Dela sidan:

Det sista blogginlägget

Det har kostat, men det har också smakat. Jag har hunnit skriva 197 inlägg här på bloggen och det här är det sista. I alla fall för den här gången, och på just den här bloggen. För om det är något jag lärt mig sedan jag började blogga 2004 så är det att bloggandet verkligen inte är ett 100-meterslopp, utan ett maraton. Mitt bloggande har varierat i intensitet och engagemang genom åren. Jag har dock aldrig slutat på riktigt och därför heller aldrig behövt skriva några avslutande inlägg. Det här är inte heller ett sådant. Jag kommer alltid tillbaka i någon form.

Jag har bloggat i stort sett varje vardag sedan nästan ett år tillbaka här på resume.se. Det har fått ganska stora konsekvenser:

  • Mitt övriga bloggande på bisonblog.se, fredrikwass.se, intellectacorporate.se och ett gäng andra kanaler har nästan upphört. Jag har skrivit några pliktskyldiga inlägg då och då, men mitt fokus har hela tiden funnits här.
  • Responsen och reaktionerna på mina inlägg har varit större än jag trott, men de har aldrig skett här på bloggen, utan istället i kommentarstrådar på Facebook eller svar på Twitter när jag lagt ut länkarna till mina inlägg. Också i mina personliga möten med människor i branschen har det visat sig att fler än jag trott faktiskt läser inläggen.
  • Det har blivit roligt att blogga (igen). Min största drivkraft för bloggandet är samspelet och reaktionerna från läsarna. Att synas på en plattform som Resumé har gjort att jag kunnat nå ut till fler.
  • Det har också varit jobbigt ibland när jag tvivlat på om det jag skriver håller någon slags nivå överhuvudtaget. Är det ens intressant? Ty sådan är bloggarsjälen – alltid känslig för hyllningar och kritik, men aldrig så mycket att det hindrar en från att skriva.

Efter nästan 200 inlägg är det intressant att blicka tillbaka och se vad som fungerat bäst.

Här är de 10 mest lästa inläggen på bloggen

  1. Hur en enda tweet kan förstöra ett liv
  2. Facebooks algoritmer visar namn på mordmisstänkta i Lisa Holm-fallet
  3. Säg (inte?) upp dig utan att ha nytt jobb
  4. Den ofrivilliga feministen (Isabella Löwengrip)
  5. Så här avgörs hur annonsen visas på Facebook (bruten länk)
  6. Så reagerar fansen på Tidal-lanseringen
  7. Därför pratar Stockholmare bara om sig själva
  8. Så använder en 12-åring sociala medier
  9. Så får du bort känslan av att vara en bluff (igenkänning!)
  10. Luften gick ur oss när Pontus dog

Själv har jag även gillat att skriva om hur nätet påverkar våra relationer och vårt dejtingliv, men också de lite mer konkreta tipsen och guiderna, som hur det faktiskt går till att vara gäst i SVT Aktuellt. Det har också varit viktigt för mig att lyfta jämställdhetsfrågorna både på ett generellt plan och mer specifikt kopplat till kommunikations- och startupvärlden. Det gläder mig att så många aktörer börjat vakna upp inom det här området och framförallt agera för en förändring.

Som den bloggare jag är skulle jag verkligen uppskatta en hälsning eller en kommentar från dig om vad du gillat eller inte gillat med den här bloggen. Det kan jag ta med mig i framtiden, oavsett var och när jag skriver. Du hittar mig alltid på bisonblog.se, lägg gärna till mig på Facebook eller följ mig på Twitter.

Vi ses igen!

Dela sidan:

Vilka mord är okej att sprida?

Idag skrev Andreas Ekström på Sydsvenskan en krönika där han uppmanar oss att inte sprida videoklippet som visar hur två journalister mördades i direktsändning. Händelsen ägde rum igår i Virginia, USA och spreds snabbt världen över.

Andreas Ekström driver tesen att ”Samhället förråas om människor vänjer sig vid den här sortens bilder. Även människor med den stadigaste av humanistiska förankringar bör låta bli att titta, av det enkla skälet att synen av en människas våldsamma och meningslösa död skadar oss.”

Själv kan jag konstatera att historien är historien är fylld av tveksamma men också självklara publiceringar av människor som dött framför våra ögon, framför en rullande kamera eller en radiomikrofon. Ljud och bild är känsliga medium eftersom de skapar en sån närhet till lyssnaren eller tittaren. De påverkar oss känslomässigt på ett helt annat sätt än en text.

Jag vill hålla med Ekström i hans påstående att ”en människas våldsamma och meningslösa död skadar oss”, men jag har ingen källa till att det faktiskt är sant. Att däremot uppleva en katastrof eller krigstillstånd där människor i ens fysiska närhet mister livet eller skadas skapar otvivelaktigt någon form av trauma, som kan se olika ut hos olika människor. Men jag kan för lite om medieforskningen för att veta hur synen av människors död på långt avstånd, och utan någon personlig relation till offren, påverkar oss. Det finns en risk i att hamna i en form av videovåldsdebatt känns det som.

Är den här bilden okej att sprida? Den visar hur polischefen i södra Vietnam avrättar den misstänkta Vietcong-medlemmen Nguyễn Văn Lém genom ett skott i huvudet på öppen gata. Händelsen ägde rum den 1 februari 1968 och både filmen och stillbilden från dådet har återpublicerats och visats miljontals gånger. Precis som videoklippet på de två amerikanska journalisterna visar det hur någon mördas inför en rullande kamera.

Gör tidens gång att visa typer av bilder och videoklipp är mer okej att dela? Var går gränsen för när en publicering går att motivera för att det är en symbol för något större, en konflikt, en politisk handling eller liknande. Och när är det något som inte bör spridas och publiceras av hänsyn till både offer och anhöriga, och som Ekström är inne på – för att inte förråa oss som människor?

Det pressetiska systemet borde ge svar, men med internet kommer också en snabbhet för spridning av innehåll vi aldrig sett tidigare i mänsklighetens historia. Det är alltid lätt att vara efterklok, och det är lätt att sucka åt människors beteende i källkritikens namn. Men är det ens möjligt att begära av oss att kunna och hinna agera källkritiskt, moraliskt korrekt och långsiktigt genomtänkt när en playknapp rusar förbi i vårt flöde och vi tar beslutet att spela ett klipp på en sekund? Och samma sak gäller förstås när vi själva står bakom mobilkameran och det fruktansvärda inträffar.

 

Dela sidan:

Så undviker du att bli distraherad på internet

internet-gtd

Jag vet inte hur du fungerar, men själv har jag minst sagt en stark tendens att fastna i de sociala flödena så fort jag tar upp min mobil eller sätter mig vid en dator. Jag lever uppkopplad både i mitt jobb- och privatliv och varje dag konsumerar jag enorma mängder uppdateringar, bilder, kommentarer och annat innehåll på nätet. Det blir inte lättare av att jag dessutom arbetar med sociala medier-uppdateringar och generell onlinenärvaro som en viktig uppgift i flera kunduppdrag. Roliga tweets och intressanta artikeltips lurar alltid bakom hörnet även om det egentligen är helt andra saker jag borde göra.

Råden är många kring hur du ska undvika uppmärksamhetsfällorna. Steven Zhang säger att det mest produktiva sättet att hantera ens tid på internet är att minimera den tid vi lägger på det. Radikalt, jag vet.

”Jag tenderar att inte ha så bra självkontroll när jag använder nätet. Antagligen eftersom jag är en naturligt nyfiken person” skriver han i ett inlägg på Quora. Att vara på internet är som att slå på en brandslang med information, och våra hjärnor är ganska dåliga på att hantera det, är hans slutsats.

Så hanterar du din tid på nätet på ett vettigt sätt enligt Steven Zhang

1. Innehållsproduktion. Steven Zhang försöker arbeta så mycket som möjligt offline för att sedan koppla upp sig när det verkligen behövs. Han använder Getting things done som metod för att få saker gjorda, och det fungerar även offline. Han skriver blogginlägg och längre e-mailsvar i nedkopplat läge, och har i förväg sparat ned eller noterat uppgifterna så att de kan göras utan uppkoppling.

2. Innehållskonsumtion. När Steven Zhang vill läsa en artikel, ett inlägg eller längre mail skickar han innehållet till sin Kindle via en ”share to Kindle”-funktion. Det blir mindre distraherande att läsa innehållet på det sättet och han avsätter också längre stunder då han ”crunchar” igenom allt det han sparat undan för att läsa.

Steven Zhang konstaterar att han är som mest produktiv när han flyger eftersom det tvingar honom att vara nedkopplad (i alla fall på de flesta flyg än så länge). Jag känner likadant med att åka tåg. Att ha ett distansförhållande med regelbundna tågresor gjorde till exempel under för min produktivitet när jag var frilansjournalist en gång i tiden. Uppkopplingen på tåget var så svajig att det ändå var lika bra att göra saker som inte krävde internet.

Hur gör du för att få saker gjort, trots alla flöden som pockar på uppmärksamheten?

Dela sidan:

Tre (andra) anledningar att folk gillar Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna i Almedalen

Frågan om varför någon egentligen röstar på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna är viktigt ur perspektivet att svaret ger andra möjlighet att kommunicera med dessa väljare utan att fördomar står i vägen. Här är tre förklaringar på varför Sverigedemokraterna växt sig så stora i Sverige, där en skeptisk inställning till migrationspolitiken är gemensam, men där det också finns ytterligare svar.

1. Anti-etablissemang
Kit.se har gått igenom SOM-institutets kartläggning av 604 sd-väljare där många beskrivs ha ”en starkt kritisk inställning till svenska politiker, medier och till den svenska demokratin.”
Kit.se: Är SD-väljarna unga, arga och bittra? Nej, det är något helt annat som skiljer ut dem.

2. Oro för jobben
”Ju mer man förstår, desto mer troligt är det att oron kring den svenska industrin och jobben är en underskattad faktor i deras oro och för deras beslut på valdagen” skriver samhälls- och ekonomijournalisten Pontus Herin i sin analys.
Pontus Herin: Industrin underskattad faktor i SD-analysen

3. Förenklade budskap
Det är enkelt att finansiera sina reformer genom att säga att man vill skippa ALL invandring, eller säga att man vill slopa ALLA pappamånader i föräldraförsäkringen. Sverigedemokraterna förenklar och gör valen svartvita vilket kan vara lockande i politiska utspel och för den som vill driva debatt. Dessutom behöver aldrig budskapen realiseras i politiska beslut eftersom få är beredda att samarbeta med partiet. TV4:s Marcus Oscarsson en snabbanalys av Sverigedemokraterna från Almedalen i somras, dagen efter Jimme Åkessons tal.
TV4 Nyhetsmorgon: Därför ökar SD i opinionen 

Relaterat
Politologerna: Medias rapportering om Sverigedemokraterna har inte blivit mer negativ

Dela sidan:

Vad vore Spotifys kommunikation utan Sophia Bendz?

Sophia Bendz (Foto: Allbright-stiftelsen)

Sophia Bendz är ett superproffs. Det vet jag efter att läst intervjun med henne i SvD om hennes karriär, investeringar och syn på kommunikation. Och kanske framförallt hur hennes kommunikationskunskaper hjälpt Spotify att bli ett miljardbolag. Men jag vet det också från åren då Spotify föddes.

När jag i april 2007 fick en inbjudan att börja använda den nya okända svenska musiktjänsten Spotify var jag helsåld. Inbjudan kom efter att jag varit på en konferens. Ett gäng studenter från Singapore hade lyckats med något som vi själva hade svårt med på den tiden – att dra ihop entreprenörer, webbmänniskor, journalister och konsulter till en gemensam unconference, där folk fick berätta om sina projekt och utbyta tankar och idéer. Konferensen hette ”Hej! 2007″, arrangerades på KTH tillsammans med några studenter från medieteknik-programmet och kom på något sätt att bli ett startskott för ett community av personer som alla var intresserade av den digitala utvecklingen just då. Ett #sthlmtech i sin linda. Flera startups föddes eller tog fart just åren 2006-2007, bland andra Soundcloud, Videoplaza och Spotify. Själv jobbade jag då som journalist på Internetworld och bevakade entreprenörskap, e-handel och sociala medier samt bloggade flitigt om samma sak på Bisonblog.se.

På konferensen talade bland andra Andreas Ehn, dåvarande CTO på Spotify, samt de båda Soundcloud-grundarna Alexander Ljung och Eric Wahlforss (jag tror inte att Soundcloud hade fötts ännu, men tjänsten låg på planeringsbordet och grundarna var på väg till Berlin). Efteråt fick deltagarna på konferensen en första beta-invite till Spotify. Själv kom jag hem, testade tjänsten och likt det Sophia Bendz säger i intevjun med henne, tänkte jag att det här var stort. Jag skrev en rad blogginlägg med titlar som ”Spotify kommer revolutionera ditt musiklyssnande” och jag kunde inte förstå varför det digitala musiklyssnandet inte alltid fungerat precis så här. Det skulle dröja mer än ett år innan tjänsten lanserades skarpt, och under en period var beta-inbjudningar hett byte bland musikintresserade i Stockholm och Sverige.

En annan sak som fungerade minst lika bra som tjänsten i sig var kommunikationen från företaget. Spotify gjorde det mesta rätt när de först la locket helt på och inte pratade med någon, vare sig media eller andra (kanske framförallt för att avtalen med musikbolagen faktiskt inte var klara ännu. Det var oklart om tjänsten skulle kunna släppas öppet.). Samtidigt skapade tystnaden också en enorm hajp. Det gick till och med så långt att när SVT skulle göra inslag om tjänsten och musikbranschens utveckling så hänvisade de SVT:s journalister till såna som mig – det vill säga tidiga användare, bloggare och entusiastiska anhängare av tjänsten. Det kunde se ut så här.

Ett ungt gäng från Spotifys tidigare dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till höger.

Ett ungt gäng från Spotifys tidiga dagar som het startup i Stockholm. Sophia Bendz längst till vänster. (Foto: Spotify)

När väl Spotify började prata, inför lanseringen av tjänsten hösten 2008, var det Sophia Bendz som höll i trådarna. Hon var den som styrde upp intervjuerna med vd:n Daniel Ek och de andra i bolaget och som noga valde vilka medier som var intressanta att få utrymme i.

Uppslag ur Veckans Affärer, februari 2008

Intervju jag gjorde med Daniel Ek i Veckans Affärer nr 18, 2008. Till höger Elin Alvemark, då label manager på PIAS.

Sedan gick åren och Spotify fortsatte växa, ta in mer kapital, öppna fler kontor och på allvar börja etablera sig i USA och ett gäng andra länder. Företaget rekryterade även bekanta från Stockholms entreprenörsvärld (till exempel Henrik Torstensson som numera är vd på Lifesum och tidigare jobbat på Stardoll bland annat). Hela tiden var Sophia Bendz med på resan och bidrog till att Spotify byggde sitt varumärke inte bara genom hur tjänsten fungerar och används, utan i hur kommunikationen med media och omvärlden gick till. De sista åren hade hon rollen som global marknadsdirektör.

Nu har Sophia Bendz slutat på Spotify och är investerare, styrelseproffs, engagerad i jämställdhetsfrågor och jagar utmaningar i stort (läs artikeln för mer bakgrund). För mig är hon ett exempel på hur viktig kommunikationen är, även när det som kommuniceras är en produkt eller tjänst som nästan säljer sig själv. Jag är inte utvecklare eller ekonom, men som tidigare journalist och skribent har jag mött många bolag och sett hur deras kommunikation fungerar ur ett utifrån-perspektiv. Hållbar och långsiktig kommunikation är svårt, speciellt de första åren på en startup när förutsättningarna hela tiden förändras. Men Spotify har redan från start kommunicerat på ett tydligt och medvetet sätt.

Vem vill du vara? Kan du förklara det för mig? är två frågor i Carolas låt främling, men det är också de två viktigaste frågorna att ställa sig för den som vill nåt ut med rätt budskap. Det kan Sophia Bendz.

Läs gärna artikeln Hon byggde Spotify från idé till miljardföretag på SvD.se.
Foto på Sophia Bendz: Allbright-stiftelsen.