Dela sidan:

Försiktigt positiv till Facebooks nya algoritm

Hallå, internet! Och hallå 2018!

På sistone har jag (…och resten av branschen) funderat mycket över den där nya algoritmen Facebook tänkt pusha. (I sin korthet: Ökat fokus på vad människor vill prata med varandra om.) Jag kanske är naiv, men jag tror inte att den nödvändigtvis måste innebära svåra tider och kargt med likes vilket många verkar förutspå.

Om jag fick önska skulle algoritmförändringen leda till att både vi och våra leverantörer inte längre kommer komma undan med att posta oengagerande och ogenomtänkt innehåll i våra kanaler, som vi sedan strösslar lite annonspengar på för att det ska se bra ut i statistiken. Vi kan ju hoppas! Framför allt kanske fler företag vågar vara självkritiska och börjar fokusera på vad ens publik faktiskt vill engagera sig i – och hur och var de vill göra det. Det har alltid varit viktigt, men blir nu ännu viktigare, att hålla sig relevant i en kulturell kontext.

Jag är försiktigt positiv, men hoppas såklart att jag har rätt. För hela branschens skull.

Plus just nu: Jag fick beröm av en avlägsen kollega idag och det gjorde mig barnsligt glad. (Hatar ju inte direkt att få beröm!) Det inspirerade mig till att bli bättre på att uppmärksamma när jag ser att andra gör bra och coola grejer. Det får bli ett årsmål!

Mindre bra just nu: Vet ni? Jag har ingenting att skriva här. Hoppar över den här punkten!

Dela sidan:

Decembertankar

Vad svårt det är att hinna vara putslustig i en internetblogg när man också har ett heltidsjobb. Sitter för tillfället och klurar på en webbplats vi ska lansera i dagarna. Alla som någonsin varit med och lanserat en webbplats tidigare förstår precis hur mitt liv ser ut. Herregud, vad det finns att göra! Texter och bilder och detaljer och helhet och användarfokus och tester och och produktionsmiljöer och IT-ord och hela baletten. Här kommer i alla fall ett par saker som dykt upp i mitt huvud på senare tid:

  • Fnissade högt när jag såg det här klippet från Great Story Video flyga förbi på Instagram för ett tag sedan. Igenkännigshumor är den bästa humorn.
  • Imorgon träffar jag ett videoproduktionsbolag för att se om de kan hjälpa oss att både utveckla och förverkliga alla våra tankar om YouTube-succéer och world wide video domination. Bra rörligt material blir ju mer och mer en hygienfaktor, så det blir spännande. Skoj!
  • Så här i tider av #metoo har jag följt hur samtalstonen i Facebook-gruppen Reklamsnack ifrågasatts av, mestadels, branschkvinnor. Modigt och viktigt, tycker jag – och önskar att jag någon dag lyckats öva upp samma tålamod som många av de debatterande kvinnorna har i diskussioner med ibland helt oförstående branschkollegor.
  • Är hemligt jätteimponerad av Amanda Oxell som 1) gör bra saker för mänskligheten genom Annonsrådet och 2) skriver smarta saker i Resumé. Tycker alla ska läsa!
  • Häromveckan noterade jag att min barndoms bästa datorspel Rollercoaster Tycoon finns som mobilspel nuförtin’. Berg-och-dalbanebyggen vid min fingerspets. Jo, ni! Har blivit helt besatt. Det sista jag vill just nu är att byta jobb, men om ett jobb hos en berg-och-dalbanefabrikör skulle dyka upp skulle jag åtminstone överväga att gå på intervjun.
  • På jobbet har vi både fått ett silver i 100-wattaren OCH vunnit pris för vår Customer Care på en telekombranschgala inom loppet av en månad. Kul! Och jag unnar vår kundsupport det senare priset så himla mycket.
  • Idag firar Finland hela hundra år av självständighet! I egenskap av finsk person kan jag meddela att jag firar med en karelsk pirog till middag efter att ha lyssnat på Jean Sibelius hela dagen. Vill också passa på att hylla kommunikationen kring jubileet med allt det innebär – från tydliga program till fina officiella samarbeten med finska aktörer (t.ex. Iittala, som släppt ett par finska designklassiker i en fantastisk blå nyans) och andra ljuvliga initiativ som den här uppmaningen från Karaokeinstitutet till alla finska karaokebarer.Så! Över, ut, klart slut!

 

Plus just nu: Den finska självständigheten, helt klart. Har aldrig känt mig så finsk som idag. Kippis!

Minus just nu: När jag, lagom syrligt, kommenterade en inbjudan till att springa Bellmanstafetten med att jag ”bara springer om någon skaffar mig ett par springskor” räknade jag verkligen inte med att kollegiet skulle ta det på allvar. Sedan dess har jag hört hur det tisslas och tasslas om pronation och skostorlek här i kontorslandskapet. Hu! Är det nu jag börjar löpträna?

Dela sidan:

#sistabriefen

För mig var det helt självklart att skriva under, apropå den där präktighetspinnen jag skrev om här och allt annat underligt jag varit med om. Läs mer här.

Dela sidan:

75W, hurra!

I tisdags stod det klart att Carran + Hil vunnit 75W i kategorin ‘Långsiktig varumärkesvård’ vid prisutdelningen av 100-wattaren, så för en gångs skulle tänker jag fullkomligen strunta i min ”policy” om att inte skriva särskilt mycket om mitt jobb i den här bloggen: Hurra, ett pris!

Carrans långsiktiga varumärkesarbete påbörjades för ungefär hundra (läs: fem) år sedan och är en av många anledningar till varför jag över huvud taget tyckte att Telia Carrier verkade vara ett spännande bolag att jobba på. Jag minns när min chef, Rickard Bäcklin, entusiastiskt berättade om förflyttningsresan man gjort – och fortfarande gör – första gången vi sågs. Det var inspirerande då och det är nog ännu mer inspirerande nu. Och så himla många människor har varit med på den här resan! När Rickard började räkna på hur många som varit inblandade, både från allsköns byråer och kollegor från Carran som var anställda långt före mig, blir det nästan ännu häftigare att man lyckats hålla fast vid en och samma varumärkeslinje under så lång tid.

Kolla här, vilket glatt gäng:

Tjo, hurra, hej!

Dela sidan:

Apropå #metoo…

Åh, vad vi är många som inte hittat orden sedan #metoo blossade upp. Jag har tänkt en hel del, i alla fall. Diskuterat med och lyssnat på folk runtom mig.  Personligen har jag aldrig blivit utsatt för övergrepp i arbetslivet, men har både sett och hört vad som pågår omkring mig. Och jag har gjort mitt bästa för att säga ifrån i typiska gränslandssituationer. Det har aldrig varit särskilt populärt.

”Kan du inte dra ur den där präktighetspinnen du har i röven?”, frågade en senior person på en tidigare arbetsplats när jag anmärkte på vidrigheten i att be personer som sökte jobb att fylla i sin BH-storlek och antal tidigare sexpartners under ’Övriga meriter’ i sina CV:n. Hen skämtade, såklart. Men alla skämt är inte roliga. Som följd vägrade samma person prata med mig under en månads tid och stängde ut mig ur alla sina projekt.

Det är ju aldrig särskilt kul att bli tillsagd av någon, framför allt inte en trettio år yngre kvinna. Och i en situation där ett ego blir skadat, ja, då vet vi alla att rationalitet och reson gärna lyser starkt med sin frånvaro.

När jag rådfrågade vänner och kollegor hur jag skulle gå vidare var ”säg ingenting, tänk på din karriär” egentligen det enda rådet jag fick. I all välmening, såklart, eftersom att de flesta jag känner vill mitt bästa. Men att ha ”tänk på din karriär” som ledord svider i mig när jag tänker på tystnadskulturen som gör att händelser som den jag nyss skrev om – och allt värre än det – får fortsätta ske.

När det är kutym att inte göra sig besvärlig eller vara obekväm eftersom att allt som potentiellt skulle kunna skava har större inverkan på den egna karriären än på det faktiska problemet som innebär att folk (läs: unga tjejer) far illa. Tystnadskulturen har den här branschen i ett grepp och det är bara en av alla trådar som vi måste nysta upp för att komma till roten med det här problemet. För ärligt talat, vi har skapat en kultur där det är vardagsmat med sexuella trakasserier och verbala övertramp. Vi borde kanske vilja göra någonting åt det också.

Plus just nu: Jag åker på SXSW nästa år. Det ska bli roligt! Hurra!

Minus just nu: Jag minns inte hur solen ser ut längre. Det gick lite väl snabbt, kan jag tycka.