Träffa den lille.

thegiant_02

”en surrealistisk drömvision med slapstickinslag”.  

Underhjärnan bakom Baby Trashes Bar In Las Palmas har kommit med nytt.

Johannes Nyholms långfilmsdebut ”Jätten” handlar om den missbildade och autistiska Rikard; en diskbänksrealismens moderna Quasimodo. Rikard skiljdes från sin mamma vid födseln och lever nu i den blinda övertygelsen om att hans enda chans att vinna henne tillbaka är genom att ro hem de Nordiska Mästerskapen i boule.

Nyckelord: Sagoland, låtsaskompis, jätte, guldklot.  

Ja ni hör ju.

Återfår i dessa surrealistiska tider lite hopp om mänsklighet (och svensk film *host*) när underbara underligheter som det här får det utrymme och cred som det förtjänar.

Vi behöver konstigt. Vi behöver sagor. Och förmodligen behöver vi också en egen jätte.

Nu blev jag lite blödig. Fan sorry.

Hursomhelst på svenska biografer 14 oktober.

Bildkälla

Legal alien.

31

”Like a person from another planet would come in here and see this stuff directly.”

Sagt om förebilden för Internets alla ”inspirational quote-poster.”

Nä. Skämt åsido. Ed Ruscha är betydligt mer än så.

Konstnär, typograf, designer, copycat, etc, mm, ursäkta vem bryr sig? Som en av popkonstens frontfigurer gjorde och gör han det man borde bli lite bättre på själv; att inte ta världen på så stort allvar.

Innan den här lagom långa dokumentären visste jag inte så mycket. Nu har jag monologmaterial för minst tre parmiddagar.

Bildkälla

Nyfiken röd.

2b0ba98c0e35d9a67403b29cfbd28ca2

Jag har börjat acceptera att till synes döda ting har en tendens att väcka starka moderskänslor hos mig. En överväldigande vilja att föda, klappa och köra till fotbollssträningen. Det kan handla om den där ugnen som åker skidor i Wallace and Gromit, Groot eller P-automater på stora parkeringar (de kan se så ensamma ut).

Därför ryckte det till lite extra i livmodertappen när jag ramlade över Instagramkontot för NASA:s Mars-robot Curiosity Rover; en ensam upptäckare på den röda planeten.

Följ för hjärtknipande selfies och helt sjuka vyer förstås.

Bildkälla. 

Tjockt snygg.

FatBrad_cover_its_nice_that

Perfektion. Ett vidrigt ord och en vidrig företeelse. Orimligt, ouppnåeligt och Brad Pitt.

Medan jag oskyldigt glimtar lite torso i TV-repriser av Fight Club, finns det dom som faktiskt för Brads och hans superkropps legacy vidare.

”An edible ode to the movie star who eats like no other, Brad Pitt.”

I Fat Brad – The Cookbook har Nya Zeeländska fotografen Ben Clement fotat det sexiga och fettiga kaos som utgör Brad Pitts ”On screen eating habits”. Man kan beskriva det som en receptbaserad studie i populärkultur, mindervärdeskomplex och allmän fascination för en av världens vackraste män.

Eller bara som illa förklädd (mat)porr.

Snatch_Game_Bird_Taters_Fat_Brad_Its_Nice_That_

Snatch.

Moneyball_Spilt_Mustard_Its_Nice_That

Moneyball.

Oceans_11_Heart_Burn_Burger_Fat_Brad_Its_Nice_That_

Oceans 11.

Bilder här och här. 

En liten sjö.

a-tribe-called-quest_ip3fgs_zwzruf

Världen är för liten hörrni. Va? Det är så man storknar. Va? Va?

Nej, jag ska på inga sätt och vis ord-vomera över Six Degrees of Separations förträfflighet.

Istället tänkte jag tillägna följande rader till WhoSampled.com‘s nya funktion Six Degrees of Music Separation som släpptes igår.

Vad har Abdullah Rashim och Kylie Minogue gemensamt? Riff Raff och Leon Vynehall?

Lasse Berghagen och Sean Paul? 

En himla massa visar det sig, och A Tribe Called Quest verkar dessutom ha fingret i fler syltburkar än vad som kan anses klädsamt.

Onödigt vetande och givetvis helt livsviktigt. Väl bekomme. 

Bildkälla.