Dela sidan:

Härom helgen var jag på Jokkmokks marknad. En häftig upplevelse på många sätt.

Utöver att jag köpte med mig rökt (och vacuum-förpackat renkött för det närmaste 3 årens förbrukning – samt en lika svindyr som sylvass kniv att stilenligt kunna skära upp denna delikatess) diskuterade jag bland andra med Olle Nordgren som jobbar med personlighetstester baserat på ett verktyg som heter Caliper.

Vi kom in på vikten av företagskulturer – värderingar, attityder och beteenden – som han hade mycket spännande information om – och som triggade igång tankarna.

Till exempel berättade han om en vän till honom som intresserat sig för att jämföra livslängden på en teknik jämfört med en anställd.

Han gav ingen exakt siffra, men att en genomsnittlig människas arbetsliv varar längre än en tekniks livscykel i dagens utvecklingstakt säger sig självt.

Samtidigt måste nog erkännas att vi oftare är mer fascinerade av teknik än av människor.

Dessvärre. För det är ju i människors utveckling framgången ligger, eller hur?

Och visst, framtidens arbetsmarknad tillhör ju maskinerna så för all del – bättre att låta sig fascineras än att sälla sig till bakåtsträvarna.

Men tänk om det skulle kunna gå att driva utvecklingen ännu snabbare.

Tänk om vi lärde oss – verkligen lärde oss – hur man jobbar med humankapitalet. Och faktiskt premierar begåvningsreserven framför specialisterna.

”Begåvningsreserv är en grupp personer som anses ha potential att utvecklas till elit, till exempel inom sport, på ett företag eller i den akademiska världen.

Uppskattningen av begåvningsreserven är en uppskattning av humankapitalet, och visar på organisationens möjligheter att möta framtida utmaningar.”

Ovan citat är saxat från Nationalencyklopedien – och som jag tycker säger det mesta om en extremt viktig grupp medarbetare som aldrig någonsin kan få för mycket uppmärksamhet.

Begåvningsreserven – är ju faktiskt de som driver ett företags utveckling.

Tänk om det är lite för lätt att byta ut gamla specialister mot nya och att de som egentligen är de mest utvecklingsorienterade inte ens är specialister.

Det skulle inte förvåna mig om vissa företag plötsligt står där yrvakna och undrar vad som hände när deras snabba färd mot toppen abrupt avstannade och de ser sig omkörda av den något trögstartade men mer metodiske konkurrenten.

Den konkurrent som sätter medarbetarnas utveckling främst.

Som ser sin personal som en investering värd mer än den nya (kortlivade) teknik som står runt hörnet.

Och ser till att dessa får den utbildning som krävs för att behärska det ständigt nya.

Företag och ledare som fortsätter att jobba med sina medarbetare vet var deras begåvningsreserv finns.

Naturligtvis finns det specialister i begåvningsreserven, men inte enbart.

Det är en sak att kunna mer än de flesta om ett litet specifikt område och en annan att vara nyfiken och otålig samt ha förmågan att se större perspektiv.

Olle satte igång denna tanke om humankapital och min fundering handlar om att detta kanske är något som lite grann glömts bort på många ställen idag?

Och att de organisationer som bäst tar hand om sin begåvningsreserv är framtidens vinnare.

Dela sidan:

Tåget går nu. Och det är det inget lökigt X2000 vi pratar om här, utan en rymdraket på räls.

 

”Vi människor får problem med att förutspå vad som kommer att hända eftersom vi är vana att tänka linjärt, medan utvecklingen nu är exponentiell.”

”Om du viker ett papper 42 gånger når det upp till månen.”

Ovan två citat är flitigt använda exempel som syftar till att få oss att förstå att utvecklingen som sker nu är galet snabb – och därmed inse att det är dags att börja vakna och tänka mer, större tankar i väsentligt högre tempo.

Okej, alla kan inte kunna allt men det gäller att veta vad man måste kunna, vilket bygger på vad man gör och vad man vill göra.

I vår bransch – om man vill vara generalist eller specialist.

Jag tänkte under resten av detta inlägg uppehålla mig lite kring marknadschefens roll, för jag tänker att det är runt den det blåser mest.

Låt oss börja med att slå fast att marknadschefen behöver vara generalist, men inte i bemärkelsen att kunna lite om mycket.

Den nya tidens marknadschef behöver kunna så mycket som möjligt om så mycket som möjligt.

Nej, inte en lätt uppgift alls – men å andra sidan är det inget nytt att det kräver sin kvinna och man att lyckas i rollen som marknadschef.

Någon gång i samband med finanskrisen i början av 90-talet kom vågen av ekonomichefer med kostnadsfokus sköljande över marknadsavdelningarna.

Marknadschefens bästa kompis försäljningschefen jobbade vidare på sin kant och var mest glad att ekonomichefen inte kom för nära säljavdelningen.

I början av 2000-talet följdes den av vågen av inköpare som skulle visa marknadsavdelningar och dess leverantörer hur förhandlingar gick till.

Försäljningschefen är fortsatt glad att få vara i fred.

Samtidigt från andra hållet började en liten IT-våg och en krusning av den digitala våg som senare kom att växa sig till vad den är idag då dessa olika vågor kolliderar över marknadsavdelningen likt Skagerak och Kattegatt gör i Skagen.

Där marknadschefen simmar omkring och försöker hitta fyren som ska leda företaget på sin resa utan att gå på grund.

Uppe på torra land står VD, styrelse och aktieägare med krav på ökad försäljning och ute på havet kryssar såväl kända konkurrentfartyg som osynliga disruptionsskepp redo att ramma den rikedom marknadschefen förvaltar.

Försäljningschefen är ambivalent eftersom kraven på marknadschefen alltmer kommit att handla om snabbare avslut och allt mindre om att bygga värde i bolag och produkter.

För att klara en seglats måste skepparen behärska alla moment på sin båt, även om arbetet görs av ett helt team.

På samma sätt måste marknadschefen behärska alla moment på sin avdelning, även om arbetet görs av ett helt team.

Såhär:

  1. För den som idag har pausat tankarna kring långsiktigt varumärkesbyggande kontra kortsiktig performance marketing blir det allt svårare att hålla kursen.
  2. Samma för den som inte egentligen vet vad som är bäst: att sköta den programmatiska handeln via byrå eller inhouse?
  3. Eller har delegerat ansvaret att förstå vilka som är de bäst lämpade tekniska plattformarna för att kunna integrera CRM, första- andra- eller tredjepartsdata i alla kanaler.
  4. Som inte riktigt tagit tag i implementeringen av gdpr enlig juristens eller marknadens krav.
  5. Vacklar mellan att fokusera på ROAS eller ROI.
  6. Inte vet om man ska prioritera idéarbete eller morgondagens säljdrivande reklam, nå in eller nå ut, eller både och.
  7. Och allt detta tillsammans, men först efter att ha fått VD:s och övrig lednings godkännande.

Om allt detta kan man som marknadschef med viss rätt ha åsikter.

Men framförallt behöver man säkerställa att man kan alla moment på sin avdelning.

Och om man inte behärskar dessa behöver man snabbare än snabbt lära sig dessa.

Tåget går nu. Och det är det inget lökigt X2000 vi pratar om här, utan en rymdraket på räls.

 

 

Dela sidan:

En opinion kan inte vända en opinion

Så var det valår igen och vi kommer att överösas med opinionsmätningar av alla de slag.

Tjatigt men ändå intressant för alla oss med intresse för varumärken. Eftersom varumärken byggs och rivs med samma mekanismer som opinioner.

Opinion. Åsikt på engelska.

Mekanismerna är enkla, med opinionsbildare i toppen där en åsikt skapas, opinionsledare därunder från vilka åsikten förs ut – till opinionen. Massan.

Vill man skapa en opinion gör man det genom opinionsbildarna. Vill man påverka opinionen gör man det genom opinionsledare.

Vilket går att exemplifiera med Peder Fredricson, som igår vann Jerringpriset för andra året i rad – till mångas glädje och andras irritation.

I ridsportens värld är Peder en opinionsbildare genom sin status som en av de absolut bästa i världen i snart 30 år – och en många svenskar ser upp till.

De många ridklubbar som finns i landet är opinionsledare, vilka har kraftsamlat, satt megafonen till munnen och uppmanat sina respektive medlemmar (opinionen) att rösta på Peder.

Bevisligen finns det just nu ingen annan svensk idrottare med fler aktivt engagerade fans än Peder, vilket får åtminstone mig att lyfta på hatten för honom.

Ett praktexempel på opinionsledarnas kraft.

Ett annat exempel är dreven runt Alexander Bard och H&M, som snurrar på ordentligt med hjälp av nyhetsmedier och sociala medier som likt kugghjul driver varandra.

Just nu ser det ut som att Alexander verkar landa på fötterna medan H&M har det fortsatt jobbigt. Varför?

Låt oss betrakta dem båda som varumärken, vilkas image byggs av deras värderingar och handlingar.

Vilka är likheterna och skillnaderna mellan dessa?

Bland annat att Alexander vill vara kontroversiell och provocera människor medan H&M vill motsatsen. Och att Alexander ser sig som elit och H&M som folkligt.

Men kanske mest att Alexander inte bryr sig särskilt mycket om vad människor i allmänhet tycker om honom medan det är tvärtom för H&M.

I detta fall har den ena hamnat i blåsväder på grund av medvetna handlingar medan den andra gjort det på grund av omedvetna handlingar.

Är det inte konstigt att det är den med medvetna handlingar som ser ut att klara sig bäst?

Nej, inte ur perspektivet hur opinionsbildning går till.

Dels är Alexanders ställning som opinionsbildare starkare än H&Ms just nu. Och dels har opinionsledarna under H&M inte dragit upp volymen på sina megafoner lika högt som Alexanders dito.

De röster vi hör mest runt H&M kommer från opinionen.

Och en opinion kan inte vända en opinion.

 

 

Dela sidan:

Den som säger ”robot” har inte fattat…

Nytt år, nya buzzwords och nya akronymer – tjoho!

För några år sedan var DSP, DMP och SSP de absolut viktigaste förkortningarna att hålla koll på om man jobbade på mediebyrå eller marknadsavdelning.

Visste man inte vad dessa stod för betydde det ju att man inte förstod hur RTB gick till… Nästa buzz var tack och lov lite enklare att förstå; Nu skulle alla börja prata om AI och bottar.

Observera att det viktiga här är att man inte säger ”robot”, utan ”bot” eller i plural ”bottar”. -Den som säger ”robot” har inte fattat…

För det handlar om att kunna alla orden, alla akronymerna och viktigast av allt – att kunna uttala allt på rätt sätt.

Eller?

Jag tror inte att jag är ensam om att inte alltid orka, eller ens hinna med, att mer än skrapa på ytan vad gäller det nya innan det kommer något ännu nyare.

Förutom att bara göra ingenting ägnade jag lite tid under mellandagarna åt att förstå det här med blockchains och att prata GDPR med några kompisar.

”Det är väl inget nytt”, tänker du kanske och möjligen hör du till den minoritet som faktiskt kan förklara innebörden av dessa begrepp på ett sätt som gör det begripligt för mig och andra som vet bara på ett ungefär vad det handlar om.

Alltså på ett något djupare och mer konkret plan än att bitcoins är byggt på blockchain-teknik och kommer att förändra världen samt att GDPR handlar om att företag inte längre kommer att kunna spara personuppgifter på samma sätt som tidigare.

För så långt tror jag att de flesta är med på noterna.

Och här kommer möjligheten för den som vill sticka ut: -så långt tror jag att de flesta nöjer sig kunskapsmässigt.

Att fördjupa sig mer än så blir specialisternas sak, vilket leder till ett överdrivet behov av nya specialister.

Eller är det så simpelt att vår bransch är världsmästare i att göra enkla saker svårt, att suga upp nya engelska uttryck och att vi känner oss lite speciella när vi kan rabbla akronymer som bara de som är i vår ankdamm förstår? Och att det är specialisterna som gör att man kan tjäna pengar.

Nej, avslutningsvis byter jag perspektiv och tänker att vår jakt på de senaste uttrycken i grunden handlar om en nyfikenhet och vilja till utveckling.

–Vad mycket mer och snabbare vi skulle utvecklas om vi alla gör vad Gunde Svan gjorde när Kjell Enhager frågade vad han hade för vision: ”-Vad menar du med det då?” frågade Gunde, vilket fick Kjell lite ur balans och att fundera på vad han egentligen menade med ordet ”vision”. Kjell svarade efter viss tankemöda att det han menade var vad Gunde hade för långsiktigt mål? ”–Varför säger du inte det då?” frågade Gunde.

När man förstår innebörden av ett ord blir det mindre komplicerat och för den som tror på att all kommunikation sker på mottagarens villkor gör det att du kan förklara saker så andra förstår.

PS. Blockchains och GDPR kommer att förfölja oss som ”viktiga ord att uttala med jämna mellanrum” även under 2018. Till det kommer ”Cyborg” att få en mer framträdande plats, eventuellt i anslutning till den ökande användningen av uttrycket IOT. DS.

Dela sidan:

Hej Tomten!

Det är jag igen.

Först vill jag tacka så jättemycket för att du hjälpte till med förra årets önskan om att det sunda förnuftet skulle komma tillbaka till vår bransch. En svår önskan som jag tycker du lyckats uppfylla över förväntan.

Till 2018 skulle jag bli jättejätteglad om du kunde ordna så att branschen blir lite mer eftertänksam. (Observera: inte långsam, men eftertänksam.)

Såhär:

1. De senaste 10 åren har varit ett veritabelt virrvarr av reklam, pr, content, influencers, native och allt vad det heter förmedlat genom bilder, ljud och videor som sköljts över konsumenter och kunder så till den grad att antalet positiva till reklam har minskat inte till hälften men en tredjedel (från 54% till 18%) enligt Sveriges Annonsörers egna undersökningar. Sedan 2011 har medieinvesteringarna ökat med 16% samtidigt som priset för traditionella mediers reklamutrymmen på många håll har minskat. Kort sagt: det vräks ut reklam och allt fler gör vad de kan för att slippa se den, genom adblockers och prenumerationer på reklamfria tjänster.

2. Genom att nyttja den data som finns tillgänglig kan vi direkt se vem som sökt eller fastnat lite extra länge på en viss produkt eller tjänst – och därmed förse dem med ”relevanta erbjudanden”. Måttet på om dessa erbjudanden (reklam) är framgångsrika stavas konvertering, vilket utgör grunden för vilka kanaler som sållas bort och vilka som prioriteras upp. Kort sagt: den kortsiktiga försäljningen blir sanningen för vilken reklam som fungerar bäst. Heltokigt, vilket bland annat går att läsa i Jan Lindforss utmärkta LinkedIn-inlägg här.

3. Om alla tittar på samma data och agerar utifrån vad de ser är det kanske inte så konstigt att priset blir det största konkurrensmedlet för många. Istället för att leta efter konkurrensfria luckor i marknaden tenderar många företag att följa varandra i såväl erbjudande som medieval. Lite som när man går förbi Hötorget strax innan stängning och varannat stånd ropar ”HALVA PRIS”, eller som scenen i Hitta Nemo där måsarna börjar ropa ”MIN! MIN! MIN! MIN!” i näbben på varandra.

Tomten, jag önskar att fler annonsörer är mer rädda om sina reklampengar 2018. Jag menar (verkligen) inte att de ska spara eller dra ned på sina investeringar, utan vara mer noggranna med dem. Tänka efter på vilket/vilka sätt de kan särskilja sig bättre från sina konkurrenter, hur de kan få kunderna att uppskatta deras reklam istället för att bli irriterade på den och kanske framförallt hur de kan göra djupare analyser av sin data så att de hittar luckorna deras konkurrenter inte orkat leta efter.

Du förstår Tomten, reklam är tillväxtens motor och om vi inte börjar ta till oss de signaler vi får finns risken att den snart får samma status inom marknadsföring som dieselbränsle har i bilbranschen.