Stora varumärken. Stora floskler.

spice-girls-feminismBildkälla

Tjejer kan. Jo det är sant, vi lovar!

Såhär i efterdyningarna av Internationella kvinnodagen kan det väl vara värt att lyfta reklamvärldens bidrag till världsfred, jämställdhet och pussy power.

Jadu. Hur kommer det sig egentligen att ”female empowerment” så ofta landar i en grötig röra av halvscriptade testimonials och Getty-musik? Min förhoppning är att det är ledsna kompromisser där riktiga ambitioner blivit nedbantade till brief-pleasers. Att det helt enkelt fanns något mer bakom iaf initialt.

Tyvärr tror jag att det handlar om gamla mönster. Slöhet.

Tron på att tjejer någonstans ändå är lite annorlunda. Men bara pyttelite. Och att det just därför är vårt jobb att få dom att tro att de ändå kan bli något på riktigt.

Vad hände med Girl Power?

Att suga eller inte suga.

dbd

Bildkälla.

Alla har vi känt den. Känner den.

Stressen. Den ytliga andningen. Fasan över att kanske vara en medelmåtta, en axelryckning man bläddrar förbi eller zappar bort.

Tur då att DBD International har knåpat ihop en film om varför vi  inte ska vara så skraja. Eller ge upp så lätt.

Om man bortser från det krystadde begreppet R.O.I. (Return On Ingenuity) finns här faktiskt ett par rätt så nyttiga hemläxor för alla oss som låtsas att vi inte bryr oss.

”We must realize neither success nor failure is permanent.” 

Visst är det lite reklamar-onani. Kanske lite narcissistiskt TED-snack när man synar det i sömmarna.

Å andra sidan.

När FuckUs-grupperna jävlas och kunderna säger nejnejnej, är egosmek nog det enda som fungerar. 

 

Fiskrens Och Fimp.

hqdefault (1)

Bildkälla.

Man skulle kunna säga att det är ett kall. Att ödet med fast hand föst mig mot reklamen redan från barnsben.

Det skulle givetvis vara en fet lögn.

Istället tändes elden av rökande bögar, fiskbullar och magic mushrooms.

Tack Adressändring för att ni finns.

Faceless (Wo)men.

 

Valar Morghulis. 

Det är inte för inte Benettons senaste kampanj för tankarna till Jaqen H’ghars bevingade ord.

benetton-face-of-the-city-hed-2016

Bildkälla.

I sin senaste kampanj har man använt sig av face recognition för att skapa vad man valt att kalla Faces of the city.

London, New York, Tokyo, Paris, Milano och Berlin representeras av artificiella modeller som skapats genom att man smält samman typiska ansiktsdrag från stadens alla etniska grupper. ”Recepten” byggs på demografiska analyser och gruppernas procentuella invånarandel i varje stad.

Resultatet av monsterprojektet är sex modeller som ser nästan exakt likadana ut.

Benetton själva verkar belåtna:

”All together, the six faces are stunning portraits coming from a world in which the melting pot, so revered in thirty years of Benetton’s images, has finally become the norm”. 

Och som de själva säger, det är bara att ta sig en titt i arkiven för att veta att Benetton vet betydligt bättre. Eller ska jag säga Oliviero Toscani?

Om syftet är att visa mångfald, gör då det. Skapa inte en standardiserad icke-bild som inte representerar någon.

En ”celebration of colors in all its shades”? Nopp. 

Pre Pod.

hqdefault

BIldkälla

Min kärlek till ZTV är stor. Den är ren och äkta.

Om det beror på att en 90-tals edition av Erik Haag (Och Johan Renck reds anm.) får det att vattnas i munnen lämnar jag osagt.

Hursom insåg jag för några dagar sedan något revolutionerande. Ryckt ur en febrig dröm vaknade jag i den dimmigaste morgontimma. Jag hörde mig själv yttra orden:

”Knesset uppfann podden!” 

Huvudet höll på att sprängas. ”Dom var först med skitsnacket. Först med blaj on demand! Alla måste få veta!”

Såhär i vaket tillstånd inser jag att det kanske inte var helt korrekt. Eller superintressant.

Men faktum kvarstår.

Hellre Jonas Leksell i en urtvättad piké än systrarna Widells Brillo-skvaller.