis 2,5 timmar att krypa.

Tidpunkten var såklart noga vald – söndag kl.07:30 på morgonen, när de sista nattsuddarna kommit hem, tidningsbuden är klara med sina rundor och alla andra fortfarande sover.

Jag fick förtroendet att följa Fredrik som en slags caddie – och vittne.

Jag hade fixat varm blåbärssoppa, banan, dextrosol, vatten, voltaren och sånt där vitt bröd som man får när man åker Vasaloppet.

Det var en absurd känsla när vi träffades utanför entrén på Gjörwellsgatan 07:20 och skrattande tittade på varandra.

För mig var det ju ingen ansträngning, men för Fredrik var det som han sa: ”ungefär som första gången man stod på 10:ans avsatts på Eriksdalsbadet.”

Jag förstod vad han menade, trots att jag aldrig skulle komma på tanken att vare sig hoppa från 10:an eller krypa 4,2 kilometer naken genom stan.

Min respekt hade Fredrik redan innan det här spektaklet, men det här fick den att slå i taket.

Första kilometern börjar med ryska ambassaden på höger sida och att vi korsar Rålambsvägen för att komma ned till Rålis.

Det gick rätt lätt och det var jag som efter 1 km sa att det var dags för en energipaus.

Fredriks största fokus var då fortfarande på att det var skönt att det inte var några människor som var vakna.

Den andra kilometern blev lite jobbigare.

Då gick den första dextrosolen och en halvliter vatten. Det börjar bli jobbigt i knän och axlar.

Den tredje kilometern blev den jobbigaste. Nu svettas Fredrik ordentligt och har mycket ondare i knäna, är trött i hela ryggen.

Han ber mig ta bort värmefilten, men jag låter den vara kvar för att det inte ska bli för ovärdigt.

Fredrik har vid det här laget däremot släppt ”skäms-tanken” och är helt inne i zonen för att ta sig i mål.

En dubbel voltaren (receptfri) och två glas blåbärssoppa gör dock susen för både fysik och psyke under den sista sträckan.

Det blir också den snabbaste, då han gjorde 1,2 km på samma tid som det tog att göra 1 km på de andra sträckorna.

Duschen på Sats Stureplan och frukosten på Riche var Fredriks bästa någonsin.

Och lika imponerad som jag är av Fredriks arbete, lika övertygad är jag om att all kommunikation sker på mottagarens villkor.

Vilket inte minst årets hållbara julklapp – det återvunna plagget – bevisar.

Med vår ökande oro för klimat och miljö, värderingar, uppfattningar och filterbubblor.

Sanningen är vad den är. Eller?

Dela sidan:

En liten dikt jag skrev för två år sedan på dagen idag

Change, transformation.

Embrace automation.

Make a point, have a view.

If it’s wrong, have a new.

Don’t hesitate, don’t be slow

Pull the trigger, let people know

What you think about stuff

They just can’t get enough

Of the truth that you tell

Even though you can’t spell

In fact they don’t care

Just as long as you dare

Write a comment, say like it is

Collect likes, get some diss

Best regards,
Social media

Dela sidan:

Sven Höök trodde inte på reklam

Det var i mitten på nittiotalet.

Svenska Dagbladets annonsavdelning mådde vi bra.

Medan Dagens Nyheter håvade in annonser så till den grad att de som ringde dit möttes av en telefonsvarare som berättade vart man kunde faxa in sina ordrar, nötte vi på Svenskan sulor så det rök om det.

Och vi gillade det.

Varje affär någon av oss gjorde kändes som en viktig seger.

Varje kund vårdades så väl att det etablerades många livslånga vänskapsband.

På årsbasis sålde vi som bäst annonser för ca 500 miljoner kronor i papperstidningen.

Självförtroendet fick sig dock en törn när vi en dag ser att det senaste numret av Resumé pryds av en framsida med vår VD: ”Sven Höök tror inte på reklam.”

BOOM!

Visserligen visste vi att Mats Svegfors såg såväl annonsavdelningen som ”sponsorer av tidningen”.

Dock var Mats chefredaktör, så vi kunde leva med att han tyckte att det redaktionella var det viktiga.

Men när vår VD säger en sådan sak blir det något helt annat.

Vi som livnärde oss (och tidningen) på att sälja reklamplatser tvingades dessutom försvara hans uttalande i varenda kundbesök under ett antal veckor.

Sven menade kanske inte riktigt vad han hade sagt och möjligen togs det där citatet ur sitt sammanhang, men ändå.

Nu till sensmoralen: Fördelen med att tänka efter först är att man har chans att fundera på konsekvenser.

Apropå det berättade en pensionerad militärbefälhavare för mig för många år sedan att han alltid måste ha minst 3 alternativa planer, baserat på möjliga konsekvenser.

En tanke som inte känns lika närvarande i ett trial-and- error-landskap, där man ju inte behöver tänka efter.

Eller?

Det är väl bara att göra en AB-testning av vad som funkar bäst?

Nackdelen är att försökskaninerna är våra kunder, och människor kommer inte att tycka bättre om reklam för att vi testar oss fram till vilken som ger bäst resultat.

Eftersom det betyder att de på vägen tvingas utstå ännu mer dålig reklam, som ska vaskas bort.

Bättre då att tänka efter före, så vi åtminstone utsätter försökskaninerna med mer bra reklam.

Eftertanke.

Tänk om Sven Höök istället hade sagt ”Jag tror inte på dålig reklam”…